The bike told me to slow down


I arrived Prague in the late afternoon, say around 18.00 or so. I chose an hotel in the city since I was really looking forward to explore the city. I had plenty of time, well, two days was plenty of time considering my otherwise tight travelling schedule. The hotel was nice but the room was small. Putting in my panniers and bags was pretty much what the room could handle. The bed was fairly big though taking up most of the space so I realised I would need to be cuddling my luggage but that was alright.
I had a shower, walked down to the reception and got hold of a city map and started walking. There is no doubt, Prague is truly a lovely place. A relatively big city but at the same time rather cosy. I found a square surrounded by old building packed with restaurants and walked into the nearest bar. It was full of people half my age. I suppose I looked like a dad keeping an eye out for his kids. I did not belong, that’s for sure. Before I realised the demographics of the place I had already ordered a beer and now I did not really know what to do. Should I stay and finish my beer or taking into account the fact that the beer actually was relatively cheap, just leave. Being of Swedish origin where we love consensus and compromise I went for something in the middle, to finish half the beer, get some value for my money, but do it relatively quickly and then just leave the place to the people who belonged there. A bit sad since I did like the loud music but there are limitations where I do feel embarrassed. Back out on to the square which was now packed with youngsters drinking, I seriously needed to leave and eventually found a side street with an Irish style sports pub. Now, I don’t particularly like these kinds of places but I do know that to youngsters its definitely very uncool which meant it was safe for an oldtimer.
I sat down at a table and ordered some food. I was starving. Some ribs if Im not mistaken which definitely wont go down in history. My company was music aimed at my age category, meaning it was utterly pathetic. I think it means that we at some age suddenly stop being contemporary and start becoming all nostalgic. I read a study which showed that when it comes to music we will more or less stop following whats new after the age of 25. The stuff we really enjoy at the age of 25 will remain our favourites for the rest of our lives. Considering the amazing development we have in healthcare having average age in the western world go from 35 to more than double it is truly appalling that we cant manage to keep our senses open for more than 25 years. Anyway, I guess the bar was OK. I also watched a bit of football on a TV hanging on the wall. There was no sound but it really didn’t matter, in all honesty I had no idea which teams were playing anyway. Beer was good though and the service excellent and I therefore decided to finish the evening just there. I finished my meal, had a cup of coffee and then another beer and I was done. It was time for some sleep, I had a long day of exploration ahead of me.
I woke up around 08.00, which was late considering when I usually got up on my trip, put some clothes on and went out for breakfast. I found a coffee shop, ordered a cappuccino on skim milk and a croissant. I like that kit even though it doesn’t make much sense at all. A croissant full of butter, at least if it’s a good one, and then skim milk in the cappuccino. Who am I fooling? Anyways, I suppose we don’t have to be so bloody logical all the time do we.
Anyway, while sitting there and thinking about how to best plan my day of site seeing in Prague, that feeling of uneasiness started coming over me, like a slowly built up rash. I knew far to well what it meant and I knew there was only one way to solve it. I had to get back on the bike. It didn’t really make sense, I had the time to stay. I had been looking forward a lot to Prague but I knew if I stayed the rash would only get worse and cause me nothing but stress. I think I was now so close to my goal that I could smell it. Not that I was tired of being out, on the contrary, I loved every moment of it but of course there is also this feeling of reaching the goal, to make it and I was so close. There was only one prescription to the itch that had sat in and that was to get back in the saddle. After having finished my breakfast and gone for a walk I checked out of the hotel, put my panniers and bags back on the bike and headed out. I didn’t get too far. In spite of the GPS showing excellent instructions on where to ride the heavy trafficked freeways around the city with its many turnoffs got me seriously confused. Whilst being on the bike, keeping one eye on the heavy traffic and one on the GPS I realised I had gone a bit too far and needed to do a change in the settings of the GPS. In order to do so I had to take my glove off which isn’t to easy whilst driving and trying to keep an eye on the traffic. Well sometimes we really work hard on following through with stupid ideas. I did get the glove off but not only the glove, off came also a ring my wife had made for me before I went on trip. After more than two months on the road my fat fingers had lost a bit of lard and the rings had become quit loose. When the glove came off I saw the ring coming after, flying through the air. My precious.
I drove to the side of the road as quickly as I could and flew off the bike. I had to get it back. She would kill me, I would kill me. Im not going to loose it. I started walking back but it was impossible to see the ring. There were two lanes of fast but heavy traffic. Damn. My precious. Eventually I see a car leaving something shining flying through the air after having ran over it. I now see the ring but how the hell do I get to it? All I can do is wait. Other vehicles create the same effect when running over the ring and I really have to focus every time in order to track its new location. After five or ten minutes there is a small opening in the traffic and I manage to quickly run into the street and get it, whats left of it. What once was a very nice ring is now a flat piece of metal. I was disappointed but happy at the same time, at least I had it. My precious. She wouldn’t kill me, punch me in the nose probably but kill me, no.

I went back on the bike and rode off towards Germany. I didn’t get very far though. After approximately an hour the bike started acting up. I was back with 7 gears of more or less neutral. Not great. There was a gas station nearby and I could literally roll into their parking lot on the last breath of traction. That bike was going to go nowhere without help and repair. There was after all a limit to the work of the Wizard of Kazakhsthan. I called the insurance company and described the bikes issues. They were extremely helpful. I told them my exact location and they responded they would investigate and call me back shortly. An hour or so later they did, they had arranged a tow truck to take me and my bike to Dresden where there was an authorised Triumph repairshop. The tow truck took another 2 hours to arrive and then we were on our way to Dresden. The ride was about an hour and a half. We spent roughly 1 hour in their office filling out paper work and then I went to the hotel the insurance company had booked for me conveniently located approximately 200 meters from the Triumph repair shop.

It was Saturday, so no repair until Monday. The tow truck promised to take the bike there Monday morning. In the meantime I was to remain in the hotel. Excellent service from the insurance company really. Reality was however not amazing. No repair until Monday and probably longer since they will likely need to order Parts which meant I was going to be stuck in Dresden until at least Tuesday, Wednesday. Schedulewise it was OK, I had the extra time but in all honesty Dresden is not a cool city and the hotel, even though being decent, was utterly boring. On the other hand, this was far better than being stranded in a super hot Kazakh desert for sure. I just needed to figure out how to spend my time. Maybe this was also a way of fate telling me that I needed to cool down a bit.

I decided, since the trip was almost over to simply go back to work. I had my laptop with me and I just needed to open up the job email and start getting in touch and I would be back in business in no time. Monday came and I contacted the garage around noontime. They had just received the bike and was going to see what the problem was. At three they called and said they needed to replace the clutch discs and that they had ordered some which they thought would be there in the morning. I was definitely done with Dresden and the hotel so pushed them with as much curtesy as I could to finish it as early as possible. At three in the afternoon on Tuesday they called and said the bike was ready. I went over, paid (a lot), drove the bike to the hotel and put all my luggage back on, checked out and by 16.00 I started leaving Dresden. I decided to try to reach Sweden……………..


Det hade nog gått lite fööör smidigt…………


Efter ett par dar i Kroatien var det så dags att packa väskorna och ge sig iväg igen. Precis som tidigare var jag nu så van vid att vara på väg att jag var lika ivrig att komma upp på hojen och bege mig iväg som en hund som ivrigt krafsar på ytterdörren för att få komma ut. Alltså, nog för att jag gillar hojkörning men inte så att jag annars är så ivrig. Det var nog helt enkelt så att hjärnan och kroppen nu var helt inställd på denna nomadiska livsstil. Varje morgon när jag satte mig på cykeln och så sakta började rulla iväg kände jag ett lugn infinna sig. Ett mentalt lugn som jag gissar är väldigt likt det andra upplever med meditation men det kräver att jag vet precis vart jag skall och att jag har rätt musik i öronen. Däremot om det regnar eller är solsken spelar faktiskt mindre roll. Bra kläder klarar allt. Att göra ingenting skapar bara stress för mig men att sitta på hojen och bara köra är liksom det minimum av aktivitet som ger mig det där lugnet i kroppen.
Färden gick så norrut mot Slovenien och Österrike. Österrike var mitt mål för dagen och det skulle återigen kräva en tämligen lång dag. Vädret var helt OK men plötsligt började det blåsa. Jag minns inte exakt var det var men jag minns att jag skulle upp över en bergskam och att motorvägen slingrade sig upp. Det blåste så hårt att jag fick uppbåda alla mina krafter för att inte blåsa av vägen. Kanske var det den obehagligaste körningen jag varit med om någon gång. Jag fick dra ner farten på motorcykeln till 30 till 40 km per timma och ändå förflyttade vindbyarna mig rakt över i filen bredvid. Hur hårt jag än höll i styret och fokuserade på vart jag skulle kunde jag ändå inte kontrollera cykeln. Till och med bilarna fick slå av väsentligt på hastigheten men även de förflyttades i sidled hit och dit. Jag minns att jag tänkte att det blir nog bättre efter nästa krök. Som person är jag nog en sån där som tycker att glaset är halvfullt. Men det blev fasen inte bättre efter nästa krök, det var precis, exakt, lika illa. Svetten lackade och nu var det allt annat än njutbart och inte ett dugg avkopplande.
Denna körning uppför bergssidan, tills jag kom över på andra sidan och vinden inte längre nådde mig, tog kanske 1 och en halv timma. Sanning att säga så minns jag inte exakt. Jag minns bara att jag var helt slut, som efter ett maratonlopp och hade inte klarat mycket längre. Det hade varit snyggt att bli överkörd av en annan bil för att jag inte kunde hålla mig på min sida. Lustigt faktiskt, jag hade helt glömt denna händelse men plötsligt dök den upp i minnet precis när jag satt här och började skriva om denna, en av de sista etapperna. Så dessa 1.5 timmar eller så för vad som sannolikt inte var mer än 5 km var minst sagt en missräkning men därefter gick det fint.

Slovenien var ett land som precis som Albanien bara blev en transportsträcka så fråga mig inte om hur det är där. Det har jag ingen som helst aning om. Allt jag kunde tänka på under min färd genom Slovenien var att få komma fram till Österrike. Det var en hård etapp och jag var sliten efter kampen med vindarna och för ovanlighetens skull var jag nu angelägen om att få komma fram. Österrike kändes på något sätt hemma och för första gången på resan förstod jag det lokala språket. Alltså inte så att man skall överdriva mina tyskakunskaper för dom är skraltiga, jag erkänner. Men det var ändå annorlunda, jag kunde läsa menyn och kommunicera med folk kring ting, om än väldigt basalt.

Tyvärr blev det så på min resa att jag missade många sevärda platser och vad man får anta många missesvärda bekantskaper då jag genomförde resan på 70 dagar. Det finns några länder jag knappt såg något av och länder jag borde spenderat betydligt längre tid i. Tokigt, kan man tycka men faktum är att jag kunde inte ta ledigt ifrån mitt arbete längre och då återstod ju bara att avstå i så fall och det hade jag inga som helst planer på. 70 dagar är ett ganska grymt tempo och krävde att alla gränsövergångar gick smidigt såväl som att cykeln höll ihop. Det fanns lite marginaler men inget som skulle klara en veckas oplanerat stillestånd.

Efter inträde i Österrike gällde det nu att finna ett trevlig Gasthof som kunde servera mig en wienerschnitzel. De sista timmarna på hojen den kvällen fick jag liksom visualisera en wienerschnitzel på en pinne framför mig för att orka trycka på några mil till. Nu kan ju vän av ordning tro att jag har ett speciellt förhållande till just wienerschnitzel men sanning att säga så äter jag aldrig wienerschnitzel. Kan faktiskt inte minnas när det hände sist därför är det väl så märkligt att denna längtan efter wienerschnitzel likt heroinistens längtan efter heroin plötsligt uppstod någonstans i Turkiet och vägrade lämna mina i övrigt fritt flödande tankar ifred.
Hursomhelst, till slut fann jag det där Gasthofet. Det var uppe vid foten av alperna och tämligen avfolkat. Säsongen var över och bara jag och ett yngre par i tjugoårsåldern befolkade restaurangen som hade kapacitet att utfordra åtminstonde en busslast wienerschnitzel abstinenta resenärer.
De åt inte så mycket mina grannar, mest varandra faktiskt, som blodiglar eller så och när de kom loss, i rondvilan, sisådär en gång varannan minut så var det för att fylla på med syre och alkohol innan det var dags igen för nästa rond. Jag fick känslan av att det skulle bli en lång match. Nu tror kanske alla ni att jag är någon form av fluktare som satt och glodde på dem men då vill jag bara klargöra att jag kom först och de satte sig framför mig så jag hade inget val. Hade egentligen velat flytta mig till ett annat bord men det kändes ju dumt också. Nåväl, jag fick en wienerschnitzel och det var väl inget fel på den men sanningen var nog den att ingen schnitzel i världen skulle kunna nå upp till den smakhimmel jag fantiserat om sedan Turkiet men det var nog gott åt mig. Med sådana löjliga fantasier.

En natts sömn och vidare i Österrike. Jag hade bestämt mig för ytterligare en natt i Österrike eftersom jag dagen därpå skulle möta upp min vän Serge i Munchen innan jag puttrade vidare till Prag. Serge skulle på oktoberfestival med jobbet så jag fick tajma in för en lunch. Det fick bli till att campa på den Österrikiska sidan emot Munchen. För första gången egentligen sedan bergstopparna i Pakistan kunde jag nu känna lite kyla. Inte på dagen men under natten. Sovsäcken var i och för sig toppen och höll mig varm så inte för den sakens skull utan snarare att jag reflekterade över det klimat jag befunnit mig i under resan med 38 -40 grader som varmast och 98 procent luftfuktighet ner till noll strecket allt genom att köra min hoj. Det känns annorlunda, världen blir liksom annorlunda när man reser på det sättet. Flygplan är så oerhört förrädiskt, man tappar begrepp om avstånd och upplever inte de gradvisa förändringarna. Man lyfter i ett klimat och landar i ett annat och det skulle lika gärna kunna vara på en annan planet. Så låg jag och tänkte där i tältet samtidigt som jag drog in den svala krispiga nattluften. Jag räknade också ut att jag egentligen låg lite före mitt tidsschema och skulle därför kunna stanna ett par dar i Prag.

Arla morgonstund, ingen frukost, om man nu inte räknar en Bounty förstås. Alltså jag hade ju kvar några frystorkade ransoner men jag klarar inte att äta köttgryta eller bolognese till frukost, så det fick bli en Bounty. Kosan gick emot Munchen och tämligen vältajmat om jag själv får säga det så gled jag in i denna vackra stad med solen i ryggen perfekt till lunch. Jag och Serge gick till en närbelägen sylta där han fick bjuda på lite lokala delikatesser. Vi tog tom ett glas vin, jag säger tom eftersom jag av princip inte dricker alkohol till lunch. Serge frågade massor om resan innan han tog mod till sig och berättade att han och hans hustru gått skilda vägar. Fasen, inte så att det var otänkbart för just dem att skilja sig, men jag blev ändå chockad, sannolikt av det faktum att den verkliga världen, den utanför mitt äventyr, faktiskt snurrade på. För mig stod den ju stilla. Verkligen var instoppad i frysfacket tills jag kom hem då jag skulle rycka ut den och sakta låta den tina på köksbänken tills jag var mogen att åter ta mig den an. Ja, så kanske det var för mig men så var det självklart inte för andra. Då kom jag osökt att tänka på min fru som varit tvungen att sätta sitt liv med en fot i frysen och den andra utanför och så oerhört tacksam jag var gentemot henne för att jag hade fått möjligheten att genomföra mitt äventyr. Serge och jag var dessvärre tvungna att gå var sin väg, jag på hojen och han utstyrd i lederhosen och därtill övrig tillhörande tyroler rekvisita för att dricka oförskämt mycket öl på oktoberfest. Jag hade omkring 50 mil till Prag och behövde komma iväg också. Det var dock ren rak motorväg så milen försvann fort under hjulen. Prag here we come…


Greece – Service award of the century


Greece is actually one of the few countries on my trip where I have actually been before. Furthermore, it was EU territory and fact is having been where I have been, EU feels like home and from now on, border passages would be easy peasy. Thank God for that.

Being rather cheerful when entering Greece it soon however, slowly transformed into some kind of melancholy. I realised the trip now went into its last phase. It was soon over, I felt I was almost back in Sweden which is a really weird perspective since on any bike trip when you are in Greece and going back to Sweden it’s still a long way to go. Just not if you come from Hong Kong I suppose.

Being on the road like this puts your mind in a very special state and probably even more so if you ride on your own. That state of mind was at least for me extremely pleasant. My whole life I have been working like a dog, most of the time with my own business. Work has occupied my whole existence and for various reasons it has been impossible for me to escape. My ex wife says that if there was a study made on me I would have all the conditions labelled with letter combinations ever invented and then to top it up a few more never seen before. Maybe she is right, maybe not. Im too old to find out and don’t really care. Being on the bike is different, the stress level is way down and there is something meditative about it. Sure there are days with very difficult riding or grinding days where I ride for 14 hours in a day even though it might be raining non stop. But still my mind was in that different, good place. A place that only saw as far as the end of the day as opposed to being used to plan and worry years ahead.

Now, getting closer to everything familiar I felt my brain slowly starting to change its hole rhythm and focus. Not that it went to work mode but it sure was gradually preparing for it. Ever since I entered Russia I had truly enjoyed the fact that I had no more border crossings that I needed to reach on a certain date. Somehow now having reached Greece, that didn’t really work anymore. Too many references from my regular life forced my regular state of mind on me. There was nothing I could do about it really. Well, I figured I could fight it just a little bit with a swimming pool, calamaries and beer. Not ready to give up just yet.

I got all that at small town by the ocean, Alexandropouli. A quiet tourist town where I guess the peak season had just passed and it was now slowing down. For the first time on my trip I spent a couple of hours by a pool with a book and a beer. It was truly lovely but also an odd feeling. I was so used to being on the bike and now I somehow felt a bit guilty for not being out there. How strange is that? Evening came and I had a good dinner at a local taverna and a long walk. It wasn’t too bad but I have to admit I looked forward to being back on the bike I the morning. I had an itch.

A big hotel breakfast and away I went. The plan was to get to a town called Loaninna. I asked a friend, who is from Greece but she had never heard of it. I picked it simply because it was well located on route up towards Albania.

Bike driving was good, the roads were nice, the weather great and the music in my helmet kept me company. Days like that hours just pass by. I reached Loaninna early afternoon. It was such a picturesque little town situated by a big lake. I drove around in the town trying to find the hotel that I had booked the evening before on some website but I could not find it. Eventually, with a little bit o help I realised the hotel was not in town at all, it was on a hill top on the other side of the lake, interesting. It took me another 30 minutes plus to actually get there on the winding road up the mountain. There it was, a small family run hotel with maybe 6 to 8 rooms overlooking the lake.

I checked in to my room and opened the balcony door which was facing the lake. Even though it was warm outside it was no longer the Asian humidity, it was European dry air. I had a shower and went for dinner. Only problem, the hotel did not serve dinner. Damn, I was starving, I didn’t even have lunch. I basically never had lunch during the biketrip, only a snack. Hmmm, all I could do was make some of my freeze dried stuff. Not what I had planned for but I was simply too tired to go back to town. I had to sleep early because I needed to get up early. I knew I would have a tough day driving the day after. I planned to go from Greece through Albania and into Croatia in one day.

I woke up at around 6 and got all my gear on and went to check out. I figured there would be no way I would get any breakfast this early. I was wrong. I was so so wrong. The husband and wife who ran the hotel responded to my question about breakfast and said they would give me the best breakfast ever. It was truly truly a treat. Homebaked Greek sourdowbread, an omelette made from their own chickens with feta cheese and those wonderful, wonderful Greek tomatoes. Well, you simply have to have one in order to understand why they are so good. Greek cheese and loads of fruit topped the whole thing off and I was in heaven. But it wasn’t the food that made me most happy, it was that couple who ran like crazy between the kitchen and my table to serve one dish after the other and everytime they stopped by to drop something off they chatted a bit. I have never, before or after, experienced that kind of hospitality. We are all so used to American handbook hospitality that I suppose is ok. Have a good day is nicer to hear than go to hell. This was however genuine, they did everything they possibly could and more in order to make me feel good about my stay even though they knew I was about to leave and most likely would never come back. They simply wanted to give me a great experience. I will never forget that. They were masters at what they were doing simply because they really truly cared.

Stomach full, time to get going, long day ahead. Fact is even though I drove through Albania from south to north I still know nothing of the country. I just kept going and only stopped to get petrol. There was simply no time and I had not scouted Albania particularly well. My plan was to get to the Adriatic coast before nightfall. Only experience worth mentioning was at the border crossing where a few women, who were begging for money, tried to pull my wedding ring straight off my finger. Now that made me uncomfortable.

Don’t get me wrong, Albania is nice to drive through, views are nice, roads are good and people friendly but it didn’t stick, maybe because I was focused on getting far that day, my tunnel view was too narrow. Eventually I reached Montenegro which actually only leaves me with one memory. It was the only time during my long trip where I needed to take a ferry – excititng indeed.

Just in time for the sun to set I reached the little camping site in Croatia. It was no luxury but who needed that. A beautiful view over the Adriatic sea was just outside the tent. Only problem, again there was no food, I had two beers for dinner and passed out.




Turkiet – Mycket snö men ingen kebab

Gränsposteringen mellan Georgien och Turkiet låg som så ofta uppe i bergen. Det var en fin tur, solen sken och humöret var på topp. Normalt var jag alltid lite orolig inför en gränsövergång. Eller orolig kanske inte är rätt ord snarare så kröp det lite i kroppen och jag hade svårt att koppla av förrän jag var igenom på andra sidan. Jag hade, trots att jag var beväpnad med en arsenal dokumentation och tillstånd enligt alla konstens regler spetsat med en dos av paranoia, spenderat åtskilliga timmar vid gränsposteringar och tvingats improvisera, läs le, be, bli förbannad och betala, för att så småningom bli genomsläppt. Det var många gånger oerhört segt och trots att jag egentligen har ett ganska bra tålamod frestades det inte sällan till bristningsgränsen. Denna gången var det dock annorlunda, från och med nu skulle alla gränsövergångar vara smooth sailing hade jag fått för mig. Mina svenska skyltar och mitt svenska pass skulle från och med nu och hela vägen till svedala skära som en varm kniv genom smör vid gränsposteringarna.

Det är väl jäkligt bra att ha en positiv grundinställning till ting och det gör nog livet lite lättare men jag hade nog tagit ut segern en aning i förskott. Gränsövergången till Turkiet var minst sagt kaotisk. Det var 30 grader plus och packat med människor. Steg 1, som vanligtvis är passkontroll ägde rum I ett mycket enkelt murat hus. Där trängdes ett par hundra människor framför tre hål i väggen. Plötsligt utbröt ett vilt slagsmål mellan en resenär och ett gäng tullare. Fasen vet varför men klart var att fyra tullare hade händerna fulla. Det var ett hårt och blodigt slagsmål, killen var i trettiårsåldern och stor som ett hus. Ingen bodybuilder typ utan bara en riktigt stor och stark människa. Plötsligt hade alla resenärer flytt ut ur lokalen men eftersom de var nyfikna på vad som föregick hängde alla med huvudena in genom dörröppningen och de öppna fönstrena. Plötsligt slet den storväxta mannen sig loss ifrån tullarna som nu låg i en stor hög mitt på golvet men eftersom hela entren var igenkorkad av folk i flera led satte han av emot kontorsrummen utefter villans kortsida. En av dörrarna var halvöppen och han försökte ta sig in där men en av tullarna dök ner fick tag i hans fot. Han föll som en fura och satte huvudet i dörrkarmen, game over. Fem minuter senare var han bortforslad någonstans jag vet inte var och alla resenärer var tillbaka i kön.

30 minuter senare var det min tur att visa upp mitt pass men jag blev istället informerad om att jag hoppat över ett par steg, det fanns ett annat litet hus ca 200 meter därifrån där jag tydligen skulle ha stannat och plockat upp lite blanketter. Så tillbaks och börja om ifrån början, gå till kiosken och hämta blanketter, fylla i blanketter, lämna in kiosken, få en stämpel och sedan tillbaka i passkön. 30 grader plus är inget problem när man sitter på hojen och kör men att vara stilla i solen iklädd full goretex mundering med skydd och stövlar gör att man snart badar i sitt eget svett, men det var bara att härda ut, inte läge att strippa ner till långkalsongerna. Då hade dom nog fan aldrig släppt in mig. Det var bara att le och härda ut. Till slut lyckades man ändå konstaterat att jag sannolikt inte skulle utgöra något hot mot Turkiet och stämplade in mitt pass.

Över till steg 2, få in hojen. Problemet var att det fanns ingen som kunde läsa alla mina engelska dokument och utan någon som kunde kontrollera dokumenten skulle de inte släppa in mig. Det visade sig att en av tullarna som varit med i slagsmålet tidigare var den engelskspråkige och han hade varit tvungen att lämna för att få sina blessyrer ifrån slagsmålet omplåstrade. Det var bara att vänta men efter ytterligare en dryg timma började de tycka synd om mig och beslutade sig för att mina papper nog var i ordning. Nu återstod bara Steg 3, att gå igenom alla mina väskor. Det visade sig också kräva väntetid. Tullarna gick igenom alla väskor och alla bilar. Inte alls lika petimetrigt som i Kina men definitivt inte slarvigt, dom tog sin tid. Ytterligare en timma senare var jag äntligen på väg. Det hade tagit beydligt längre tid än vad jag hade räknat med vilket inte var en höjdare då jag hade en rättså lång etapp framför mig och jag hade som vanligt ingen susning om vägförhållandena som väntade. Uppsidan var att det var en klarblå himmel. Jag hade av någon anledning bestämt mig för att åka till en liten stad som hette Erzurum. Om det någonstans i världen finns perfekta touring vägar så är det förbannemig mellan Georgiska gränsen och Erzurum. Nya fina vägar som i långa anakondaliknande rörelser slingrade sig runt kaukasus foothills. Om man är lagd åt det hållet hade man kunnat åka riktigt fort i dessa väl avvägda kurvor men att skrapa knäpuckarna i asfalten har aldrig varit min styrka. Men icke för ty, efter mycket jobbig begskörning var det här som mumma för själen, och jag älskade körningen i Östra Turkiet. Naturen var vacker, nästan ingen trafik alls och så den goa sammetsasfalten. Då försvinner milen fort.

Erzurum nåddes, hotell identifierades, incheckning genomfördes. Stort flott hotell med låga priser och inga gäster. Konstigt. Checkade in på rummet, krängde av mig MC kostymen och kastade mig in duschen. 10 minuter senare blev jag sittande såsom gud skapat mig (inte ett av hans bästa alster kan jag tillägga) och stirade på TVn som dom satt på innan jag ens tagit mig in på rummet. Dom gör ju så ibland. På TVn var det en film som rullade med en massa människor som åkte skidor. Kul tänkte jag. Sedan kände jag att en hel del av det jag kunde se på filmen föreföll bekant och det var kanske inte så konstigt. Det var ju hotellets egen promotionfilm. Jag var på en turkisk skidort. Att det var billigt och avfolkat fick nu sin förklaring. Å jag som inte visste att det fanns snö i Turkiet. Jag vandrade runt hotellet i min ensamhet som pga av sin övergivenhet gav mig klara Shining vibrationer. Passerade den gigantiska matsalen där det satt två kostymklädda turkiska herrar och intog sin måltid. Jag beslutade mig för att låsa in mig på mitt rum och införskaffa roomservice. Någon roomservice fanns dessvärre inte att tillgå denna tiden på året utan jag fick tömma minibaren bestående av en coca cola, en snickers, en liten påse m&m, ett rör med Pringles samt en öl av lokalt fabrikat vars namn jag varken kunde läsa eller uttala. Det fick bli min middag.. Somnade inte helt tillfreds med matintaget men väldigt mätt på socker och inväntade avsvimmad gryningen.

Min mobiltelefon tvingade upp mina korpgluggar vid 06.30 tiden och jag kände mig utvilad. Trots ställets mycket märkliga vibrationer hade jag inte fått min Törnrosa sömn störd av vare små gossar cyklandes i korridoren eller deras föräldrars ihärdiga huggande med yxa i dörren. Redrum var nog på en annan våning kan jag tro. Det var dags att kränga på sig knuttekostymen igen men dessvärre hade inte understället torkat riktigt sedan gårdagskvällen tvätt. Min något begränsade garderob innefattade bara två underställ och nu hade jag ett rent men vått ställ samt ett smutsigt i väskan. Beslutet var enkelt, det var bara att kräng på sig det fuktiga och intala sig att det blir snart vått av svett ändå. Idag skulle kosan styras ut mot svarta havet.

Transporten till havet bjöd väl inte på något uppseendeväckande sceneri vad jag kan minnas men så fort jag kom fram blev det genast dest mer rolig körning. En rejäl landsväg följde kusten västerut och jag med den. Badort efter badort passerades och ja det var nog första gången på hela min resa som jag kände att jag var på ett ställe det det med all säkerhet skulle finnas andra turister än mig. Körde ganska långt den dagen, Turkiet är ju så stort. När jag till slut kände att det fick vara nog körde jag in i landet och letade upp en lite avskild plats att slänga upp mitt tält. Inga mer Shining hotel här inte, i vart fall inte idag. Jag lagade lite makaroner bolognese och sköljde ner det med en flaska vatten som höll sisådär 45 graders värme efter en dag på hojen. Inte uppfriskande men, ja, varmt. På min medhavda dator hade jag några avsnitt av en TV serie så jag satt där i min campingstol och sippade på mitt lavemangvarma vatten och tittade på ett par avsnitt Blacklist. Plötsligt så kände jag mig som en normal människa. TV har den förmågan att få oss att känna det som om vi sitter i soffan i vårt eget vardagsrum oavsett var vi befinner oss och oavsett under vilka förhållanden. Det var nog där och då jag första gången kände att det inte var så långt kvar. Doften av allt jag lämnat på denna resan började plötsligt göra sig påminnt. Det var en märklig dubbel känsla av glädje över att fasen, jag kommer nog att klara det här till ett vemod kring att lämna detta livet som kräver så lite av mig och som bara ger hela tiden.
Några dagar senare började jag närma mig Istanbul. Sista timman in emot jättestaden är riktigt vacker körning över åtskilliga broar. På håll såg Istanbul modernt ut men det var för att på just håll syns bara de moderna riktigt höga byggnaderna. I mina planer låg inte att köra in i Istanbul utan jag skulle bara igenom och ta mig över till den grekiska sidan innan det var dags för natthärbärge. Väl i Grekland hade jag bestämt mig för hitta en pool jag kunde ligga bredvid och dricka paraplydrinkar i ett par dar. Kände mig förtjänt av det. Det var jag så klart inte men det kändes i alla fall så just då.

Precis när jag passerat avfarten in emot centrala Istanbul där trafiken står mer eller mindre stilla, i alla sex filer, fräser plötsligt en kille på en Tenere om mig. Han vinkar att jag skall hänga på. Skam den som ger sig tänker jag och drar på volymen till musiken i mina öron. Sedan blev det åka av. Likt ett lopp i parellslalom flög vi fram mellan de mer eller mindre stillastående bilarna. Han med betydligt mindre möda än mig eftersom mitt ekipage var betydligt bredare då jag var fullastad med packväskor och gudarna skall veta att en snäv sväng med hojen när packväskorna sitter på är inte kul och slutar inte bra vare sig för förare, hoj, plånbok eller rundningsobjektet. Det gick hur som helst bra och vi var snart loss ifrån trafikstockningarna och körde nu tillsammans på motorvägen. Min kompis, eller vad vi nu skall kalla honom, pekade in åt höger vid nästa avfart och vi stannade till vid ett vägcafe.

Min nyvunna Turkiske kompis

Där satt vi i en och en halv timme med varsin kopp turkiskt kaffe och pratade motorcykelåkning. Det är konstigt hur hojarna förenar och kan få fullständiga främlingar att mötas. Jag berättade om mina resor och han om sina. Han hade tom varit med sin cykel i Sverige. Vi har fortfarande kontakt med varandra och jag är övertygad om att vi ses igen med våra cyklar. Så småningom behövde vi ge oss iväg, han skulle vidare till Bulgarien och jag som sagt till Grekland. Vi tankade hojarna, utbytte kontaktinformation och drog iväg åt var sitt håll. Jag hade kanske 25 mil kvar till mitt mål Alexandroupoli, där väntade en pool och kall öl.



Georgia on my mind

It was a beautiful summer morning with blue skies and only a few random scattered clouds. Perfect biking weather and not too hot. I had showered so didn’t smell too bad, had a good hotel breakfast buffee and was ready to head out over the Caucasus. Funny, just learned recently that the word Caucasian comes from Caucasus. If your from west of Caucasus you are a Caucasian and East, well, then I guess your not. Today, not really a particularly significant term for identification. The mountains looked beautiful from my hotel room like a long never ending dragons back of scales where the highest peaks were snow clad. That’s where I was heading, going across, to Georgia.
But it wasn’t really without a little bit of worry. I had read on various sites online that there is a risk I will get refused to enter Georgia. There is definitely some tension. On the other hand there were just as many sites that claimed it was no sweat. The border to exit Russia was approximately a two hour drive and then another 30 minutes of drive in no mans land before the Georgia border.
Fact is while planning my trip there were definitely certain countries and places I was looking forward to visiting, places I had imagined was going to be highlights. Pakistan was absolutely one as was Burma, parts of India, Kyrgyzstan and maybe even more so China. I have spent a lot of time over the last years in China but it was mainly work related and honestly more often than not in rather depressing environments, the vast industrial parks. Thing is my wife and consequently my daughter are Chinese so it was very important to me to find beauty in China. I really wanted a different perspective of the country that is so close to me. Georgia was very far from that list. My knowledge of Georgia was honestly zero. It was a small country I had to pass through to go from Russia to Turkey. Georgia was kind of in the way and hence I had no expectations at all. I just needed to drive through it as swiftly as possible but just like in the case of Laos of which I had basically the same preconceived ideas, I was so so wrong.


Georgia and Laos turned out to be the hidden gems of the trip and when entering Georgia the gem was wrapped in the loveliest weather ever. The road on the Russian side up the Kaukasus foothills was a joy to drive. Winding but still open with an amazing view of the mountains as well as the big wide stream the road was flanking. Not a dull turn, not a dull stretch. I felt good, I felt free.
Getting through the Russia border exit was time consuming due to a lot of vehicles but once it was my turn it went relatively fast. What takes the most time is for the customs to check my luggage but honestly I cant say they were particularly committed to the task. During the hour or so I had to wait for my turn I had a chat with a fellow motorcycle rider. A guy from Poland was doing a tour through Russia and planned to round the Black Sea. I really appreciated the chat. I hadn’t met a rider since China if I exclude a Harley gang in India I rode with for a few hours. This was the first adventure rider since China. We shared experiences from the road and it was in a way nice to know that I’m not completely insane doing what Im doing. A lot of things had happened during the preparations of my trip which kind of led me to believe that what I was doing maybe wasn’t particularly intelligent, that my extreme drive to finish what I started had narrowed my perspective so much that I’ve become nuts. However, that is another story I won’t tell here and now. The upcoming book will deal with that one.
Once through Russia customs we split up and I didn’t see him again. I do hope you enjoyed your trip and got home alright mate! The ride up to the Georgia border which was located at the highest location of the mountains was dramatic. Dramatic in the same way as Pakistan had been just not as tall, more modest but equally beautifully sculptured.
The Georgia border crossing was easy, no traffic, took five minutes to cross and only friendly faces. It somehow feels different when you are met by people dressed in border uniforms rather than military in camo and barbed wire. Coming out on the West side of Kaukasus it was now time to slowly start the decent. Driving down the mountain took basically half a day. I rode through a landscape that looked more like Sound of Music than Sound of Music, if that makes any sense. The mountains were rounded and covered in grass. Not that it wasn’t steep, It was definitely steep, just very organic, soft and friendly.


I stopped at a lookout point to rest and admire the view. An old man was selling fruit. Among other things he had peaches that were so big it was ridiculous. They were like big grapefruits. I bought two. That was enough for lunch. Just biting into these two peaches gave me the same sensation as the first time I ate a Japanese pear. Not quite on par with the Kazakhstan melons but close. The taste was so fresh and light and they were so full of juice I soon had it all over me, I only knew one way to eat that peach and that was like slob, but that was OK. Later on, I passed a few ski resorts, closed of course since it was summer, but then again, I didn’t have a clue Georgia had ski resorts but I guess now I know. The drive down the mountains was great. It didn’t go to fast since the road was really winding with sharp turns and traffic easily built up behind trucks and tractors making overtaking tricky. That didn’t matter though. The view was so nice, the weather so pleasant and the air so crisp I didn’t mind the slow speed.
My goal of the day was to reach the capital Tbilisi and late in the afternoon I arrived at my hotel. It was a really nice little boutique style hotel and from what I had seen so far of the city I realised I cant leave in the morning, I need to explore for at least one more day so I immediately booked the room for one more day.


After a shower and a change of clothes to t shirt and shorts I decided to go out for a walk. I stopped at the first sidewalk café I could find, ordered a capuccino and just took in the atmosphere of the city. It had boulevards like Paris, hills like Lisbon or Rio, Old quarters like Barcelona, restaurants and bars like London or Amsterdam. Tbilisi has got it all. Some of that I didn’t realise until later but It kind of felt good to just go on making comparisons so bare with me. In a sense Tbilisi is almost like a cartoon city or a fairy tale place. Its like someone imagined it and draw their own fantasy only its for real.

The day after I left the motorcycle and just walked for hours trying to discover the city. I didn’t know anything really about Georgia so I tried to study up a bit while having lunch at a sidewalk café and found out, among many other things that wine making was an old Georgian tradition so I decided the evening should be dedicated to investigating if it was true. I really enjoy a good glass of wine and hadn’t had a glass in almost two months. Indeed it was true! Via internet I located a small winebar not too far from my hotel. It was owned by this amazing guy who had made it his call to promote Georgian wine and food. I spent several hours in his little wine bar tasting one wine after the other and eating Georgian tapas. Well actually I wasn’t in the wine bar, I was sitting outside at one of his two outdoor tables. What an evening it was. 20 degrees, a beautiful city, brilliant wines and food and when I left after this absolute orgy he charged me 30 euros. When I was about to leave he said I should go to this other bar for a drink, as if I needed more, and listen to this jazz band playing. I did just that, sat outside, listened to the jazz band with a cold beer, think I had had enough wine actually. I slept like a baby that night.



I woke up in the morning and felt that there was much more to do in Georgia but I was on a schedule so time to start riding. I decided however, to not wait too long before going back to Tbilisi and Georgia. I really want to bring my family.
Next destination was Turkey. And the ride to the border wasn’t particularly long, roughly three hours. I figured Turkey was almost EU so the border crossing should be really simple, yeah right.


Ryssland, där t.o.m hundarna hatar mig

Resan emot den ryska gränsen påbörjades tämligen tidigt på morgonen.
Dels hade jag inte riktigt klart för mig hur långt det egentligen var till gränsen och dels räknade jag med att i Ryssland, där får man väl sitta i karantän medans dom går igenom allt bagage minutiöst och frågar vad jag skall med två rakhyvlar till, vad jag gjorde i Pakistan och varför jag skall spionera på Ryssland och varför jag har med mig en trasig dronekamera som jag inte behärskar att flyga och vad jag skall filma med den när jag väl fått den lagad eller är den bara trasig på låtsas liksom. Allt medan jag får rumpestumpen grundligt undersökt av ett par ryska björnnävar i jakt på diverse kontraband. Alltså inte så att jag hade några fördomar men ändå.

Ryska gränsen är noga med visum. Jag måste anlända med min motorcykel en specifik dag och sedan har jag 10 dagar på mig att resa igenom. 10 dagar skulle inte vara något problem alls, jag planerade inte att stanna mer än 3 dygn i Ryssland innan jag tog mig över gränsen till Georgien. Däremot är det lite lurigt att anlända precis på utsatt dag med tanke på den långa resan. Men jag hade tur, jag skulle nå gränsen på utsatt dag. Att checka ut ur Kazakhstan var väldigt enkelt och fem minuter senare köade jag upp till den ryska gränsen. Febrilt letade jag igenom mitt väl tilltagna medicin förråd efter vaselin då jag tänkte att det skulle göra mindre ont och gå fortare om jag bistod undersökningen. Jag tänkte att annars skulle dom säkert använda ngn gammal återanvänd motorolja och fan vet om man inte får utslag av det. Tyst för mig själv tackade jag MC guden för att jag inte ådragit mig en ordentlig babianrumpa efter alla timmar på cykeln.

Hela gränsposteringen var bemannad med kamouflageklädda militärer vilket liksom bekräftade mina fördomar. Efter sisådär 20 minuters väntan var det min tur. Det hela tog ca. 2 minuter och sedan vinkade dom igenom mig. Utan konkurrens den snabbaste gränsövergången hittills. Det var nästan så att jag ville åka tillbaka och fråga om dom inte skulle kroppsvisitera mig, att det liksom blivit något fel. Jag hade ju inte ens betalat en enda dollar i muta. Av fullt förståeliga skäl avstod jag dock ifrån dylika tvångstankar och drog på musiken i min hjälm på högsta volym. Breakfast in America med Supertramp strömmade ur lurarna och jag sjöng, eller snarare ylade med. Jag kan inte sjunga, inte en ren ton men ibland är det liksom befogat. Innan jag begav mig ut på min resa hade jag förberett ett antal spellistor med tonvis med musik och varje morgon satte jag en av dessa spellistor på shuffle och så fick det bli vad det blev. Breakfast in America liksom bara blev.

Vädret var vackert, väldigt varmt, och landskapet faktiskt likt svenskt bonnland med hagar och gärdsgårdar. Jag styrde kosan emot Dagestan. Det enda jag kände till om Dagestan var att Khabib Nurmagomedov, en av mina idoler i MMA, mixed martial arts, är ifrån Dagestan. Ryktet om honom sa att han växte upp och lärde sig brottas med björnar. Tuffa gossar i dom här trakterna tänkte jag och mindes att jag en gång tampats med en oerhört snäll släthårig foxterrier. Jag vann.
Det var dags att slå läger för natten. Ryssland hade börjat mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det skulle bli kul det här med Ryssland. Kvällen avnjöts i stillhet med lite läsk och Blå Bands orientaliska kycklinggryta med coscous. Jag behövde vila ordentligt då jag hade en lång dags körning framför mig. Att den dagen skulle bli den kanske tuffaste dagen jag haft under min resa hade jag ingen som helst aning om och tur var nog det. Nu kunde jag ju sova som en gris.

Gick upp på morgonen, tog en raggardusch i bubbelvatten. Har läst att Naomi Campbell badar i Evian så då kan väl jag rensa armhålorna i ryskt bubbelvatten. Lite frukost, packa, packa, packa, upp på hojen, på med musiken och upp med volymen. Jag kände mig lätt. Alla tuffa gränsövergångar var nu gjorda. Inga mer visum och specialpapper för hojen under resten av resan. För första gången kände jag att jag nog skulle klara det här. Sen gick jag in i dimman. Varför är det alltid så att så fort man känner att man har koll på läget så får man en stor klubba i huvudet som klargör att det har man inte alls. Är det Gud? Är det sådant han roar sig med på sin fritid när han inte har fullt upp med allt annat, vad det nu är. Det skulle bli en varm dag, temperaturen var redan klockan 08.00 på morgonen över 30 grader och ganska snabbt började landskapet förändras och allt mer likna det i Kazakhstan. Enda skillnaden var att vägarna var väldigt fina och föreföll nyanlagda. Landskapet var dock tämligen öde, nästan inga bilar, nästan inga människor, nästan ingen boskap i sikte. Ju längre jag körde desto varmare blev det, nu 37 grader och nästan ren öken. Inga byar eller städer, ingen trafik, bara ingenting.
Till min hjälp hade jag nedladdat kartor ifrån googlemaps. Utan dem vore det omöjligt att hitta under min resa. Visst hade jag papperskartor men de var hopplösa att navigera med, eller så var jag bara hopplös på att använda dem. Sällan under min resa hade Google maps svikit mig. Visst, den hade väl angett ett par vägar som aldrig funnits, i vart fall inte de senaste 2.000 åren eller som bara existerade som förstudie. Det blir liksom tydligt när Google ber mig köra rakt igenom någons vardagsrum. Enda problemet med en nedladdad Google karta är att kartan blir oanvändbar om man av någon anledning tvingas avvika ifrån den planerade rutten.
Det var precis vad som skulle komma att hända. Den där nyanlagda vägen med den perfekta asfalten som fick det att kännas som om jag nästan surfade genom ökenlandskapet i 100 km/h tog plötsligt slut, helt jävla slut, in the middle of nowhere. Skall jag vara ärlig var det kanske inte in the middle of nowhere, snarare mitt i en öken. Googles vackra karta pekade ut en rutt som inte existerade. Framför mig fanns bara bottenlös sand. Å nu projicerar ni stackars läsare en bild av någon slags Paris Dakar körning genom öknen där motorcykeln flyger över dynerna på bakhjulet. Då vill jag bara klargöra att Ingenting kunde vara mer fel. En stor, tung äventyrsmotorcykel med 50 kilo packning och en medelålders, lönnfet förare med begränsade kunskaper i hur man bäst kör i bottenlös sand är snarare ett ekipage som uppför sig långt mer som en jordfräs.
I 37 graders värme, iklädd full motorcykelmundering grävde jag motorcykeln framåt, en meter i taget. Det var utomordentligt svårt att hålla balansen och jag välte cykeln mer än en gång. Ansträngningen som krävdes för att få upp cykeln på rätt köl tog nästan musten ur mig. Att lyfta upp hojen på ett fast underlag är faktiskt inte lätt. Nästan 300 kilo med all packning är ett tufft lyft, men det går med lite teknik. Att göra samma i lös sand är ett helt annat äventyr och jag kan lugnt säga att för varje lyft var jag precis på gränsen av vad jag klarade av. Svetten rann inte av mig, den sprutade ungefär som på en vattenspridare vilket tvingade mig att ganska snabbt förtära de två literna jag hade med mig. Å andra sidan var jag fullständigt övertygad om att den här mycket märkliga ökenvägen snart skulle ta slut. Google kan ju inte ha så fel. Den goa asfalten är precis förbi nästa dyn.
Fan heller, när jag kommit över nästa dyn som var ovanlig hög fick jag en god vy över landskapet framför mig. Där fanns inget annat än sand. Skulle jag vända tillbaka? Men trots att jag var precis lika slut som min vattentank så avvek jag för första och enda gången under min resa ifrån den princip jag hade satt upp för mig, den att alltid välja lågrisk alternativet. Jag bestämde mig för att fortsätta och hoppas att någonstans där borta i horisonten skulle en väg av vacker svart asfalt breda ut sig.
Efter fem minuters rast startade jag upp min jordfräs och började plöja. En meter i taget. Så fort jag började få upp farten på cykeln började den jazza fram och tillbaka och jag var tvungen att parera med styret nonstop för att inte vurpa. Det gick men tog så mycket energi och jag hade slut på såväl proteinbars som vatten. Självklart händer det oundvikliga igen, jag vurpar, men jag måste vila lite först annars får jag aldrig upp den jävla hojen igen. Ja, jag erkänner, just nu var det den jävla hojen men inte bara det, jag började faktiskt bli lite orolig för min hälsa också.

Men då, just i det ögonblicket, när min obändiga vilja började ge vika för utmattning och hopplöshet händer det. Viddernas man, Dagestans Clintan (och då menar jag inte Nurmagomedov), min hjälte, dyker upp. En bonde från ingenstans, dyker upp och kommer fram till mig. Jag kan precis lika mycket ryska som han kan engelska så vår konversation går väl sisådär men på något sätt ändå över förväntan.


Det första han gör är är att ge mig en flaska vatten. Jag gillade honom redan. Vårt mycket märkliga samtal ledde hur som helst fram till följande; han kunde inte hjälpa mig med cykeln, den fick jag köra själv, han var ingen ungdom så det var mer än förståeligt men han lovade att inte lämna mig förrän jag var igenom sanden och sedan skulle han plocka upp sin bil och visa mig vägen till dit jag skulle. Det kändes grymt mycket bättre med honom omkring mig. Han lugnade ner mig, gav mig vatten, hopp och fick mig att ta en meter i taget. Tyvärr minns jag inte hans namn. Jag antar jag kunde ljugit ihop något käckt ryskt namn för att få min historia lite bättre sammansatt men sanningen är den att jag inte har en aning. Inte så att vi inte utbytte våra namn utan snarare så att jag är fullständigt urusel på att komma ihåg namn.

Så småningom blev jag lite bättre på att köra i sanden och jag lärde mig också att hitta fastare sandpartier att köra på vilket resulterade att jag nu kunde öka på farten ifrån en meter i taget till 10 meter i taget. Jag höll på sådär i ungefär ytterligare två timmar innan jag stötte på den första riktiga vägen. Inte en fantastisk väg men jämfört med vart jag kom ifrån rena himmelriket. Jag vilade en stund och inväntade bonden som nu var och plockade upp sin bil. Gud vet var han hade hållit den gömd men en halvtimme senare kom han i sin Skoda och sa att han skulle visa mig vägen för nu var jag helt förlorad i ingenmansland och min nedladdade googlemap visade fortsatt rutt rätt ut i öknen och den jävla sanden hade jag fått nog av. Nu hade jag fast mark under både däck och fötter och det tänkte jag fortsätta med, till vilket pris som helst för nu var gubben sliten. Jag hängde på min nya kompis och vi körde i ca 30 minuter när vi plötsligt kom fram till en gammal rostig container som var utslängd i öknen. Där stannade min kompis och följaktligen jag också. Vi gick in i container som var inredd till ett mycket spartanskt cafe, men dom hade kaffe, Coca Cola och en chokladbit, för mig, just då, så gott, så fantastiskt, en obeskrivlig känsla. Jag njöt av min Coca Cola som om det vore en Chateau Petrus från 1982 och bet försiktigt i min Mars bar, vilket jag för övrigt inte gillar, som om det vore en hög med Beluga kaviar. Å nu säger vän av ordning att man inte dricker rött vin till kaviar vilket självklart är fullständigt sant men det skiter jag i just nu, det är ändå en bra liknelse. Min nyvunna kompis verkade vara god vän med etablissemangets föreståndare, en glad jävel i 40-årsålden med ett kraftigt underskott av tänder vilket uppvägdes av ett minst lika stort överskott av fläckar på hans före detta vita singeltröja. Han var självklart intresserad av vad jag var för filur men hans engelska var bara en knivsudd vassare än min kompis så det blev som det blev. Jag lyckades dock förmedla att jag skulle vidare till Grozny vilket föreföll göra honom lite förnärmad. Grozny? Tjetjenien? När man kunde stanna i Dagestan. Jag var nog inte riktigt klok i huvudet som kunde göra det valet. Dagestan var inte bara vackrare utan människorna var mycket bättre. Åtminstone lovade han det. Han älskade också UFC och Nurmagomedov och det faktum att jag kände till deras man gav mig en hel uppsjö pluspoäng och påtår på kaffet.

Hursomhelst, det var dags att ge sig iväg. Min kompis hoppade, nåväl kanske inte hoppade, för trots allt var han nog väldigt nära 70 strecket in i sin Skoda och jag drog igång hojen. Vi körde i ungefär 3.5 timmar, genom ökenlandskapet med bara ett kort stopp. Han sa att det var dags för bön. Min kompis var muslim och ville inte missa bönen. Han gjorde sin grej och jag fick en liten rast. Efter ca 20 minuter var han tillbaka i Skodan och vi gav oss ut igen. Efter sisådär 30 minuter stannade han vid ett vägskäl. Han sa att jag bara skulle ta höger och sedan var det raka spåret till Tjetjenien. Jag behövde inte längre hans hjälp sa han. Herregud, han hade ägnat hela dagen åt att hjälpa mig och nu skulle han behöva köra tillbaka hela vägen dit där vi kom ifrån. Man behövde inte heller vara professor i partikelfysik för att räkna ut att denna mannen inte hade många kronor till sitt namn. Jag försökte övertyga honom om att ta mina pengar men han vägrade. Han lyckades, trots språkförbistringar, förklara för mig att det var hans uppgift och guds vilja att hjälpa mig så långt han kan och att inte begära något i retur. Efter mycket övertalning fick jag honom att acceptera tillräckligt mycket pengar för att täcka hans bensinkostnader, vilket han räknade fram på öret. Där och då i Dagestan förstod jag mer än någonsin tidigare att religion är i grunden god. Det är när den används som ett verktyg för makt och politisk vinning som den blir ond. Inte religionen självt. Denna underbare man lärde mig ett och annat om Islam, lärde mig ett och annat om mina fördomar, lärde mig ett och annat om vad tillvaron går ut på och lärde mig att Dagestanier är rättså speciella människor. Själv är jag alltjämt en hårdnackad Ateist men jag känner nu en muslim jag behöver jobba förbannat hårt för att bli en lika bra medmänniska som honom.
Tack för den lektionen min vän.


Vi gav varandra en ordentlig kram och sedan gav jag mig iväg, bara en kort bit, jag var helt slut, det började skymma och jag ville just nu inget hellre än att sova. Gränsposteringen till Tjetjenien fick vänta till imorgon. Av från vägen, bakom en skogsdunge, ja det började gradvis bli allt grönare nu, upp med tältet fort som tusan, brassa lite käk bestående av en frystorkad viltgryta med ris. Delicious, jag lovar. Till detta hade jag en Coca Cola, lite vatten och en skvätt överbliven vodka. Min medhavda högtalare spelade Doors. Jag hade det bra. Dagens strapatser tog dock ut sin rätt och 20 minuter senare var jag så djupt i REM sömn som jag någonsin varit.
Vaknade vid 8 blecket minst 2 timmar senare än vad jag normalt brukade göra i tältet. Dags för en ny dag. Tjetjenien, here we come. För mig var bilden ifrån början egentligen Ryssland som Ryssland men så mycket kan jag säga trots min väldigt begränsade erfarenhet av landet att icke sa Nicke. Regionerna är väldigt olika och betyder mycket kulturellt och politiskt och tom landskapet ser olika ut. Till Tjetjenien måste man passera en gränsövergång på mer eller mindre samma sätt som när jag först släpptes in i Ryssland. Kan nog säga att säkerheten var högre här. Jag måste erkänna att jag var lite orolig för Tjetjenien innan jag gav mig iväg. Det är ett oroligt hörn i världen. I vart fall har det varit det och Grozny, även om jag bestämt mig för att inte stanna där klingade inte sådär himla vackert.

Tjetjenien är fullproppat med militära checkpoints. Ständigt åker man in i än den ena än den andra. Kontrollerna går fort, dom tittar på passet, pratar till en på Ryska och när man inte förstår och svarar på engelska, vilket dom inte förstår, så viftar dom irriterat iväg en igen. Checkpointsen är utspridda väldigt tätt speciellt i och runt Grozny området och jag skulle vilja säga att åtminstone var 15e minut så åker man in i en ny kontroll. Detta kan kanske tyckas jobbigt men jag måste ändå erkänna att jag kände mig lite tryggare. Fast inte riktigt alla checkpoints gick lika smidigt. Efter att ha passerat de hårdast trafikerade checkpointsen inne i Grozny blev omgivningarna åter allt mer lantliga. Trots det duggade checkpointsen alltjämt relativt tätt, även om man kunde se att de var betydligt mindre bemannade. Jag närmade mig sakta en checkpoint som blivit förlagd i anslutning till en bro. Checkpointen var bemannad med 3 poliser som alla tre satt tillbakalutade på sina stolar emot sin byssja som snarast påminde om en arbetarbod. Polishattarna var långt tillbakadragna över hjässan och blottade deras hårt solbrända nunor. Inte mycket till reaktion ifrån dem när jag så sakta körde in i kontrollen, kanske sov dom. Plötsligt hördes ljudet av en tämligen sur hund som ganska snart skulle visa sig vara en polishund av fabrikat schäfer och att anledningen till att han var sur av någon outgrundlig anledning var min uppsyn. Att det arga ljudet blev allt högre berodde på att hunden var på väg i hög fart emot mig. För alla som kör motorcykel så vet man att med hjälmen på så blir synfältet snett bakåt och bakåt utomordentligt begränsat. Man får vrida ordentligt på skallen och därför noterade jag aldrig detta underbara lilla husdjur som ville önska mig välkommen med sina stora fina tänder. Att jag som sagt också hade musik på relativt hög volym i lurarna gjorde min reaktion ännu långsammare. Sedan tog därför inte alltför många sekunder ifrån att jag noterade att en vovve hade allvarliga synpunkter på min uppenbarelse tills dess att min högerfot satt i ett järngrepp. Nu var stunden kommen att tacka min lyckliga stjärna för att jag varit klok nog att köpa ett par ordentliga MC kängor. Dessa är utgör uppenbarligen inte bara ett bra skydd vid eventuella olyckor utan klarar även att stå emot galna schäfer tänder. Stövlarna är såpass rejäla eller vad man nu skall säga att jag egentligen bara kände trycket ifrån vovvens käft men egentligen ingen smärta. Det tre vise hårdsolande männen vaknade nu så sakteliga till och började skrika. Skrika på ryska. Det hjälpte inget vidare och snart var de på fötterna alla tre och övergick ifrån att skrika till att gorma, fortfarande på ryska. Jag förstod då efter en stund att de ville inte kännas vid vovven över huvud taget utan ville att jag skulle köra på. Jaha, då fick jag väl göra det då. Jag började ge lite gas men då hunden vid det här laget var bokstavligt talat väldigt fäst vid mig hängde han med. Jag slängde en förvirrad blick på de tre vise männen och de signalerade att jag jag bara skulle fortsätta. Jag hade liksom ingen lust att missuppfatta dem och sedan få 25 kalashnikov skott i ryggen för smitning ifrån en checkpoint, men icke, de ville bara sitta under sin korkek… Hursomhelst, mer gas krävdes och någonstans kring 40km/h gav hunden upp och jag var åter igen solo på min hoj. Jag skänkte en tanke av tacksamhet till mina stövlar och det faktum att jag pumpat kroppen full med rabiesvaccin innan jag gav mig iväg. Det är väl med hundar som med människor kan man tänka, det går inte att vara kompis med alla.


Tjetjenien är i stora delar väldigt vackert. Påminner starkt om svensk landsbygd med liknande vegetation, stora ängar med betande kor, björkar, ängsblommor. Sen var det gott väder och bra vägar och så småningom blev kontrollerna allt glesare och jag kunde för första gången på länge dra på med min hoj. Så skönt det känns att bara blåsa på, att vara där ute och bara köra med min kompis. Ja, på något märkligt vis blir man kompis med hojen, alltså förutom när man hatar en i sanden. Det var ju bara vi och att blåsa på gav mig ungefär samma känsla som man får när man är ute med sin hund, den sorten som gillar en då alltså, och kan släppa den lös så den kan springa runt och bara stollehoppa. På något fullständigt knasigt sätt kände jag att jag skänkte hojen samma glädje genom att dra på ute på landsvägen. En fullständigt absurd tanke men men, så var det. Man blir nog lite av ett psykfall när man spenderar så mycket tid med sig själv.


Denna, den sista kvällen i Ryssland skulle jag bo på hotel. Efter de senaste dagarnas strapatser luktade jag sämre än en kamel och de luktar inte hallon kan jag lova. Mina kläder var skitiga och jag hade tom kvar en del sand i kalsingarna efter min världsomsegling under sanddynerna. Kort och gott, jag behövde duscha, en ren säng och lite gott käk. När jag körde in i staden var det ett jäkla trixande innan jag nådde hotellet. Det var sedan länge mörkt ute och det var inte en minut för tidigt när jag stannade min hoj utanför hotellet. Det såg fint ut, det var helg, på hotellet var ett stort party där alla gick runt i smoking och långklänning. Gatan framför var också full med festande människor. Herregud, jag kände mig som en Alien. Snabbt av med alla grejer, in på hotellet, checka in, upp på rummet, av med alla kläder, 30 minuter i duschen, krama livet ur alla duschtvål och schampoflaskor jag kunde komma över. Vilken oändlig känsla att bara stå där i det strilande varmvattnet. Så underbart en dusch kan kännas. Så stor tillfredställelsen kan bli av små ting när vi inte längre kan ta dem för självklara. När grundbehoven i tillvaron inte längre är självklara överglänser tillfredställelsen vi får av dem vida alla former av det goda livets så kallade guldkanter.
Osandes av rosenbladsschampo gick Jag gick ner till hotellets uteservering och beställde en tallrik pasta, en öl och en whiskey.
Imorgon Georgien.


Kazakhstan – Huuhaaaaaaaa



The young man who seemed to be interested in using my head as a baseball was actually not quite as bad as I first had thought. He actually just tried to get my attention and sell me an insurance for the bike. That is mandatory in many countries so I didn’t have much choice but to follow him.
There was one gravel road which stretched through the small border village and it looked like all other border towns I had passed during my travels, depressing, worn down and very temporary. The insurance business was located inside a tiny old camping trailer and it was quite obvious that the small space was not only used as an office but also as a home for at least two people. Anyhow, it all went well, they took a bit of my money and gave me a nice looking insurance policy with lots of colourful chops on it. The coverage of the policy would require significantly better skills in the Kazakh language for me to understand so I just tucked it away, smiled and got back on my bike.
It was really hot, around 37 degrees and all time spent off the bike, in all my gear, was rather tormenting and I was actually sweating in a way that was almost comical. My pores were pumping out sweat like a punctured garden hose and getting the bike up to speed was the only way to cool myself off. Having stops to handle paperwork or passports or checkpoints or whatever was usually extremely painful and the only thing that kept me sane during these times was my camel back which I filled up with 2.5 litres of fresh water every morning. Without it I would have been in serious trouble.
My expectations of Kazakhstan as opposed to many of the other countries I had been driving through were not very high actually. I expected a lot of flat land driving without much scenery. I actually expected Kazakhstan to be quite tough. Was I wrong on that one. Kazakhstan was far from that, Kazakhstan wasn’t tough it was super tough, but it started out nicely.
I stopped at the first open gas station to fill up. The owner was extremely excited to have me fill up at his station and called all his relatives over so that each and every one of them could have their photo taken sitting on my bike. They were happy, they laughed, smiled, pretended they drove my bike, it was a party! A very enjoyable one except for the fact that I was, again, sweating badly. I seriously needed to get back on the road to cool down. Eventually all photos were taken and I must admit that after all it was worth the loss of around 1 litre of body fluid to see the excitement in their faces.
Anyhow, I got back on the road, which actually was a very good road. Excellent tarmac so I could keep a good speed but it was getting late and I needed to start looking for a decent camping spot. It would be my first night in the tent and I wanted to make sure I had enough time to put the tent up before it got dark, especially since I hadn’t really practiced putting it up and didn’t know how long it would take. I was driving on the highway along the border to Kyrgyzstan and eventually found a field worth investigating for camping. After 30 minutes of off road driving I found a good spot for my tent and started to get my camp up and running.


It didn’t take long until I had a group of maybe 10 horses surrounding my camp spot. Hmm, I must admit there was a bit of a moment there with the horses, us being out there roaming the wild. I know, it was silly but it was truly nice. 15 minutes later their owner, a really cool looking cowboy or more like a chapas, came riding up to me. He was obviously extremely amused by this motorcycle dude and his gear which was maybe not quite as much “one with nature and the horses” as he thought. He asked who I was and what on earth I was doing there, in the middle of the field, in the middle of nowhere. Not in an unfriendly or hostile way, no he was just very curious and even though he spoke no English he managed to invite me to spend the night in his tent, which was a much bigger one of a more permanent kind not too far away. He thought it was a better idea for me to stay with him but I had been looking forward to camping after all these weeks in hotels so I said thanks but no thanks. He still wanted to show his generosity and gave me a melon he had in his saddle bag and then he rode off with his herd. I was starstruck. I was so impressed with this guy who felt so genuine.

I sat in my camping chair, watched the sunset, and ate some freezedried rations, macaroni bolognaise I believe it was, tasted divine. The melon i saved for breakfast. I actually don’t like melons but this one was absolutely wonderful. It tasted like concentrated sunshine. I bought many melons after that but none even came close, It was a very special melon. That night I slept like a baby.

Morning came and time to break camp and get going. I hoped the cowboy would come back with his horses but I only saw them far off in a distance. I got up on my bike and started driving back across the fields towards the highway. When I was getting close to the highway a police car suddenly comes driving towards me on the field. It was a bumpy ride for them so I wondered what serious business they might have out here with me. It turned out they only wanted one thing and that was to take a bunch of photos and selfies with me. They are to this day the biggest smiling police men I have ever met.

After my encounter with the Kazak police I went back up on the highway. Good highway but extremely uneventful and the further north I got the more uneventful it became. It became a desert. Old sea bed from what once was the worlds fourth largest lake, Aral. Drained by the former Soviet union and now just a never ending flatland of sand. It was even actually very difficult to find good spots to camp at. I do not like to put my tent up where it is easily spotted from the main road. Not that there was much traffic on it but anyway. It was all to flat and I did not want to travel too far off from the main road since if something happened to the bike or me I would be in serious trouble. There was nothing out there except an occasional camel. Also, finding petrol was hard. There were gas stations alright but hardly any of them had any petrol. Most of them had closed their pumps. I had to be really attentive and visit every single petrol station no matter if I needed it or not. When I could I filled up everything I had including an extra five litre water bottle I tied to the bike.



Kazaksthan was hard, hot and hard. The open desert, no people and a straight road that was just going on and on was tough mentally. Its like the infinity openness somehow becomes claustrophobic. It also made the riding rather tedious. Without the music in my helmet I would probably have gone nuts.


But then the monotony broke and the shit hit the fan.
I had been looking for a good camping spot for many miles and I had eventually found one. Not good but OK. Only problem was that the riding over there was through really deep loose sand so when I got there I was sweating like a pig. Getting the tent up was also a bit of a challenge since its hard to make the tent poles stick in loose sand. Well, after a while it was up and I was sitting in my camping chair watching the sunset and texting my wife, telling her Im OK. It was something I had promised my wife I would do every day to keep her from not worrying.

I got up early at 06.00 and packed the bike since I knew I had a long ride ahead of me. I was literally in the middle of nowhere and with the conditions that had gotten much worse lately I knew it would be a tough day to reach the next town. I also knew there was supposed to be a gas station just 20km ahead that I needed badly. I also needed to keep going since I had a fixed entry date into Russia.
I got on the bike and headed for the road when I realised something wasn’t right. The wheel did not spin in the loose sand. I just kept giving gas and nothing happened. My first thought was that it was the anti spin that was playing up so I turned it off but no change. However, with a lot of effort I managed to get the bike back on the road but once there it would only do 40 km an hour. Damn. I really had a problem, the clutch was giving up. In 40km an hour I drove to the petrol station. There was no town, no nothing, just a petrol station placed on top a big sand dune. The last outpost for the next 450km. There would be 350 km to go back so that was not an option. I decided I would do the 450 km in 40 km an hour but it was a bit scary and It was 37 degrees hot. I filled up every canister I had with petrol and was just about to leave when I realised, what if the issue with the bike gets worse and Im stuck out there. Thinking twice isn’t always so bad and I made a decision when I entered my first real difficulty on the trip to always chose the safe alternative. Now I was about to do the exact opposite. So, I took three breaths and went back into the gas station and talked to one of the guys there who spoke a few words of English. He could arrange a towtruck to take me the 450km, no problem. The cost was equivalent to Euro 200 in Kazak currency or Euro 2.000 equivalent in USD. I only had US dollars so I suggested to him that maybe he calculated the cost a bit wrong. He responded I should take it or leave it and eventually I agreed. Paid him, but only equivalent to the 200 Euros and he was happy and then told me the towtruck would come at nine o’clock tonight. It was 08.00 in the morning. I had to wait for 13 hours. But if that’s what I got to do then that’s what I got to do. I sat down on the ground next to my bike and started feeling sorry for myself.


Everyone who came to the petrol station to fill up of course came over to me. I didn’t mind the occasional company but all I could say to make them understand was to point at the bike and say kaput. Some gave me food, some gave me drinks and one family even drank some vodka with me and gave me a bottle. I think they thought I needed it. I definitely agreed and happily accepted the gift. What else can one do at a petrol station, in the desert in 37 degrees heat, 450 km from the nearest town, a broken motorcycle and nobody who speaks English, but to drink a bit of vodka.
At 22.00 the tow truck, or actually what used to be a tow truck, arrives. After some engine maintenance and filling of oil, which the truck seems to crave more than diesel, we hauled the bike up and started our 450km long journey. The tow truck, which was in size like a small pick up truck, had absolutely no suspension and could only do maximum 55km/h before it starts jumping around on the road like a tennisball. A reasonably scary all night ride through the desert. The driver, who of course didnt speak English had a recipe for staying awake all night which wasnt too successful but it included nonstop smoking, drinking coca cola and nonstop listening to his USB stick with ten Kazak songs over and over again. I didnt know the Kazak songs to be honest but there was an 11th song which I knew and every time I heard it I understood we were about to listen to yet another round of repeat. The song was Daddy Cool by Boney M. I never want to hear that song again, ever. Do you hear me, never!

Unfortunately his recipe for staying awake wasnt too good and he fell asleep many times at the wheel during the trip and I needed to wake him up. I made him stop so we both can get a bit of sleep before riding the last four hours into our destination. 10.00 in the morning we arrived to Aktobe and I needed to find a motorcycle maintenance shop. Internet is a blessing and relatively quickly we found a place. A repairman was there and after some work on the clutch for about 45 minutes the bike was as good as new.


I was so so happy, so so relieved. I booked an hotel and as soon as I got there I had a shower and went right to sleep. In the evening I went to a really nice steakhouse and had some good food and a beer. Might have had a whiskey as well coming to think of it. Slept like a baby that night and woke up ready as ever to go back and conquer the roads.

I had two more stops in Kazakhstan before entering Russia, Uralsk and lastly Atyrau. Uralsk was a nice city so coming to think of it I must admit that even if Kazakhstan was really hard and most of the time not so exiting and when it was it wasn’t the kind of excitement I was interested in, it did actually end on a positive note. My memory of Kazakhstan is not all dark. People were most of the time as everywhere else exceptionally nice and actually they seemed grateful I took the time to visit their country. It actually reminds of when I one day, while driving in the desert, had a car pulling up next to me and asked me to pull over. I did, and so did the car and a whole family, with 3 children jumps out of the car. The family came up to me with big smiles on their faces and wanted to shake my hand and take some pictures. They gave me some home baked bread and a bag of grapes. They were worried I didn’t get enough to eat in the desert since there is not many places to get food. It was a good moment, a very good moment. We laughed, took pictures and spoke to each other in languages we didn’t understand but it was fine. We kind of understood anyway.

It’s a tough land to cross but a great people to get to know.


Kyrgyzstan – Tack gode gud!



En av gränsposteringarna mellan Kyrgyzstan och Kina

Att lämna norra Kina efter bara fyra dagar kan inte beskrivas som något annat än en befrielse. Inte så att området inte är vackert för visst är det det. Motorcykelturen mellan Tashkorgan och Kashgar var om än inte i nivå med Pakistan en fantastisk upplevelse om man nu bortser ifrån vädret som bjöd på det som meteorologerna inte kallar måttlig men snarare riklig nederbörd. Även Kashgar var en upplevelse, med en av världens största moskeer som tar sisådär 7.000 pers, men på något sätt kändes staden inte äkta. Jag blev korrekt men ändå illa behandlad. Inte så att jag tror att jag blev sämre behandlad än någon annan. Det är nog så det är där. Ett skruvat tillstånd som över tiden blivit normaliserat och som gör att man inte förstår vilket skämt de stora reklampelarna utefter vägen ifrån den Pakistanska gränsen är som talar om att man som turist skall vara välkommen och njuta av regionen. Å andra sidan tror jag inte de styrande är medvetna om hur illa det är ställt men om det ursäktar dem eller gör saken än värre kan kanske diskuteras. Aldrig tidigare har det jag sett varit så vackert och det jag samtidigt känt varit så främmande och obekvämt.
Kina har en stor plats i mitt hjärta, efter alla år i landet är det utan tvekan en stor del av den jag är. Att min familj, vid sidan av fyra av mina barn är kinesisk gör bandet än starkare, kanske därför jag blir lite ledsen och har svårt att släppa mina upplevelser i kinas nordvästras hörn.


Jodå, det går finfint att köra på starkt grönt te och STP

Hursomhelst, med ett lättat sinne styrde jag åter min Triumph upp emot bergen emot Kyrgyzstan. I väntan på att Kyrgyzstans gräns skulle öppna, och varför i hela fridens namn kan dessa gränsövergångar inte synka sina öppettider, stod jag ett par timmar i en kö och väntade. Skall jag säga något negativt om min resa så är det all förbannad väntan vid olika gränsövergångar. Vi är kanske olika som människor men jag upplever bara stress. Kanske för att jag reser ensam och väntan och sysslolösheten blir så mycket mer påtaglig när man är själv. Att sitta i en lastbil eller dylikt är dessutom betydligt mer bekvämt än i sadeln på en hoj. I huvudsak är dessa gränsövergångar trafikerade med lastbilar, turisterna förefaller sällsynta och dårar på motorcykel utgör nog snarare ett exotiskt inslag, som ett utrotningshotat djur eller så. Vid Kyrghyzstans gräns hade jag dock lite tur. Chauffören i lastbilen bakom mig var en pratsam typ och vi spenderade de ca två och en halv timmarna innan den stora taggtrådsgrinden öppnade med att snacka skit med varandra.
Cuba hette han och pratade precis lika lite engelska som jag pratade ryska. Det spelade inte så stor roll för vi var båda angelägna om att förstå varandra och även om samtalet liksom var två steg fram och ett tillbaks så gick det ändå på något märkligt sätt rättså bra. Jag minns att jag där och då var förundrad över hur br vi förstod varandra. Det går om man vill. Cuba var en mysig liten gubbe i keps som faktiskt mer såg ut som om han var ifrån just Kuba än ifrån Kyrgyzstan. Liten var han med ett fårat ansikte och en solbränna i klass med 2 månader på Teneriffa. Han hade pliriga ögon och leendet var aningens snett, sannolikt beroende på den där ciggen som satt fastklistrad i hans mungipa. Min uppfattning var att han var en rättså gammal men vital gubbe men det visade sig snart under vårt samtal att han var två år yngre än mig. Yes Sir, man är ingen tonåring längre. Vi pratade mycket om motorcykeln. Den drar mycket uppmärksamhet till sig och frågorna haglar ofta kring dess prestanda. Det är posititvt, blir liksom en dörröppnare till en konversation om allt mellan himmel och jord.
Så småningom öppnade militären grinden och jag körde som första fordon i kön, man kan vara det när man kör motorcykel, genom grinden mot militärbaracken. En väldigt vänlig kirgisisk militär tog mitt pass och begav sig in i baracken allt medan jag satt kvar på motorcykeln. En sån service. Han kom tillbaka fem minuter senare, räckte över passet och och önskade mig trevlig resa. Utan konkurrens den snabbaste gränsövergången hittills kanske beroende på att Kyrgyzstan kräver varken visum eller särskilda papper för cykeln. Underbart! Jag hade nu kommit över bergen och befann mig nu i någon slags stepplandskap, en öken utan mycket vegetation men vackert var det och tack vare att jag kommit ner i mer låglänt terräng var det nu mindre kallt. Jag gasade på rejält med cykeln. Det var kul att köra och jag kände mig lätt sinnet, glad över att ha lämnat Kina. Landskapet var helt annorlunda, böljande kullar utan vegetation och fin väg, underbart. Men lyckan var kortvarig , jag fastnade snart i en militär checkpoint placerad in the middle of nowhere där det visade sig att dom hade missat att sätta en stämpel i mitt pass vid gränsövergången. Stora problem så klart och dom ville att jag skulle köra tillbaka. Inte så att det inte inte var genomförbart för det var det väl antar jag. Hade väl tagit mig sisådär en och en halv timme men sen hade det varit en och en halv timme tillbaka och jag hade långt att köra den dagen. Dessutom fanns ingen bensin att få, inga byar att stanna i och det hade varit problem för mig. Nu kom cigarettpaketet jag fick av Cuba väl till pass. Efter att ha delat ut ett gäng cig till besättningen vid checkpointen fick de precis samma uppfattning som jag, nämligen att en stämpel inte är så jäkla noga. De vinkade glatt farväl och jag undslapp med nöd och näppe tre timmars körning och bensinproblem jag inte riktigt visste hur jag skulle lösa. Cuba är min kompis.
Kyrghyzstan är även det ett fantastiskt vackert landskap. Jag hade fint väder och vägarna var som gjorda för hojåkning. Dom slingrade sig sådär otvunget mellan, uppför, nedför och runt ett ändlöst pärlband av Sound of music kullar. Jag hade egentligen inte bråttom utan kunde mycket väl ha stannat utefter vägen och slagit upp mitt tält men efter att ha spenderat flera dagar i Kina utan att egentligen ha kört mycket cykel kände jag en frihet i att bara rulla på. Annars hade jag verkligen sett fram emot att få slå upp mitt tält. Hittills hade det bara varit en jäkla massa grejer att släpa på då jag inte kännt att de länder jag passerat varit särskilt lämpliga att tälta i. Eller så hade jag varit bekväm av mig eller ja, kanske både och. Men nu och framöver var läget annorlunda, här skulle tältas. Enda problemet jag hade var bensin då det nästan var total avsaknad av bebyggelse. Så fort jag fick en chans att fylla på gjorde jag det, Någon lärde mig att den gyllene regeln vid äventyr som mitt var att så fort man har halv tank eller mindre och stöter på en bensinstation så skall man fylla på. Det följde jag slaviskt och det visade sig vara väldigt klokt trots både en och två reservdunkar.
Gott väder, goa vägar, ett vackert landskap och bra musik i hjälmen så rullar timmarna på som om de vore minuter. Körandet blir meditativ och man försätts i något slags tillstånd som är oerhört vilsamt. Tankarna far i alla väderstreck. Kanske är det en av de stora behållningarna av en sådan här resa. Jag har arbetat så mycket hela mitt liv. Långa dagar, långa veckor, mycket resor. Åt helvete för mycket arbete med ting som kanske egentligen inte alltid varit så viktiga. Det har inte varit tid tid alltför mycket universiellt tänkande. Inte så att jag kom fram till en massa värdefulla insikter, man gör nog inte det när man tänker stora ting fast det kanske inte är så viktigt egentligen. Det viktiga är att ta sig tiden att tänka å ingen plats är bätte än främmande land, solo, i sadeln på en motorcykel.
Vips så började det skymma och jag befann mig i Bishkek, huvudstaden Kyrgyzstan. Jag hade under dagen tagit mig igenom hela Kyrgysthan, från söder till norr. Det var uppenbart att Kyrgysthan är ett ett fattigt land, slitet men ändå charmigt på något vis. Jordbruk så långt ögat kan nå men överlag rättså folktomt. Tror faktiskt jag stötte på mer kameler än människor innan jag började närma mig Bishkek. Bishkek däremot är en fullt modern stad och hotellet jag hittade helt OK. Det var sent när jag anlände hotellet. Som vanligt velade jag runt hela stan innan jag slutligen hittade min destination. Det slog aldrig fel, alltid samma sak i varje ny by. Efter att till slut ha anlänt hotellet följde jag samma rutin jag kommit att följa varje dag, snabbt av med mc kläderna som nu verkligen blivit en del av mig, i vart fall den del av utrustningen jag inte tappat längs vägen. Mina stövlar var ett under av komfort och erbjöd dessutom ett väldigt behaagligt stöd för min nyligen opererade hälsena som gick av under ett sparringpass i Thailand. Men det var grymt ändå grymt skönt att få kliva ur uniformen och hoppa in i duschen. Vanligtvis var jag ordentligt skitig efter en dag på vägen, ansiktet kolsvart av dieselsot ifrån lastbilarna. Jag gillar inte att köra med visiret nere och gör det inte om jag absolut inte måste, typ ösregn. Nåväl, dusch, mycket tvål men oöppnad schampoo flaska då min svål knappast behöver den sorten av rengöring. Torka, på med brallor or t-shirt och ut och finna en restaurang. Hungrig var jag alltid på kvällen då det vr si och så med lunchintaget. För det mesta blev det en proteinbar eller så till lunch men nu var jag så långt in i min resa att trots ett bra förråd så var det nu slut och denna dagen blev det inget alls i magen. Hittade snabbt vad som föreföll vara en trevlig uteservering och beställde en styck pilsner, en glas whiskey utan is och etablissemangets största pizza. Sannolikt var alla pizzor like stora men jag gjorde vad jag kunde för att förse mig rikligt. Vädret var skönt, varorna kom tämligen pronto och livet var, underbart. Svårt att beskriva men det var en skön känsla den där kvällen i Bishkek. Efter att fått fyllt upp buken kände jag att jag nog gärna vill ha en öl till och suktade efter lite musik. Fick tips om en pub och drog iväg dit. Det var någon slags sportpub och på etablissemangets tiotal TV skärmar spelades det fotboll. Beställde min öl och började förstrött titta på en av skärmarna då det plötsligt gick upp för mig att det var Sverige som spelade landskamp emot Bulgarien. Plötsligt började jag som enda svensk bli alltmer högljudd men kände att jag fick allfler ögon på mig och lade snabbt band på mig. Det var nog bra för Sverige fick stryk, med 3-2 eller nåt sånt.
Traskade tillbaka till hotellet, trött och belåten trots Bulgarien förlust och fattade beslutet att köra vidare dagen efter. Ifrån början hade jag planerat att göra lite utflykter och se mig omkring i Kyrgyzsthan dagen efter och stanna en natt till i Bshkek. Men jag hade inte ro i kroppen till att göra det. Jag vet inte vad det är men jag hade svårt att bara vara stilla efter att varit still i fyra dagar i norra Kina. Jag var rädd att min tidplan inte skulle hålla och kände en viss stress. Bestämde mig därför att ge mig av emot Kazaksthan dagen efter men att inte ha alltför bråttom på morgonen.
Vaknade upp till 35 graders värme och gick ut på byn för lite frukost på en Starbucks klone. Bishkek är verkligen en trevlig by. Efter frukost styrde jag kosan till en supermarket, jag behövde proviantera. Jag skulle ju tälta och jag behövde allt ifrån vatten till snacks. Antalet gränsövergångar mellan Kyrgyzstan och Kazakhstan är otaliga så därför pluggade jag på innan jag åkte vilken som skulle vara snabbast. Det är ju oftast de lite mindre gränsövergångarna som är det men vissa av de små gränserna tar bara komersiell trafik eller har andra restriktioner. Norr om Bishkek är bergslandet slut och det platta landskapet börjar. Det platta landskap som inte tar slut förrän i Ryssland. Ja, alltså det visste jag ju inte då. En sisådär tre timmar senare nådde jag en liten gränsövergång. Även denna sköttes av militären. Jag checkade snabbt och smidigt ut ur Kyrgyzstan och in i Kazakhstan. Fasen vad skönt när det flyter tänkte jag och frågade en Kazakh om var jag kan växla pengar. Huh, sa han, Oh oh tänkte jag. Huh lät inte bra. Han sa, växla pengar kan man inte. Det är lördag idag, du får vänta till måndag när banken öppnar i stan 20 mil härifrån, men sa han och log, det går att växla pengar på den Kirgisiska sidan. Oh, noooooo. Hursomhelst, dessa utomordentligt vänliga militärer eskorterade mig över gränsen och lät mig växla mina US dollar och eskorterade mig tillbaka till Kazakhstan. 10 minuter tog det hela. Fasen vad skönt. Omåttligt tacksam hoppade jag tillbaka på hojjen och började köra iväg men stoppades efter hundra meter av ett tonårsgäng med järnrör.


                                               After a dirty day on the road



China revisited, the worlds highest bordercrossing


The nature of Pakistan, of which I had huge expectations, turned out to be way, way more exciting than I ever could have dreamed of. To explain to someone what it was like and actually making the person you are talking to understand is virtually impossible. It is just too different. The only thing I can think of to compare with is to land on a different planet, say Mars, and go on a long drive with the space vehicle. What I mean by that is that you are inside of that experience 360 degrees, not standing at a platform looking at a scenery with some form of civilisation behind you. You live that experience, day after day after day and each day around every single bend your jaw drops in awe over what you have in front of you.

Our planet is so overwhelmingly beautiful and along Karakoram highway it doesn’t stop but keep on presenting new extraordinary pictures around every bend but there is an end to everything. Even though Karakoram Highway continues to Kashgar in China the magic stops at the China border. Not that the beauty of the nature doesn’t go on into China but the Chinese government is not too interested in having visitors in this part of the country and they are quite clear in telling you so.

The last outpost in Pakistan is the small town of Soest. Again, this is one of these border towns that have nothing going for it. Its ugly, everything is temporary or at least appears to be. Everybody is just passing through and cant wait to get out. At the eastern edge of town is a gate that opens at nine thirty in the morning. Even though there is another two hour drive to the Chinese border, this is the Pakistani checkpoint and customs. Having heard that the border crossing on the Chinese side could be tricky, I decided to be first in line to leave Pakistan A mission I accomplished by starting customs and border crossing procedure at 08.30. At 09.30 I said good bye to my friends at Karakoram bikers and headed towards China. The two hour drive to the border was if possible, even more beautiful. The mountains were even more steep and the stream running next to the road roaring wilder than before and even though I already was at a high altitude I started a serious climb. I went from 27 degrees heat up to zero degrees and snow. Up to the border crossing Kunjerab at 16.700 ft. As a border crossing it proved to mean absolutely nothing. It is just a monument showing the geographical border really. Once having arrived at the peak and the big arch it turned out to be closed for…………….lunch. Guess border staff needs a bit of food too huh and how could they know the Pakistani border opens at 09.30?


Waiting at this altitude, almost 5.000 meters makes you realise that climbing Mount Everest is not about climbing a mountain, it is about overcoming the conditions you are in. The mountain is the easy part. Even 5.000 meters makes all kinds of physical activity exhausting. One other experience you get from spending time at high altitude is that you sleep poorly and dream the weirdest kind of dreams. Lack of oxygen makes your body having difficulty getting into the really deep sleep and instead put you in a limbo where screwed up dreams flourish. Then you wake up and remember the whole thing and start questioning your own sanity.


Anyways, a two hour wait later the Chinese military came out smiling, well fed and opened the gate and let everybody through after a simple passport check.. This was a bit too easy, there has got to be more to it and, yes there was, of course there was. About 1km later was the next checkpoint, a big military one. After a long wait, maybe an hour, they decided it was my turn and they started to go through my luggage. Not one of those relatively thorough checks you get at some airports. No no, this was hard core, this was high end checking where they went through everything, and I mean everything. They spent at least 30 minutes just with my cell phone, to check all the apps and all my photos and of course the same with my camera and my laptop. Not impolite, not unfriendly in any way, just meticulous. Why do they need to look at all my photos. Even from years ago?


When I was done at the luggage inspection and got out to the parking lot where my bike was it had started snowing. It actually put a smile on my face because now I had experienced all kinds of weather on my trip. I was also relieved that it was time to move on. I was approved, or so I thought. An officer came up to me and said I need to have my bike scanned. He showed me the never ending line of trucks waiting to enter the scanner and told me to go to the back of the line. See when I arrived at the checkpoint the scanner staff were not yet in place so I just passed by. Consequence, go back and wait for at least three more hours, I would be last in line to get out of the check point. I went up there, talked to the police and asked if it really was necessary and finally found one who would say no. Probably because his English was bad and he didn’t really get what I was asking him. I went back to the parking lot was a assigned a spot by the military and was told to wait. we first had to wait an hour for the actual border to open and then wait until all vehicles from China had crossed into Pakistan which took a few hours and then they put me in a convoy with two cars to do the two and a half hour drive to the third checkpoint. Lovely!

The third checkpoint in Tashkorgan looks more like a regular border crossing without military. When we arrived they were not yet open, of course, we were told they were having dinner. Another hour of waiting and then the customs and passport people arrived. This place looked and functioned much more like a regular border crossing and was relatively efficient. Once through the gates my first thought was that now Im going to have something to eat and something to drink. After all it was 6.30PM. and I hadn’t had a anything to eat in almost 12 hours. But, they were not done with me, not in a longshot. They decided to impound my motorcycle for some document crosschecking which had to take place the following day. However, the actual administrative process with impounding the bike was tedious, to say the least. Paperwork, X-ray scanning weighing and a never ending discussion where it should be parked kept me with the customs until 21.45. They promised I would get my bike back in the morning providing my documents checked out ok. I went to my hotel which was only a five minute drive away and before checking in I ran into the restaurant, which was about to close since it was now passed 10.00 pm and begged them for a beer, water and some food. Some lovely people, who turned out to be the owners, presented me with the biggest tray of sweet and sour pork I have ever seen, I was suddenly in heaven. My day was without comparison the worst I had had so far on my trip but that tray of food and a beer just made my day.. Not physically but mentally it was on the verge of driving me nuts and I am actually used to cross China borders, something I have done at least once a month for the last 15 years but this was something else. Exhausted with a belly full of sweet and sour pork I made sure to call my wife and tell her I was OK. I do that every night so that she knows I’m OK. 30 seconds later I passed out, not in bed but on bed.

I got up at 08.00 and contacted the import agent, yes you need one of those to get anything across the China border, and asked them if I could go pick up my bike. Their response was of course, no, not yet. We will call you soon. At 14.00 they called and said it would take more time. At 16.00 I went to the customs and waited one hour before I got the message – Not today. Now I had had enough. I got seriously pissed off and said xxxxx xxzxxsx zssx! Well, that triggered them and evidently Chinese customs officials can get pissed off too. Eventually I said I will now leave the place, leave the bike and fly home to Hong Kong. Time was not really on my side since two days later they were starting a muslim festival which means the borders close for 5 days and I did not have 5 days. I had to get the bike out the same day. I started walking off the premises and by God it seemed to work. His face was still fuming red of anger but suddenly he started using up his entire arsenal of various chops on my documents and five minutes later my bike was released. Yippie.


It was now 19.00 and I was happy to leave. Well maybe not just yet…… I went to the gas station in this very odd city of Tashkorgan. It is quite modern but seems somehow desolated. Rather ugly, not much to see to be honest. Anyways, at the gas station I went up to the pump and was waiting for some help when a guy came and informed me that I can not buy petrol unless I have a petrol permit from the police. Now, that’s a new one isn’t it. Off to the police station, wait another 45 minutes for a permit and then back to the gas station where they after hesitation allowed me to buy one litre at a time. I could not fill at the pump. Had to do many runs. It was now 20.30 and I could finally leave for Kashgar. I had a long drive ahead of me, actually too long considering the hour but I really had no choice. 350 km approximately.

I arrived my hotel in Kashgar after midnight, exhausted and super hungry. Upside was it was a really nice Radisson hotel with 24 hour roomservice. I was in heaven. A shower, a bathrobe, a beer, a call to my wife, some food and a bit of TV and the knowledge of the day after being a day off, doing nothing but site seeing slowly turned my tired grumpy mood to a feeling of pride of what I had accomplished. Maybe, for the first time on my trip, did I reflect on what I had done and what I had seen. I now only had one more Visa country left on my trip, Russia, and no more bike permits were needed, that is provided they would let me out of China. You see, the reason behind my planned extra day of staying in Kashgar was actually for the processing of my exit documents. Getting in is tricky but once you are in they don’t want you to leave.

Day after I went went siteseeing in Kashgar which was a big surprise. Kashgar is very much influenced by Arabic culture, Arabic architecture and even Arabic language. Fact is, all public buildings have the name of the building in both Chinese as well as their own simplified version of Arabic and islam is probably the biggest religion. The old town of Kashgar is actually a very beatiful city. Lots of nice buildings, carfree streets and a level of cleanliness that is not far behind Singapore. Very unusual for Chinese cities which can be a lot of things but clean aint one of them. The only thing that I found a bit annoying on my otherwise wonderful stroll around the city is that the presence of police is extremely high. Every streetcorner, and I mean every streetcorner have two to three policemen on post. It touched me as absolutely ridiculous since the town is so quiet. They say it is not a stable part of the country. Separatists are supposed to be highly active in the area and that is the reason for all the security. As you know China have since long banned both Facebook and Youtube but in this area they have also banned Whatsapp. In 1934 in the battle of Kashgar the Hui army massacred a large number of Uyghurs (locals) and ever since there is some instability. As far as I know the last attack took place in 2015. In a sense I can absolutely understand that there is some tension though. It doesn’t feel like you are in China and to run a part of a country that is ethnically, culturally and religiously different must be extremely hard for the Chinese government.


I learned a lot that day, maybe more than anything else that China is a huge country, or actually it isn’t a country. It is a huge multi facetted area containing many cultures, ethnic groups, languages, religions etc.

In the afternoon I contacted my agent who declared that all paperwork had been done and that I could leave according to plan tomorrow. Thank God, I had to get out before the festival or my schedule would go out the window. Day after I get on my bike and head for the border. Im there when they open and it is completely empty, well almost empty. No other people are trying to cross, only me, but I do manage to find a few staff at customs and about an hour later all the paperwork is done. Im ready to head for Kyrgyzsthan, or thats what I thought. My papers are OK. Now it is all about letting my bike out. They send me over to another customs depot where the trucks gets declared and here I have to spend three hours before they finally say they wont let me leave. By that time I am so pissed off, pardon the language, that I tell them that Im leaving (this routine had worked before so might as well give it a go). I say I’m taking a taxi to the airport in Urumqi and will fly back to Hong Kong. I ask them to contact me when they are done. My bike is parked right in front of the border gate. I ask them to take of my bike and start walking away. I get about 300 – 400 meters when a car with 3 guys from the customs stop right in front of me and begs me to go back. They promise to process my paperwork. It takes roughly 2 minutes for them to process everything and less then five minutes later Im on my way to Kyrgyzstan. Im puzzled, what was it that was so hard and suddenly became so easy?


I would be lying if I didn’t say that I was extremely relieved to leave that part of China. I will never go back. It was made very clear that I was not wanted and they make your visit extremely painful. It is up to anybody to make their own decisions but knowing what I know now I would never take that route out of Pakistan. I love many parts of China, my family is partly Chinese and what I experienced on my drive in South China will be a memory I will cherish for the rest of my life. Whereas the northern China part without doubt was the most hostile and uncomfortable experience I had on my trip.



Pakistan – Var det inte där dom sköt Bin Laden?

First a few words in English, Im sorry my friends at Karakoram Bikers. I need to write this blog in Swedish, its too important to me and my English just isn’t sharp enough. Its like trying to write a text with a can of paint and a brush, if that makes sense.. I will write something in English as well, promise!

Först hade jag ingen tanke alls på att åka till Pakistan, det fanns helt enkelt inte med på min karta. Tanken var att korsa över till Tibet via Nepal. Gränsen har dock varit stängd under en längre tid för reparation efter efter jordbävningen i Nepal men skulle definitivt öppna våren 2017. Nåväl, definitivt är ett ord i den delen av världen som helt enkelt betyder något annat och såvitt jag vet har gränsen inte öppnat ännu. Nåväl, kan man inte korsa över där återstår egentligen bara Pakistan. Efter att ha läst på ämnet ¨Motorcykeläventyr i världen¨så framgick det med hög grad av tydlighet att Pakistans Karakoram highway, också ansedd som jordens 8e underverk, planerad, betald och bygledd av Kina, skulle utgöra en topp tio på listan över världens vackraste vägar. Ingen dum plan B föreföll det. Satan i gatan, det är det också men mer om det lite senare.



Så, det fanns en stor uppsida men också en nersida, Pakistan är ju så farligt. I UDs reseinformation står följande att läsa;
Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från icke nödvändiga resor till Pakistan.
Alla resor längs den illa underhållna landsvägen Karakoram highway som förbinder Gilgit-Baltistan med övriga landet bör övervägas noga.



Vilka utgångspunkter man har för att utfärda dylika påbud känner jag inte till. Däremot är jag alldeles övertygad om att händelser, attentat etc som inträffar i Asien sätter en betydligt större prägel på reserekommendationerna än när dylika ting inträffar i Europa. Man avråder inte ifrån resor till Stockholm, London, New York eller Nice. Visst det står i UDs text att säkerhetsläget förbättrats avsevärt sedan 2014 men man avråder ändå.
Vidare kommenterar man den illa underhållna Karakoram Highway. Efter att ha åkt denna väg ifrån Islamabad till Kashgar i Kina kan jag bara säga att Karakoram Highway i huvudsak är en fantastiskt välskött landsväg. Jämför man med flertalet av de vägar jag åkt i Asien, vilket är några stycken, så är vägen betydligt över genomsnittet.
Inte någon gång under min resa i Pakistan mötte jag något annat än vänlighet och leenden. Det betyder inte att det är riskfritt att åka till Pakistan, det finns säkert en risk med det precis som det finns en risk att bli knivskuren av fulla turister på Ibiza eller överkörd i trafiken i Kina eller Indien.

Visst, Pakistan är inte all inclusive med badvakt och kids club. Vill man ha det, vilket jag också vill ibland, då finns det bättre resmål men söker man ett äventyr och en smak av något av det vackraste moder jord kan erbjuda, by all means, ni har min välsignelse.



Min personliga uppfattning är att UDs utvärderingar baseras på någon form av hängsle och livrem attityd. Man vill ju inte säga en sak och så händer det något. Hur skulle det se ut? Bättre då att säga nej så har man inte gjort något fel. Jag tycker att den utgångspunkten är fel, den befrämjar helt enkelt inte en bättre värld. Den skapar fördomar och sprider onyanserade attityder och göder långsiktigt främlingsfientlighet. Kan man inte, av rädsla för att göra fel, skriva sanningsenliga rekommendationer så är det bättre att avstå. Detta är mina åsikter och får stå för mig. Jag var beredd att ta risken men var innan lite orolig och lite fördomsfull. Idag skulle jag med glädje åka tillbaka, bortsett deras usla hotellstandard då. Detta betyder dock inte att jag är en stor supporter av Pakistan som land. Det finns utan tvekan en hel del som behöver förbättras i det Pakistanska samhället men det kan vi prata om en annan dag. Detta gäller frågan om man är säker i att Resa i Pakistan, och ja, det är min uppfattning att man är (sedan kan man ju undvika att befinna sig mot gränsen till Afganistan). Inte någon gång, annat än vid korsandet av gränsen impregnerad av fördomar, kände jag mig otrygg.
Men som sagt, det får stå för mig.

Däremot är texten om den så kallade illa underhållna Karakoram Highway ett rent faktafel som jag direkt kan dementera! Var fick dom det ifrån?
Så, nu fick jag sagt det och kan återvända till att berätta lite om Pakistan. Om hur jag upplevde det.
Korsade över ifrån norra Indien och att bli utsläppt ur Indien var ett helt företag i sig. En hel hög med pappersexercis, scanning av motorcykel och bagage mm mm. Jag trodde dom ville bli av med mig men någonstans under min resa runt Indien hade dom tydligen fattat tycke och ville att jag skulle stanna. Kanske hade de fått ett samtal av min militärkompis utanför Moreh (se Indien bloggen), vad vet jag. Men tid tog det.
När jag till slut, ca 3 timmar senare nådde den Pakistanska gränsövergången var det hela avklarat på ca 30 minuter. Eftersom tullaren också agerade växlingskontor med hela världens valutor gömda i olika dolda fickor av sin gigantiska mörkblå kaftan hade jag även lite lokal valuta på fickan när jag lämnade gränsposteringen. Effektivt. Sedan om det var helt i sin ordning att han hade vultaväxling är väl kanske tveksam. Trevlig prick i alla fall. Han gav mig en växlingskurs och frågade sedan hur mycket jag tyckte var lämpligt att han fick tjäna på affären. Vi enades omgående, inte så konstigt kanske då jag inte hade någon som helst koll på de oficiella växelkurserna. Mötet med denne genomtrevliga sköning tog i viss mån omedelbart udden av alla mina Pakistanfördomar. Jag var nästan lite renad när jag lämnade hans kontor. Så fort jag kommit igenom stod mina två guider och väntade, Lizzie och Shah ifrån Karakoram Bikers.


I Pakistan måste man inte ha guide men jag med min lilla osäkerhet innanför västen inför resan kände att det var ett säkrare alternativ. Man är ju svensk, där man gör Volvo ni vet. Även om jag innan varit en aning störd av guidandet kände jag nu att det skulle bli kul. Jag hade varit väldigt solo under en rätt lång tid och började bli innerligt trött på min egen röst.
Vi sa ett snabbt hej till varandra och drog genast in emot Lahore där vi skulle spendera resten av dagen och natten. Lahore är en stor stad och är faktiskt svår att skilja på ifrån flera Indiska städer. De är väldigt lika varandra vilket är lite lustigt med tanke på att Indien och Pakistan inte är de bästa polarna. Lahore är en stor, rättså sliten stad med mycket låga enkla byggnader. Vi checkade in på hotellet som för övrigt var prima och drog iväg för att käka lite biryani, en slags curry. Jädrans gott var det, faktiskt bättre än den curry jag fick i Indien.


Dagen därpå bar det iväg till Islamabad. Islamabad är en betydligt mindre stad, ca 2 miljoner människor, men också huvudstad och därför också en helt modern storstad med modern infrastruktur och åtskilliga moderna byggnader. Det var inte utan att jag fick en känsla av deja vu ifrån Myanmar även om Islamabad är en betydligt äldre huvudstad. Vi stannade två nätter i ett litet familjedrivet hotell. Jag ägnade min åkfria dag till att skriva blog och fixa med mina bilder. Ni förstår, det tar lång tid att skriva, i vart fall för mig som är lite trög och har man kört en hel dag, 8 – 12 timmar så orkar man helt enkelt inte dra igång skrivandet. Man är för trött. Oftast varje kväll tar jag en dusch, byter kläder, äter något och därefter inträder jag ett stadie av medvetslöshet. Efter 22.00 har jag inte lyckats hålla mig vaken många kvällar och jag som normalt är en kvällsmänniska. Därför behöver man ibland en körfri dag, dels för att vila baken och dels för att komma ikapp med bilder och skrivande. Dessutom behövs ju tid för lite siteseeing.

Nåväl, efter två nätter i Islamabad som kunde varit en stad i vilket land som helst, nåväl nästan, så bar det äntligen av mot Karakoram Highway ett av mina stora mål på resan. Böneutropare och avsaknaden av alla former av alkoholhaltiga drycker gjorde att man blev ständigt påmind om att det visst var lite skillnad. De islamska bönetroparnas sång måste jag nog ändå säga att jag kommit att gilla. Det är något rättså attraktivt med det på något sätt. Kan inte riktigt sätta fingret på det men jag gillar det. Att dricka Coca Cola varje måltid blir däremot över tiden lite påfrestande (mineralvatten finns inte). Alternativet är naturligtvis inhemsk citronlemonad men det är en utmaning för smaklökarna vill jag lova. Den är nämligen rejält saltad! Jävlar, det är inte gott! Nu kan man ju kanske tro a Pakistanierna är renlevnadsmänniskor men det vore nog en lätt överdrift. Summan av alla laster är konstant som bekant och istället rökas det en hel del hasch, nåväl. Cannabis växer vilt som ogräs överallt.


Karakoram Highway är fantastisk. Alltså vägen är väl inte fantastisk i sig, bortsett ifrån att den till skillnad ifrån vad UD försöker intala den svenska befolkningen är i gott skick. Det som är fantastiskt är det sceneri man bjuds på. Jag vet inte hur många gånger jag högt och ljudligt sagt WOW! Når jag kommer runt en krök och ser landskapet breda ut sig. Dag ut och dag in är man ständigt förundrad och kan knappt tro att det man ser är planeten jorden. 10 timmar i sadeln går fort sådana dagar.

Sakta men säkert skruvar sig Karakoram Highway eller friendship highway (ett ovärdigt skitnamn förresten som jag kommer tillbaka till senare i min Kinablog II) uppåt allt högre och högre, genom Abottabad, ni vet staden där Bin Laden höll sig gömd men där han enligt uppgift blev skjuten till döds. Om det nu var så, det fanns ju ingen kropp att visa upp. Abottabad är för övrigt en ganska trist, sliten väldigt muslimsk ortodox stad med en stor militärförläggning mitt i stan. Är inte det konstigt med tanke på Bin Laden huh? Men Abottabad kör man igenom. Där stannar man inte.

Det är när man når bergen, de kala bergen som landskapet övergår i total förundran. Än en gång får jag känslan av att vara på en helt annan planet. Denna gången inte av människorna och karaktärerna runt omkring mig utan av miljön, naturen. Det är vidunderligt att köra omkring i 35 gradig värme och titta upp på de snöbeklädda 7.000 och 8.000 meters topparna. Varje bergstopp ser ut som klippblock fast uppförstorat tusentals gånger. Inga mjuka fina kullar utan skarpt avhuggna sluttningar med vassa toppar. Det är något alldeles alldeles unikt. Jag har rest mycket och har väl med åren blivit tämligen svårflörtad. Det skall mycket till för att wow faktorn skall göra sig påmind men med Karakoram highway är den där, ständigt, mil efter mil efter mil efter mil och som sällskap har man den mäktiga Indusfloden som ser till att byarna i detta i övrigt extremt karga landskapet är gröna och frodiga. Väldigt märkligt faktiskt med så oerhört starka kontraster.






Kom förresten just att tänka på ändå hur olika länder är och hur man relativt enkelt kan identifiera skillnader mellan kulturerna. I indien när man stannat utefter vägen med motorcykel så flockas genast människor runt cykeln och lustigt nog ställer alla exakt samma frågor. Fråga nummer 1, hur mycket kostar motorcykeln, 2. Hur stor motor är det. Alla, utan undantag ställer samma fråga.
I Pakistan händer samma sak, folk flockas runt cykel och alla i Pakistan ställer samma frågor, 1. Vad tycker du om Pakistan? Fråga 2. Vad tycker du om människorna i Pakistan? I inget land jag rest i under min tripp har jag sett så många flaggor. Flaggor på hustak, på bilar och inte minst vimplar på motorcyklar. Det pakistanska folket är oerhört stolta över sitt land men de är också oerhört angelägna om att få tillbaka turismen som var tämligen omfattande, fram till 9/11.


Vi stannade ett par dar i Karimabad, en rättså charmig liten bergsby som inte så lite påminner om en liten alpby. Enda problemet när vi anlände var att den Pakistanska presidenten hade fått samma ide och lagt beslag på bästa hotellet såväl som våra bokade rum, på det angränsande hotellet, till sina kompisar. Inte nog med det, han spärrade av hela byn så vi fick vara väldigt noga med att hålla koll på tider för att veta när vi kunde komma in och ut ur byn. Pakistan har i allmänhet tämligen instabil tillgång till el. Alltså alla i Pakistan utom presidenten. Men men, presidenten, hur fixar han el då? Jo, när han tex åker till karimabad så stänger man av alla el till alla andra fastigheter och ser till att den plats han bor på har ett gott inflöde. Jodå, utan snus och el försmäktade vi i dagarna två i rätt kassa hotelrum. Pakistan och städa går inte ihop så himla bra heller. Det gick dock ingen nöd på oss och vi hade en fantastisk tid i Karimabad.


Sedan bar det iväg emot det sista lägret, Sost, den sista byn innan gränslandet emot Kina. Pakistans gränskontroll är faktiskt två timmars körning ifrån den faktiska gränsen och likadant på den kinesiska sidan. Men som sagt, det skall jag berätta mer om i nästa blog. Sosts enda och bästa hotel var väl ingenting man skriver spaltmeter om i Tripadvisor direkt men mätt blev jag på ett fat pommes och en förpackning av min frystorkade mat. Denna frystorkade mat som Blå Band bidragit med har verkligen varit en välsignelse när det varit lite besvärligt med mat. Dessutom är det faktiskt rättså gott.

Dagen efter, uppe med tuppen för att vara först i kön till passkontroll och tullen. Mina vänner ifrån Karakoram, Lizzie och Shah var med och efter genomförd pappersexercis tog vi farväl. Det hade varit några fantastiska dagar i Pakistan och dom var definitivt en bidragande orsak. Jag är inte den som söker kontakt med människor jag inte känner så att få sitta och prata om Pakistan med dem var otroligt givande. Sen hade vi kul på vägen också.


Jag hade blivit förvarnad att det skulle sannolikt bli bökigt på den kinesiska sidan så jag ville gärna vara först. Klockan 11.00 stod jag som första människa och fordon (för dagen) uppe på Khunjerab pass, världens högst belägna gränsövergång 16.700 ft över vattenytan och kunde snabbt konstatera att där fanns hyfsat med snö men inte särskilt gott om syre. Nu var problemet, fick jag vet av anländande fordon nummer två, att det var lunch på den kinesiska sidan. Klart att dom måste ha lunch dom också. Gränsen skulle inte öppna förrän 12.30, sen började helvetet…………………………………………………………….


India – A galaxy far far away



For the few sorry souls following my blog you know that I try to alternate the language between Swedish and English but as you probably also noticed, my two last texts are both in Swedish. Even though my English isn’t all that bad it is so much easier to find a decent way to communicate in Swedish. When I write in English I just feel that my texts are really boring to read, dry and yeah, boring. Now, because of that, I have put myself in a really tight spot. This new text must really be in English and it’s the most difficult country to write about – India. Fact is, even in Swedish it would be a tremendous challenge to write something that well describes what I experienced in India. But its my own fault so, here we go…………



India is not one thing, it is everything. Amazing, Crazy, Horrible, Ugly, Beautiful, Friendly, Intimate, Sticky, Dirty, Generous, Racist, Delicious, Poor, Challenging, Disgusting and definitely Adventureous. It is everything, like their food spicy and fragrant. Well India is extremely fragrant and extremely spicy, everything is to the extreme. Some good spices and some really bad ones and no matter which one it is, it is really heavy and on the verge of being too much.


Now, India is a huge country and I can hardly speak for all of India also I didn’t spend enough time to really get deep into the society so take this for what it is, a bit superficial.



I entered India from Myanmar at a border crossing in the far northeast of India into a town called Moreh. It is a town that God forgot. A small town which kind of gives me a feeling of one of these small towns in a western movie, the last outpost. A town where people for various reasons never intended to stay but somehow got stuck in. Everything therefore seems kind of temporary, not really finished. I can of course be completely off track on this one. Actually, I don’t know what people think of their little town. It was just my feeling when entering. Just like in the westerns there was one muddy main street with one max two story buildings on each side containing small hole in the wall shops. A place I would not want to spend one night in. Poverty is ugly.

I saw a small medical office ran by Doctors without Borders – What tremendous heroes they are btw!

Anyway, I had to run around to various offices in the small town to get my passport and all my bike documents stamped so I guess I spent three hours there all in all before I set off again. Just leaving the town made me feel so relieved, its really hard to describe. Really don’t have any reason to, pople I dealt with were very nice, it was just the feeling of the town…………



My plan for the day was to go to Kohima. Looked like a pretty decent distance, not to hard and Kohima had ok hotels. But its hard to judge traveltime sometimes. Roads are not always, well roads. Anyhow the trip started with a number of military checkpoints where I got questioned about why on earth I wanted to come to India. Every checkpoint took time and one in particular that was really weird. I got taken aside into a shed by the commanding officer at the checkpoint. A huge guy, my own age, maybe slightly younger. Big black moustache and a crew cut. He was probably close to two meters tall and his face looked like it had been carved from a block of granite. So he fitted the part and the camo gear for sure. He started interviewing me about my bike trip, where I had been and where I was going. Then he started asking me about my family and also started telling his life story. After a while he looked me in eyes, took my hand and asked me if I wanted to go and eat rice with him. Now, that was just a tad awkward. I answered that I appreciated the proposal but that I really had to get going. After around ten seconds which actually felt like an eternity he finally let go of my hand and said I was free to go.


It rained and rained and rained. The roads flooded but were not super bad. However, this was in the mountains, the area of the Nagas, the Hill people, so the road was narrow and had millions of turns. Once I arrived Imphal, the first real town I was thinking really hard on whether I should move on to Kohima or not. I figured it would take 1.5 to 2 hours to get to Kohima but I also knew I probably would have to ride the last hour in the dark and I really try to avoid that, especially if I have no clue what the roads look like. I finally, after very long negotiations with myself, made the decision to stay in Imphal, to play it safe. I honestly think that was one of the most critical decision I have made on this trip.





When setting out on the road to Kohima the day after it turned out to be an absolute nightmare. It took me five hours. The worst road I have ever ridden. If I would have tried that the day before in the dark I honestly don’t think I would have survived it. There would have been nowhere to stop, there was no people. I was completely exhausted when I got off that mountain. Totally drained but so grateful I didn’t attempt it the day before. Heavy rain had caused an innumerable amount of landslides. Mainly small ones but a few larger ones. Driving through each and every one of these mudpits were an absolute challenge and honestly the tarmac parts in between were so full of potholes the entire road looked like North Korea had been using it as a training ground for nuclear missiles. Honestly I don’t know if that is considered on or off road driving, all I can say is that is gives me no pleasure whatsoever, it is just hard on both me and the bike. That day I continued on to Guwahati where I found a decent hotel, a shower and passed out completely.



Next day was much less eventful. The really bad mountain roads were now long gone and driving was quite pleasant. I spent the night Siliguri where I spent almost two hours trying to locate the hotel. The rain was so bad I could not see a thing and there was no one to ask. When I finally arrived at the hotel they reminded me it was monsoon period now. No shit, could have fooled me. Now I have been in Asia during the rainy season many many times and I can tell you the Indians, they are the ones who really mean it. Well, actually that means in the north eastern part. The further west you go the dryer it gets really. Anyway that is my, again superficial, analysis. However, I do think there is some truth to that since this is also the area where malaria is present and somewhere around midway of the country the malaria disappears.


The following day I had a hard time finding a good destination which would provide a reasonable length of travelling. Tent is out of the question in these parts, at least for me. There is simply nowhere to put it up which would provide me with any form of privacy and in India riding a motorcycle you are an absolute magnet of attention. I decided to go to Daramshala of which I really knew nothing. Early on in the morning my foot started to hurt, my left foot and the pain was getting worse and worse everytime I switched gear until when I was starting to approach Daramshala and had to switch gear with my heel instead. I figured the travelling across the mountains had been rough and my foot is just tired and need to rest a bit. Daramshala was not a nice town. While driving to the hotel in the centre of the small town I could see that parts of the town was flooded with water. Up to maybe half a meter in the worst places. Town was all but nice. Hotel was bad. Really bad. There was no food to get so I had one of my freezedried portions in the hotel room and decided to sleep with my clothes on and get up very early in the morning to leave town before it wakes up.


When I left in the morning the entire town was flooded. It had rained all night heavily. Now there was a constant flooding of 30 to 60cm of water everywhere. It was early. No one was out except the cows and even they had taken their refuge into whatever elevated areas and shelter they could find. In a way it looked a bit amusing but it wasn’t, not really. This was just a week or so before the big floodings in India.
I thanked my lucky star for having a tall bike and drove out through the town and was so relieved when I finally reached the highway. Only problem was, my foot hurt even worse now. Every gear change was with my heel which is I suppose doable but not very efficient, at least not when I do it. To add onto that problem, today was the day I was supposed to enter Nepal. To go up into the mountains with narrow roads with lots of turns means very active driving and lots of gear changing. I stopped at a gas station to fill up, opened my little medicine cabinet and started popping some anti inflammatory pills I had brought while considering what to do. Nepal – not Nepal, Nepal – not Nepal, Nepal – not Nepal. I finally decided not Nepal. I cant do it with my foot in this condition, its too painful. Anyway, I would be more than happy to go there some other time with my wife instead. So, once that decision was out of the way, only one decision remained, If not nepal, where the hec do i go?



Actually Nepal was something I really had looked forward to and so far India and I weren’t really buddies. I looked at the map and recalled that someone had told me Varanasi was the place to go to. It was a long trip but within reach. I decided to go for it and hoped it would be nice because I had decided to take the next day off and rest my foot.
I arrived late. It was dark already. I was tired. The hotel was great! They had room service, a beer and a whiskey (previous hotels in India didn’t serve alcohol at all). That was just what I needed. Well that and one long shower with lots of soap. I slept like a baby, woke up the next morning ready to explore. My foot was still hurting but medication was starting to work. I could feel it.





Now here is where my feelings towards India changed. Varanasi is without doubt one of the most remarkable places on earth. Entering the streets or more precise the area close to the river is literally like arriving on different planet. It is by far more remarkable and jaw dropping than if I would have landed on planet Tattooine or whatever its called in Star Wars. The strangest characters, well on level with Jabba the Hut gather together with thousands of Indian pilgrimages who have come to Ganges river to cleanse themselves from sin and to burn their deceised relatives. The cleansing is about bathing in the holy water and for the really, pardon the language, hardcore ones have a few drinks of it. To witness this is like watching an enormous theatrical performance with 20 or 30 thousand actors. It is so different and so massive and so overwhelming that it at first is hard to digest as being for real. Varanasi blew me away!









What a day it had been and India was suddenly the most exciting place on the planet.
It was time to move on further west and now it was quite appearant that the standard of living was getting better and better as I got further west. Rain disappeared and travelling was easy. I had made an appointment to have my bike serviced in Delhi, they have a Triumph dealership there. Lovely guys took care of my bike for a day and made it look brand new. Its like it had been to a spa or something.











Since I had cut Nepal out of the equation I now had a few days left before I needed to cross the border to Pakistan and decided to head up in the mountains towards Kashmir instead. I decided to go to Daramshala where Dalai Lama lives in exile. Now that was an absolutely brilliant decision if I may say so. The drive up the mountains was absolutely stunning, (now my foot was much happier to switch gears again) and the two days I spent in Daramshala were truly magnificent. Interesting, Daramshala is actually turning into a copy of Tibet. They are making a new Tibet. Souvenir shops are not selling Daramshala T-shirts, they are selling Tibet T-shirts. Really remarkable and it all of course revolves around the monastery where the Dalai Lama lives. The town is exploding, new hotels are being built everywhere and backpackers are coming from every corner of the world.

They even built a cricket stadium among the clouds. Divine sport it is



But, now it was time. Time to cross the border to Pakistan, the one country where most people said, are you really going to go to Pakistan? Do you really dare to go there? Isnt it dangerous?



Myanmar – Eller e det Burma eller?



Låt mig först börja med att klargöra en sak. Kalla det vad du vill, Burma eller Myanmar. Själv använder jag Mynmar som egentligen är namnet på den största etniska gruppen i landet. Inte helt okontroversiellt då de inte varit så snälla emot andra etniska minoriteter. Å andra sidan Burma är snarare ett västerländsk påfund. Så, som sagt, använd vad du vill.

Redan på den Thailändska sidan emot Mynamar mötte min guide upp. Trots iklädd elegant sarong hoppade han flinkt upp på min moppe och tillsammans körde vi över bron till Myanmar. Där väntade hans två guidekompisar, herregud, ett helt jäkla fotbollslag. Om jag skall gissa så var en chaufför, den gissningen var inte så himla svår, den andra, han som mötte mig först, var nog egentligen guide och den tredje snubben var nog där för att hålla ett öga på ekipaget. Ett av militären tillsatt förkläde. Himla sympatiska människor men varför i helsikke tre stycken?

Jodå, de kom att bli mina guider under min vistelse i Myanmar. Aningens overkill men, då får man ha i åtanke att Myanmar varit en fullständigt tillsluten militärdiktatur fram till 2010, 2011. Att då kunna resa igenom landet på sin egen motorcykel om än med ett fotbollslag av förkläden måste ändå anses som ett stort steg framåt. Man skall nog tacka Aung San Suu Kyi för det.


Här gör man palmolja i denna mojjängen
Nu tror kanske alla att Aung San Suu Kyi har makten i Myanmar eftersom hon officiellt sitter med en stark majoritet men det är nog dessvärre tämligen långt ifrån verkligheten. När jag talar med befolkningen om hur de ser på det hela säger dom att militären fortfarande sitter på 60% och Aung San Suu Kyis parti på 40%.


Å här destillerar man palmbrännvin, gott? Näh

Trots att Mynmar har tillgång till omfattande naturresurser är det ett oerhört fattigt land (plats 145 av 188). Det känner man med en gång man kör in. Priset för en kass militärdiktatur syns med en gång man börjar resa runt. Befolkningens välstånd har liksom inte varit i fokus. Fattigdomen är uppenbar när man kör igenom byarna som ofta ligger utefter vägarna. Ingen el, Inget vatten och enklast tänkbara skjul som hem. En grym skillnad jämfört tex med Thailand.








Nästan omedelbart när jag kom in i landet kände jag för första gången i mitt liv att nu är jag i Djungeln, på riktigt i Djungeln. Det var en väldigt cool känsla faktiskt. Vägarna som skar om än vingligt igenom dessa djungler var i anständigt skick men stördes av åtskilliga checkpoints. Ibland för att bara kontrollera vad vi höll på med, kontrollera diverse tillstånd och ibland för att ta ut en avgift för genomfart. Även om jag aldrig kände mig hotat var det ändå på något sätt obehagligt då många av dessa checkpoints leddes av 20-25 åriga grabbar. Lite som oberäknerliga ungdomsgäng om ni förstår vad jag menar. Missförstå mig inte nu, ingenting hände, ingen var hotfull, allt flöt på fint men det kändes ändå fel. Jag kanske bara är paranoid.

Landet var ändå en grym upplevelse. Landsbygden och djungeln är så vacker och människorna är väldigt positiva. Kände nog att jag hade fått en bild klar för mig tills jag nådde Naypyidaw, Myanmars nya huvudstad. Militären flyttade helt enkelt huvudstaden ifrån Yangon (Rangoon) till den betydligt mindre staden Naypyidaw 2007. Sannolikt för att det började bli svårt för militären att hålla kontrollen och skydda sig själva i Yangon. Mycket lättare ifrån en mindre stad. Men, inte bara så att man flyttade huvudstaden, man gjorde också om staden till ett monument över sig själva. Denna halvmiljonstad har tillfartsleder eller egentligen autostrador med 8 filer i varje riktning fyllda med stora statyer, fontäner etc. Allt till en stad som inte innehåller mycket mer än olika mer eller mindre pampiga regeringsbyggnader. Naypyidaw är ett stort ingenting, en liten överdådig stad i absolut västerländs nivå eller bättre bara för det politiska etablissemanget som måste kostat en absolut förmögenhet att uppföra, pengar som hade behövts så väl ute i landet. När man suttit i timma efter timma på på sin motorcykel och sett den ena fattiga byn efter den andra och plötsligt hamnar på en 16filig motorväg (jag överdriver inte ens, det är 16 filer) så känns det overkligt, som en hägring. Det går inte att förstå. Då skall jag också tillägga att det inte är någon trafik. Autostradorna är helt öde. Myanmars befolkning har inte råd att ha bil. En fil i varje rikting hade varit mer än nog. Fan så fel det kan bli.


Tex skulle denna mannen och hans familj kunna behöva några spänn till
En gång i tiden invaderade Myanmar Thailand men nu är Thailand en ekonomisk stormakt i regionen och hämtar mycket av sin arbetskraft ifrån Myanmar som är betydligt billigare än dito Thaländsk. Tex utgörs merparten av Thailands byggnadsindustriarbetare av arbetare ifrån Myanmar.


På åtskilliga ställen runt Myanmar finner man dessa buddhistiska parker med hundratals statyer i. Detta en av de mer berömda.

Aung San Suu Kyi har verkligen en utmaning. Landet har visserligen visat framsteg, utvecklingen går onekligen framåt, turismen och investeringarna ökar. Tom jag fick åka dit och spendera lite pengar men det är en lång väg att gå. De där guiderna förresten är inte gratis, de får man betala dyrt för.


MEN! Faktum är att jag trots allt mitt gnäll är oerhört tacksam att jag fick resa igenom detta oerhört vackra land och jag är övertygad om att mitt tillstånd att göra det är ett tecken på att landet är på väg i rätt riktning.
Det här blev kanske inte så mycket ett resebrev som en politisk betraktelse men så får det vara. Bifogade bilder får visa allt vackert jag såg och ge en bild av livet i Myanmar.


Thailand, Och fort skall det gå

Min tidplan för Thailand var allt annat än väl tilltagen, tre dagar och två nätter. Allt för att ta mig ifrån Kambodja i öster till Myanmar i väster. Så, jag kände sådär spontant inte att Thailand var värd sin egen blog utan tänkte banka ihop Thailand med Myanmar. Det är ju en fin dynamisk duo med en lång historia. Men så satt jag och gick igenom mina bilder och såg att jag hade så himla mycket på Myanmar att det skulle ju inte funka eftersom jag kände att många av dem hade varit kul att publicera. Därför blir det en liten kortis om Thailand istället.


Thai Power Rangers in action


Som sagt tre dagar och två nätter, inte mycket till besök egentligen. Det finns två anledningar till det;

1. Thailand är ett land jag åker till rättså ofta så jag får liksom inte gåshud av besöket även om jag gillar Thailand väldigt mycket. Alltså det är ju därför jag åker dit rättså ofta.
2. För det andra, Thailand är och har under lång tid varit ett oroligt land rent politisk. Över 50 stadskupper, ett föga smickrande världsrekord för övrigt, är väl ett tämligen bra bevis på det. Att landet ändå har fungerat, lyckats ta sig framåt till en betydligt bättre levnadsstandard än sina grannländer får kanske trots allt tillskrivas i vart fall delvis kungen. Kungen har varit älskad av folket och tveklöst utgjort en enande faktor när det politiska systemet svajat. Kungen är död, länge leve kungen. Problemet nu är att den nytillträdda kungen, den gamle kungens son kanske inte riktigt är den föreblld man skulle önska. Avsaknaden av folkets respekt har han med hård fokusering förtjänat genom ett tämligen skandalomsusat playboyliv.



För att komma till saken, den nuvarande makten, militären och kungen som har andra intressen kan man tro, har genomfört många förändringar i sin syn på turism. Svenskar som faktiskt haft en god status sedan länge kan inte längre besöka Thailand lika enkelt som tidigare. Flera nya regler har trätt i kraft. En regel är att kommer man med ett svenskregistrerat fordon till Thailand efter 1 januari 2017 så måste man ha åtskilliga tillstånd som bland annat, thailändskt motortest, Ett tämligen speciellt Internationellt körkort (Thailand är mig veterligen enda land i världen som kräver just det Internationella körkortet) Dessutom skall föraren av fordonet genomgå en läkarundersökning i Thailand för att visa att man är frisk och som lök på laxen skall man ha en guide med sig dygnet runt ifrån det att man äntrar Thailändskt territorium tills dess att man lämnar. Detta kostar självklar en en hel del kosing, ca USD 750 per dygn. En stor del går förståss till diverse sk avgifter för att slippa besiktiga motorcykeln i Thailand och för att slippa läkarbesök etc. Himla fina nya regler. Ambitionen är solklar, Thailand vill ha färre svenska besökare. Hade jag kunnat ta mig runt Thailand hade jag självklart gjort det men det fanns inte mycket att välja på. Det var bara att svälja den beska medicinen, men göra det snabbt och svälja pillret helt.
Förresten, man skall också ha klart för sig att många fler länder i Asien har liknande upplägg men inget land har gått ifrån öppenhet till att stänga. Så fel det kan bli ibland……………..


Nu kan jag ju inte skriva en blog om Thailand och bara gnälla, så vad finns att förtälja, tja, motorcykelåkningen var kanske inte så upphetsande, snabbaste vägen betyder motorväg eller liknande och det är inte sexigt någonstans egentligen (jodå, undantag finns och det skall jag berätta om sen, alltså i en annan blog då alltså). Men, Jag fick möjlighet att spendera lite tid trots allt i Ayutthaya, den gamla huvudstaden. Ja jag vet att det är Bangkok nu men det var Ayutthaya innan, ca 80 km norr om Bangkok, fast den intogs av dess dynamiska duo broder Myanmar som snabbt såg till att jämna den med marken. Ja alltså inte jämna med marken som man kan göra idag med fin modern bombingenjörskonst men så gott man kunde med de medel som stod till buds. Främst fjuttade man eld. Kvar finns lyckligtvis en hel hoper ruiner i varierande grad av förfall. Jag måste nog erkänna att jag inte är någon ruinmänniska normalt sett men se det här är väldigt intressant och väldigt vackert också för den delen. Så ta er dit för fasen. Väl värt ett besök om ni är i krokarna. Lägg en natt där om ni ändå skall till Bangkok.





Ja, hann väl inte så mycket mer egentligen annat än en tallrik grön curry så vips var det dags för bordercrossing igen. Dessa bordercrossingdagar är tjötiga värre. Tar en helsikkes tid.


Guider är man ibland tvungen till tyvärr



Men nu var det Myanmar, så jäkla spännande……………


Cambodia – My first Milestone




First, let me start with the worst. Cambodia is, along with many other countries infested with corruption and Cambodias for sure got it bad. So many payoffs to so many people for absolutely nothing. In order for me to execute my trip, enter the country with my motorcycle I have had to pay out more than USD 300 in total. For absolutely nothing. This is not only humiliating to me but also to Cambodia and its political system.
I am well aware of the fact that it is not only Cambodia, loads of countries out here in Asias got the bug. I am convinced that corruption is one of the biggest factors preventing nations from obtaining better living conditions for their people and actually, I have become a part of that system, a supporter of it, for agreeing to pay, for playing along the shit rules some people have created to give themselves benefits they are not entitled to. I would have felt so much better if I could have given 300 dollars more to the Childrens Village instead.



Having said that, Cambodia is amazing. Coming back again after having been here in January the first time felt really good and assured me that my decision to help SOS in Siem Reap was a good one. First time I arrived in January I felt weird waiting in line at passport control at the airport. My knowledge about Cambodia was very limited and besides the history around the Pol Pot regime and the enormous genocide that took place, the main piece of information I had ringing in my head was that of all western pedophiles going to Cambodia to live out their sick fantasies. So when I stood their, in line, a middle aged white man, alone, I felt everyone was looking at me, thinking, there is one, one of those pedophiles. It was a very surreal and uncomfortable feeling. I know I put that on myself but I can imagine that the feeling is very similar to the feeling people get who are racially discriminated. In my case it was self inflicted, I think. But it was a healthy experience because it gave me a taste of something I am so so fortunate not having to deal with.


This time I entered with my bike from Laos in the north. Border crossing is always extremely tedious and took 4 hours at the Cambodia border. It was however, the first big milestone on my trip. It was here my fundraiser was. Cambodia is a small country and roads are good so I had no problem going all the way to Siem Reap on my first day. I dumped mine and my sons bike at the Childrens Village and passed out in the hotel. Day after I needed to fly to China and then Hong Kong for one week of work. There was no way around it but it was ok, I had it planned for some time. I must admit it did feel a bit strange, I was just getting into this nomadic biker life and suddenly I had to put my other face on, the work face. Bonus however was that my wife and daughter joined me back to Siem Reap for a few days of holiday together. It was an amazing few days and I was very proud to bring them to the SOS Village and show them what I was fundraising for. I think also for my daughter it was a good learning experience, living a very privileged life in Hong Kong. It was good for her to bring clothes and toys and give to kids who in spite of being fortunate to be at the Village really didn’t have much.

Cambodia is a lovely country, definitely worth a visit. Siem Reap is out of this world and if there ever was a spiritual place on the earth, Siem Reap is it. Do Cambodia together with Laos. That’s a brilliant combo. Do that instead of another Thailand trip. Yes, Thailand is nice but this is really something different and you have already seen Thailand.




Family left and I got my gear back on. It was time to leave Cambodia and its amazing people. I really don’t want to give a message about bad people in Cambodia talking about corruption. I see that as a really bad disease. The Cambodian people I have met have been extremely friendly, extremely generous and exceptionally pleasant to be around. Frankly I am already looking forward to go back there in November or December to present the results of the Fundraiser to my new friends at SOS Village. I really hope I can bring them good news. Make them happy. They deserve it.


Cambodia is small so only a couple of hours ride to the Thai border. A border that used to be friendly and easy to cross but Thailand is radically changing its attitude towards foreigners. Next blog on that one


LAOS – Dom säger att skillnaden på en resenär och en turist är att resenären ser det han ser och turisten ser det han kom för att se.



Laos, vem fan åker till Laos? Det är ju liksom bara ett land som finns där. Inget land man åker till. Dom har inget Mount Everest eller Pol Pot eller Thai mat eller Fredspristagare eller nåt, eller?



Vad vet man om Laos annat än att dom på något sätt halkade in i Vietnamkriget och att det är en del av den gyllene triangeln ihop med Burma och och Thailand. Annars? I Laos händer ingenting, de har inga naturkatastrofer, de vinner inga OS medaljer, tar sig inte till fotbolls VM, är inte kända för något alls egentligen. Laos är liksom ett land som ligger på vägen eller i vägen om man så vill. Lite som Husqvarna på väg till Stockholm. Man liksom fräser förbi, noterar att det fortfarande ligger där och så fort man passerat Gyllene Uttern så har man glömt att man ens passerat. Så var min plan med Laos, att snabbt som ögat ta mig igenom för att det liksom låg i vägen.



Nu har jag varit där, sett vyerna, besökt städerna och träffat människorna och jag kan bara säga att Laos förförde mig fullständigt, om nu ett land kan göra det. Jag blev smått förälskad i människorna, naturen, Luang Prabang mm mm.




Gör nu inga illussioner, Laos är ett grymt fattigt land. Många lever i extrem fattigdom dvs skjul eller hyddor utan elektricitet eller tillgång till rent vatten. Jag kom in i Laos ifrån Norr som är ett bergigt landskap, otroligt vackert, fantastisk miljö för motorcykelkörning. Men det bergiga landskapet gör också att byarna ligger utefter huvudvägarna där marken är plan och det gör att många människor lever intill och på vägarna. Som besökare får man då en direkt, väldigt påtaglig inblick i dessa människors liv. För mig som sett mycket men ändå skyddat på nåt sätt så var det en chock. Med en käftsmäll fick jag veta att nu var Bambi ute på hal is. Samtidigt möttes jag av dessa människor, barn som vuxna, av ständiga leenden och skratt. Deras glädje, nyfikenhet och optimism kring den där dåren på motorcykel fick mig att vilja adoptera hela högen. Sedan dess har jag rest genom många väldigt fattiga områden men alltid på lite mer avstånd, inte varit så mitt i det som i Laos. Missförstå mig rätt, det finns inget romantiskt med fattigdom snarare är jag imponerad av dessa människors livlust och stolthet. Vilket inte bara gäller i Laos för övrigt.





Men laos är ett vacker land. Berg i Norr och slätter i syd. Luang Prabang är en alldeles ljuvlig stad med ett tydligt franskt påbrå och en egen beach längs Mekong floden mitt i stan. Ja, Mekong floden ja, den är så mäktig, som en stor aorta som flyter rakt igenom landet och kan man bara se förbi alla Apocalypse Now vibbarna, vilket jag måste erkänna var riktigt svårt för mig, så kan man bara sitta där och titta på.



Vacker bebyggelse, goda restauranger och några av världen största och finaste vattenfall (det visste ni inte) kompenserar mer än väl för att Laos saknar kust. Å så massvis med goa laotier också förståss. åk till laos. Åk dit, du bor på grymt fina små hotell för väldigt lite pengar. Vill du ha tips så hör av dig.




Sedan kan man faktiskt också åka motorcykel runt Laos, finns att hyra, även organiserade turer.


Den här damen tuggade tuggtobak och spogttade loskor som skulle få den mest förhärdade amerikanska basebollspelaren att rodna och byta karriär till nagelskulptris.





Se bara upp för alla kringdrivande kor och inte minst getter som driver runt kring vägkanterna. De är liksom som otåliga tonårsgäng som som hela tiden letar efter något att hitta på.




CHINA – Midnight Express

Day 1



Having finally passed the final barrier, China customs into Shenzhen I got a chance to meet up with the guy who had been helping me out over the last year with my motorcycle plans. Bing had certainly given me a lot of grey hairs during the process but that wasn’t his fault, it is China and I know it far too well. I have never met a person with so much appetite for life, and food, as Bing. Always with a huge smile on his face giving his favourite comment to basically everything ¨I love it!¨. He is like a glass of ice cold sparkling lemon water on a hot and humid summers day. We had a lot of those days. In other words a great guy to have around. I loved it.
Task number one, have my sons motorcycle transported to the forwarding company for shipment to Laos border. We took off, me on the bike and Bing in the car. Once there we handed over the bike to some dudes on the street but it seemed OK. It is like that in China, I have gotten used to it. However, forwarding regulations stipulates that the tank must be empty from fuel and the tank was actually almost full. Only way to get it out was to hose it, meaning suck some of it out through a hose and then let it free flow. Its not very tasty actually so I tried to offer the forwarding guys that if they did it they could have the fuel. They scratched their naked bellies and concluded that they had already had lunch and figured they would get the fuel anyway which of course was right. With the words, I love it, Bing offered himself. Then the guys started building a crate, we got the transportation docs and off we went in Bings car.
Once in the car Bing revealed the big info. He was nervous (don’t think he loved that one actually), there was a problem. I am not allowed to drive the motorcycle in Shenzhen, Dongguan and Guanzhou districts. Somewhat of an issue since we needed to go through all three of them, a drive of approximately 4 hours. We went to a restaurant nearby that I often visit and ordered some lunch. I was hungry, a lot of things had happened that day. It was three o clock in the afternoon and I was starving. So a bit of energy intake and we needed to come up with a plan. After a lot of food and a lot of talks the plan was – Lets make a run for it but improve the odds of not getting caught by the police as much as possible. After some scouting online we found out that the major part of traffic police gets off the shift at 8.30 in the evening so we decided not to leave until after that. Smart huh……….


8.45, we are about to leave from the parking lot, bike has been started up and lights on and immediately the police shows up. Bing had parked his car illegally. Quickly I kill the engine and the lights of the bike hoping they wont see me. Bing got fined and lost points on his license (he definitely didn’t love that) but they didn’t see me. That was a close call and the bike hadn’t even gotten out of the parking lot yet. Did I start sweating? Nah, a dash of perspiration maybe, well a big dash actually. Ten minutes and lots of heavy breathing in a paper bag later we took off. Even though it was quite late traffic was heavy, as it always is in this region but it went not too bad except when I was almost out of Shenzhen and I saw a couple of police cars having pulled over another motorcycle driver. They saw me too and one started to follow. I tried my best to get ahead in traffic and hide in front of bigger vehicles and Bing did his best to slow traffic down by driving slower in his lane. Eventually they got tired of the pursuit and let us go. Actually I think we reached Dongguan city limits and they were not interested in following there. The remaining part of the trip was rather uneventful and we eventually reached Foshan outer permiter where bikes are actually allowed and I could breathe like a normal person again. Somtime around 01.30 we reached our destination and it was the end of the first day.

Day 2

Goal is Guiping and it was a long beautiful ride along the river. I could finally start enjoying my time on the bike. First day was simply too much of everything. This was also the day when I started on my new eating regiment, breakfast a protein bar and lunch Oreo cookies. This became my everyday diet. Not the best but it did save a lot of time during lunch and breakfast, yeah well, Chinese hotels outside the bigger cities actually very often don’t serve breakfast and if they do its, fish. I must admit, I cant do fish for breakfast. Protein bars for the win.



Day 3

Long ride considering the not so smooth Chinese roads. Please bare in mind that bikes are not allowed on the highways in China and I was not going to get chased by police again, I was going to be a good law abiding citizen, or so I thought. Anyhow, this day we actually stopped for lunch, I had to, Oreo cookies can only do so much and I had 460 km of bad roads to travel meaning 12 hours in the saddle. We found a small roadside restaurant and had a gigantic tray of fried rice, enough energy to get me all the way to Sweden. The restaurant was ran by a very sweet lady who I of course could not talk to but who cares, we managed anyway.



A few hours later it started raining heavily, I could not see a thing so I had to stop and a break was needed anyway. I found a small convenience store that sold drinks, chips, ice cream and laundry detergent. I seeked refuge in there. Once inside I found an older lady, her daughter and her grandson. The daughter was working inside the shop, doing the stitches of baseballs. Technology have come a long ways but to sow the stitches on baseballs is not doable yet, it requires manpower. I started talking to them and she said it took about 30 minutes to stitch one baseball up. For this she got paid 1 yuen per ball (there are about 8 yuen in one Euro). Dear readers, is that OK? Is that really reasonable? But then you say, well in China she can buy much more for that amount of money. Hell no, she cant buy diddely squat for that. She makes 10 balls a day and get 10 yuen. As far as I am concerned that sucks. She should get paid much more and the consumers of baseballs should appreciate the craftsmanship and be prepared to pay a reasonable amount of money. Now, lets get things straight, I am not a socialist, I am all for a market economy, but that requires two or more, somewhat equal in strength parties, engaging in a business deal. This was nowhere near that. This was all about using people for unreasonable money. When one party is really weak and have no choice, market economy doesn’t work because the stronger party will utilise the other partys weakness as much as possible.


Sorry, I lost track there for a moment, the rain eventually stopped and I needed to get back on the road and so, late but in one piece, the goal for the day was reached, the town of Baisse. Now, for those of you who are not used to travel around with a motorcycle I can only say that the feeling you have in your body when you reach your destination is very similar to a day out sailing or hiking or 36 holes on the golf course or whatever, a kingdom for a shower, a meal, a beer (well actually the beer before the meal) and then pass out inbetween some clean sheets. I did just that.

Day 4

The goal was Yanshan. A town roughly 320 km away, should be a pretty soft day of riding compared to previous days but it didn’t really work out that way. After 40km that took me 3.5 hours on a road which was so bad that if I ever wanted to invent the worlds most useless road, I would send my research and development team to study that particular road. The road was so hard and bumpy from broken pieces of tarmac that I constantly had to swallow my kidneys and liver down. They wanted to get out of town. On top of that, once I got the info that this Olympic quality crap road is soon to be over it all came to a giant stop. The road had suddenly turned into a giant lake. Now I am not really too afraid of trying some water out with my bike but this was different. At the edge of this newly developed lake was two brothers, two Chinese guys who also were out on their adventure bikes but aiming for Lhasa in Tibet. Well, not on this road they wont. They had already tried the depth and said we need a James Bond kind of bike to cross this one. Solution, go all the way back, another 4 hours, on that thing they called a road. Well it turned out there was another solution, there was a way for a motorbike to sneak onto the highway. Brilliant idea except, yes, bikes are not allowed onto the highway and secondly we didn’t know where that place was. The locals knew, but they wanted some, lets say consultancy fee, to point us in the right direction.




Well I decided to join forces with the Chinese guys, one whom I cant remember the name of and the other whose name I will never forget. He presented himself as, Nice to meet you, I am Superman. Yes, nice to meet you to, I am Green Lantern. Apparently his real Chinese name translated to Superman, so the guy was actually ligit. Who am I to make fun of his name huh. On our way back we bumped into a local who was willing to assist with some directions free of charge and after some really nice dirt trails around the mountain we finally hit the highway. Yes, we were free, the bikes were doing 110km, not super speed but compared to what we had been driving it was lightning fast. The three of us joined forces and things were looking up. I remember I thought we might make it to Yanshan after all. He He, suddenly I see one of these welcome to signs. Every city in the world have it nowadays from Sweden to well yes China. This particular one read, Welcome to Baisse! Ohhhh noooooooo, we had gone in the wrong direction on the highway. If Superman ever was a Superman his superpower was not sense of direction, that much is for sure. Having realised their mistake they immediately felt really bad and insisted on buying me lunch. I didn’t mind, I was hungry. Another plate of fried rice. Dessert, two Oreo cookies. What do we do now? Where I needed to go the only approved road for motorcycles was flooded. Hmmmmmmmm. We agreed that the only solution was to run through the payment checkpoint to the highway when a car passes the gates and just go. Why do I end up in these situations all the time? I was going to be a law abiding citizen. I wanted to be a law abiding citizen. But it wasn’t possible. Oh well at least I was fed so if I ended up in jail I would at least not starve for another day, so lets go for it. I positioned myself in the middle thinking that the first guy can see if it works and the last guy is the guy getting caught. We went straight through 4 paytolls like that. Now that’s adventure motorcycling! Once the highway ended we needed to stop anyway because the sky had just decided to drop all the worlds available rain reservoirs straight on our heads. We found some cover and waited. After a short while when it had cleared a bit Superman, who was the only one speaking English, declared that they were tired, they could not go any further today. I said, as far as I am concerned I have a destination, a goal and that’s where I will go. I told them they were weak and that I would text them once I reached Yanshan. Boy that was tough, I really had to push myself. But I got there. Tired, in desperate need of a shower, a beer, a meal and A bed…




Day 5

Next stop Kaiyuen. Honestly the motorcycle riding in the Yunnan province should be on the list of the most beautiful places to visit in the world. To describe a landscape is very difficult, especially in a language I really don’t feel comfortable writing blogs in so pardon me for that but if I should in any way try to describe it it is like riding in the alps with the exception that all the mountains are completely covered in green vegetation, bamboo, palm trees etc etc. Its also 95 per cent humid and 34 degrees but sitting on the bike riding its not a problem that is until you stop. With the goal to hit the Yangshang terrace rice fields (on Unescos world heritage list) the day after I started my altitude climb up to 1.800 meters.
In the evening I went to a small Chinese BBQ place. There are plenty of those where you go and look in their fridges and pick something you can identify its origin of and have them put it on the grill on the street. Darn good I must say. I chose this particular place because the owner spoke a bit of English. He accompanied me during my dinner and at one point I asked him, since he took a lot of pictures of me if he maybe wasn’t used to foreigners in town. He responded that sure he was, three years ago there was two guys from Africa visiting.







Day 6

Finally at the rice fields and was it worth the trip. Was that worth the trip??? Holymoly, it was an absolutely fantastic experience. This was so important to me for many reasons but maybe foremost since my wife and daughter are Chinese (well my daughters half but you can figure that out) and I have travelled the big cities and the industrial areas in south China for many years now and I don’t like it. It is ugly and bad. I think I needed something really beautiful from China that I could relate to my wife and daughter and I got it, plentyfull to be honest. I was overwhelmed with the beauty of the Yunnan province and motorcycles roads that would all fit on the top ten list.
The evening I spent getting a footmassage with cupping. I have had a lot of foot massages but never with cupping before. Im not going to tell you what is so if you don’t know, look it up. It was really cool!






Day 7

Mongla is the goal now. Not far from the Laos border. This is where I will pick my other bike up from the forwarding company, if that has worked out…… and I will also get a riding buddy driving the other bike to Luang Prabang in Laos. It’s a smooth ride to Mongla, not too far and good roads. I arrive around 13.00 and go straight to the forwarders warehouse. Sometimes the Gods are with you because my other bike arrived 30 minutes earlier and so did my riding buddy. Piew, was the word. It seemed to work out. We got the bike out the crate and it looked whole and healthy. I started it up and my riding buddy gave it a test ride. He didn’t speak any English at all, well except he could say BMW 1200 GS. I guess that qualified him for the mission. Well, me and Lee, we managed to communicate somehow and found an hotel and a meal. Through google translate I found out that this was the first time he was outside of China. This was huge for him. Ride bikes he could but travel, maybe not. Oh well, I thought he was a cool dude and figured things would be allright. Actually they almost weren’t.





Day 8

Only 50 km to the Laos border. Plan was to pass quickly and get ourselves to Luang Prabang that very same day. I had my eyes set on a nice hotel and some western food. That is except bloody Oreo cookies.
Getting out of China was actually quite smooth and having heard that Laos border is very easy I thought this was going to be a piece of cake. No it wasn’t.




Ett land / Två system



Pls Note, Im sorry this blog is in Swedish. I have decided to alternate the language 50/50 Swedish/English. Next one will be in English. Thanks for understanding!

Här är min första reserapport. Den kommer en bit in i resan men beroende på att under långa dagar med hård körning (kinesiska vägnätet är tufft för motorcyklister och andra också då det i delar mest är utformat för amfibier och traktorer) så är kroppen helt färdig när man når hotellet på kvällen. Det enda man klarar av är på sin höjd en snabb dusch och middag. Dessutom är varken Facebook eller Instagram tillgängligt i Kina där jag spenderat en och annan mil den senaste tiden.

I denna inför avfärd text finns både väldigt glada nyheter såväl som riktigt pissiga. Låt mig börja med det pissiga, Gustaf, min son, Frog i Pops & Frog, som skulle starta ut tillsammans med mig i Hong Kong den 11e juli har dessvärre tvingats ställa in. Han kunde på grund av sjukdom inte resa till Hong Kong ifrån London där han bor i tid till att vara med på avfärden. Tillstånden att resa in i Kina gällde den 11e och inget annat datum och inresetillstånd till andra länder hänger också på att tidplanen håller. Huruvida Gustaf hänger på resan i ett senare skede får vi se.

Gustaf har varit en vital del av det här projektet som vi startade tillsammans för ett och ett halvt år sedan och vi är båda precis lika ledsna över att han inte kan vara med och få ta del av belöningen av det grymt hårda förberedelsearbetet. Stay tuned så får vi se vad som händer framöver. Så resemässigt är P&F för närvarande en soloresa. Ibland blir det inte riktigt som man vill. Plan B blir väldigt ofta i livet det som får gälla. Plan B var däremot inte helt lätt att sjösätta då det innebar en massa insatser ifrån många goda människor.


Men nog om det trista, dags att prata avfärd. Otroligt glad att mina övriga barn (jag har ju så många) kunde vara på plats inför avfärd och vårt anspråkslösa lilla farewell party. Johanna, Melker och Nils ifrån Sverige och sedan lilla JB såklart. Partyt var mest till för våra sponsorer som bidragit till vår fundraiser med ett sammantaget belopp överstigande 350.000. Helt fantastiskt. En grym siffra som jag hoppas kommer stiga ännu lite till. Pengarna kommer gå oavkortat till SOS Barnbyars projekt i Siem Reap, Kambodja. Så jäkla stolt och glad över vad våra sponsorer lyckats åstadkomma tillsammans med Gustaf och mig. Men ännu viktigare är allt gott de pengarna kommer att göra för ett antal barn som aldrig haft ett skit, pardon the language.
Ett stort problem återstod dock, mitt inresetillstånd till Kina gällde för två cyklar och då kan man inte komma drällande med en, då får man vara så god att visa upp sig med båda cyklarna annars kommer ingen in. Grejen är bara den att jag kan inte köra två cyklar själv. Jag behövde en frivillig potentat som kunde ställa upp och ta Frogs cykel över gränsen. Inte så jäkla lätt men ur dimmorna kom en riddare på en svart scooter och anmälde sig som frivillig och tog ledigt ifrån arbetet för att hjälpa mig att komma iväg.


Min tacksamhet är gränslös Jocke Gip!

Väskorna var packade och cyklarna redo för avfärd. Jag och Jocke begav oss från Hong Kong island mot gränsen till Shenzhen i Kina. Andrea (min fru, som också varit en extremt viktig part i det här projektet och som stöttat mig i vått och torrt) åkte i bilen tillsammans med barnen. Vi sa hej då, puss o kram på en parkeringsplats vid gränsen den 11e Juli, i 35 graders värme vid 09.30 am.


Jag och Jocke fortsatte sedan mot hinder nummer ett, Hong Kongs passkontroll. Där fastnade vi direkt i ca 30 minuter. Mycket papper fram och tillbaka, många leenden över tokarna som skulle köra motorcykel över och väldigt mycket skepticism, kan de verkligen ha alla tillstånd som krävs för att komma över gränsen? Vi har ju byggt ett system som skall göra det hela omöjligt även om det ser lite, fast bara lite, möjligt ut på papper.
Nåväl, efter egen kontroll och ytterligare kontroll av alla tillstånd av extrainkallad polis fick vi till slut tillstånd att besöka Hong Kongs customs. Tänk nu om de skall gå igenom all min packning, plocka ut allt, det skulle ta timmar att få ordning på allt det och packa om. Det fanns liksom inte en kvadrat mm av space över. Tack gode gud, de beslutade sig för att röntga väskorna, kanon. Det gick fort. Tullarna hejade på och när de fick höra att slutmålet var Göteborg sa den ena tullaren att hans släktingar hade en kinesrestaurang där. Världen är allt bra liten. Självklart lovade jag att bege mig dit om jag fick chansen. Fast han gav mig bara namnet på kantonesiska så det blir inte skitlätt, finns ju en och annan kinakrog i Götet.
Vid avfärd från tullarna frågade jag vilken väg vi skulle ta då det fanns en del att välja på. Följ lastbilarna sa dom. Det var nog ett av de sämre råden Hong Kongs tullmyndighet släppt ifrån sig.

Halvvägs över till kinesiska sidan blev vi stoppade av kinesisk polis. De klargör att vi kört till fel gränsstation och att vi måste åka tillbaka till Hong Kong och återvända där personbilarna klarerar vilket är en annan plats ca 1 km därifrån. Saken är bara den att våra tillstånd gäller bara en överfart och den har vi liksom förbrukat. Jaha, fast emellan två världar, nu får jag och stackars Jocke leva här i gränslandet mellan ett land och två system tills vi dör likt den där tjommen som bott 27 år på Charles De Gaulle. Fast han fick ju i alla fall vara inomhus.


OK, nu återstår bara att ringa vår gränskonsult och guide på andra sidan, Bing ifrån Navo. Jodå man måste ha en sådan och få lite assistens annars går det inte alls. De har fixat med importtillstånd i Kina, temporära kinesiska registreringsskyltar och ett tillfälligt kinesiskt körkort. Internationellt körkort gäller nämligen inte i Kina. Det förstår den som spenderat lite tid i kinesisk trafik. För inte fan lärde jag mig det sättet att köra på Aktiv Trafikskola i Göteborg. I princip alla kinesiska vanligast förekommande manövrar i trafiken resulterar sannolikt i en fängelsedom i Sverige. Jag ringer Bing och säger med så kontrollerad röst som möjligt, Hjäääääääällllp! Bing förstår problemet och börjar slita tovor ur sin svarta kalufs. Han går till myndigheterna på den kinesiska sidan som bekräftar att vi måste återvända till HK. Jag påpekar att det inte går och sedan blir det tyst i en timma. Medans vi väntar är vi uppassade av 2 till 4 poliser som tar tur med att provsitta våra motorcyklar och ta selfies på sina smilande nunor. Dom gillar oss. Vi e grymt knasiga i deras ögon. Till slut såsom en blixt från klar himmel, beslutar de sig ändå för att eskortera oss till personbils checkpointen. De var faktiskt rätt hjälpsamma när allt kom till kritan. Väl på plats där gick dokumenthantering och tull ganska fort. Tullarna tittade inte ens i baget,tackar för det. På andra sidan i Shenzhen, där jag för övrigt varit många gånger om än inte med motorcykel såg vi till att Jocke fick en transport tillbaka till jobbet i Hong Kong och jag fick mig ett snack med Bing om hur vi skulle lägga upp schemat.


Resan hade startat, första gränsposteringen var avklarad och vi var igenom, jag och två motorcycklar.

Fan vad jag var lättad!


Det är nära nu eller finns det svenskregistrerade motorcyklar i Hong Kong


Sitter på planet på väg hem till Hong Kong efter en hektisk Europaturne. Det är ett bra tillfälle att skriva, ett bra tillfälle att fundera och filosofera. Lite bra musik i lurarna så kan tankarna få vandra iväg. Under normala omständigheter hade det nog varit en Chop Suey av tankar kring lite av varje men läget är ju lite annorlunda den här gången.
Det är nära nu. Ett och ett halvt års förberedelser har snart kommit till ända. Ett och ett halvt år av kast mellan hopp och förtvivlan. En packe ¨To Do¨ listor med hundratals punkter på har sakta men säkert reducerats ner till en hanterlig massa. Mycket har handlat om att skaffa utrustning samt att planera och genomföra vår insamling till Kambodja. Men kanske allra mest har det handlat om inskaffande av tillstånd, alltså inte tillstånd i form av visum, visst, det behöver man också i ett stort antal länder men det är relativt enkelt. Näh, det handlar om att få tillstånd att korsa länder på en svensk registrerad motorcykel. För det krävs tillstånd, ibland flera tillstånd på varandra och ibland tillstånd omöjliga att få utfärdade. När man är mitt i det arbetet är det nog den perfeka Kafka stormen. När man känner att byråkratin i ett antal länder för länge sedan lämnat människans tjänst för att istället få ett eget liv med egna syften och målsättningar, likt en omättlig parasit som inte kan få nog av formulär, stämplar, fotografier och underskrifter och som ingen längre har en aning om varför de olika formulären en gång kom till men som likväl girigt sväljs ner utan att först tuggas en enda gång och oavsett hur många dokument som skickas in får man alltid beskedet att något alltjämt fattas.


Denna extremt tidskrävande, frustrerande och stundtals utmattande process där jag mer än en gång var nära att ta kontakt med närmsta psykiatriska institution för att få flytta in i ett av deras vadderade härbärgen med tillhörande tångströja och bitpinne är nu dock snart till ända. Allt under kontroll, nästan…………..
I mina memoarer kommer jag att beskriva denna byråkratiska tillståndsprocess mer i detalj för den som är intresserad. Tänkte att de första 4.000 sidorna kulle få handla om det.
Även om jag ägnat det sista året till inhandling av utrustning och att jag vid varje shoppingtillfälle är övertygad om att, nu har jag förbanne mig allt (och lite till) så dyker det ändå upp nya saker på shoppinglistan även om de är få. Kvar på min lista just nu är ngn form av vattenreningsutrustning, tabletter eller nåt sånt, dessutom behöver jag en skiftnyckel och en 17mm insex. Sen jävlar är jag klar. Sen har vi allt, precis allt. Ja, det skulle vara bortsett de där mobiltelefonhållarna som man sätter på styret då.



Det är nära nu. Den 11 Juli bär det iväg. Hojjarna har nu anlänt Hong Kong. Jag har klämt och känt på dem lite. De står i garaget och gottar sig jämte min Harley. Bråda dagar nu fram till avresa. Till helgen blir det att provpacka. Låter knasigt, speciellt för mig som alltid packar på fem minuter men denna gången gäller det att prioritera och se till att få plats med det viktigaste. Jag känner faktiskt redan nu på mig att resultatet av den kommande helgens provpackning kommer resultera i att jag måstre skicka ut delar av matransonerna eftersom de tar rättså bra med plats. Vi har inhandlat proteinbars i en sådan omfattning av jag med all sannolikhet inte ens vill höra ordet när resan är över och ännu mindre äta en.
Hojjarna anlände i 2 stora trälådor som jag fick hjälp av goda vännerna Mats och Göran att skruva ihop. När man vänder sig till dem vet man att det blir bra gjort och jag blev inte besviken. Fort Knox är sämre byggt än mina hojlådor. Det tog mig och två kinesiska lastbilschaufförer (som tidigare i sin karriär troligtvis endast stött på wellpapp förpackningar åtskilliga timmar att få cyklarna ur lådorna. Att sedan Mats och Göran skickat med en liten present och skruvat ihop lådan med alla hittills uppfunna skruvskallar gjorde det hela ännu mer intressant. Där fanns stjärn skalle, vanlig skalle, torx skalle, insex, ja ni fattar galoppen. Kineserna hade med sig hammare och kofot. Ha, dom har aldrig varit i kontakt med norrländsk senvuxen fura av telefonstolpsdimension förut. Men men, till slut gick det och cyklarna fick rulla sina första meter på asiatisk mark. Det tyckte dom nog var kul, tror jag eller i vart fall hoppas jag för åtskilliga fler skall det bli. Vill ngn veta hur man bygger godkända, oförstörbara MC lådor med alla sorters skruvskallar (det går att begränsa sig till en typ också) så hör av er.

Det är nära nu, inte orolig och inte nervös längre, bara otålig. Allt är inhandlat (nåväl nästan), alla Continue reading “Det är nära nu eller finns det svenskregistrerade motorcyklar i Hong Kong”

Zen and the art of motorcycle maintenance

20170505_204510 (2)

Efter offroadkursen i Lidköping hos Touratech var det dags för cyklarna att få sin första och innan resan sista service. Vid sidan av de normala serviceåtgärderna hade cyklarna fått sig ett par törnar av min och Gustafs bryska behandling under kursen. Tro nu inte att vi tog cyklarna till gränsen av deras förmåga, det var snarare cyklarna som tog oss till gränsen av vår förmåga och det fick de sota för. Vi vurpade på alla upptänkliga sätt vilket fick backspeglar och lyktglas flyga all världens väg. Även den vackra olivgröna lacken fick sig ett par repor. Touratech,  hade motorcyklar (BMW GS) till uthyrning för kursen vilket de flesta deltagarna klokt utnyttjade men min uppfattning är den att för vårt vidkommande så måste vi lära oss hantera våra cyklar och den bistra sanningen är att de lär få sina törnar ändå före eller senare och efter målgång i Göteborg lär de knappast vara i utställningsskick. Enda frågan är väl egentligen vilka som kommer att vara störst vrak, vi eller motorcyklarna.

Hursomhelst, cyklarna är nu servade och alla spår efter misshandeln, nåväl nästan alla, är nu borta. Den sista  extrautrustningen är påmonterad.  Det saknades bara ett par ting, reservdunk, första förband och hållare för vatten. Cyklarna är nu så klara de kan bli. Det är konstigt hur snabbt man etablerar en relation med sin cykel. Det är inte som att äga en bil, på något sätt blir det en närmre relation med en motorcykel än med en bil, om man nu kan tala om en relation med ett dött ting. Ett problem kvarstod dock, jag måste lära mig i vart fall grunderna i att sköta cyklarna. Jag måste lära mig underhåll, oljebyte, filterbyte, laga punktering mm. Shit will happen, det kan man nog vara säker på. Johans MC har hela tiden varit tillmötesgående och stöttat Gustafs och mitt projekt och gick med på att ge mig en kort utbildning. Jag spenderade ett par timmar i verkstaden med min cykel och en servicetekniker med ett gudabenådat tålamod. Likt en kulspruta matade jag under två timmar honom med frågor om än det enda och än det andra. Det gjorde nytta, jag lärde mig en del viktiga moment, fick klart för mig vilka verktyg och reservdelar vi skall ta med oss men kanske allra viktigast är att jag inte längre känner mig rädd att ta i cykeln och börja skruva. Nån mekaniker är jag inte men betydligt bättre förberedd måste jag nog ändå säga.

20170505_204515 (1)

Nästa steg var att förbereda transporten av cyklarna, från Göteborg till Hong Kong och efter mycket om och men blev det klart. Utskeppning lite tidigare än planerat faktiskt bättre detän att inte få dem igenom Hong Kongs tull i tid. Sedan är det dessvärre så att man inte bara kan skicka cyklarna som de är utan det krävs att man stoppar dem i en låda. Mina vänner och arbetskollegor sedan 25 år Göran och Mats, två av de händigaste gossarna jag någonsin stött på förbarmade sig över mig och byggde en trälåda till varje cykel. Jag antar att de kände att det var lika bra att hjälpa mig då de nog aldrig kan glömma när jag en gång för länge sedan skulle bygga en kaninbur till min dotter som de råkade få se och som fortfarande ger deras händighetshjärnor mardrömmar. Jag är grymt tacksam för deras hjälp och hjälp blir det svårt att klara sig utan då jag inte spenderar mycket tid i Sverige. SOS skall få en slant i deras namn, det kom vi överens om.

20170506_125230 (1)

Jag fick också lära mig att maxhöjd för lådan till en flygtransport av cyklarna är 1.600mm vilket betyder att vindruta och backspeglar måste avmonteras för att få plats. Vidare krävs en väl tilltagen inspektionslucka. Totalt kommer varje cykel inklusive emballage att väga omkring 460kg. Viktigt också att tanken är tom på bensin och att däcken inte är fullpumpade med luft, de kommer ju att svälla med tryckförändringen. Och så får man se till att det finnns möjlighet att köra in en handtruck under lådan. Skall man sedan skicka lådan till länder som tex. Australien skall man vara medveten om att trät måste vara behandlat emot skadedjur med tillhörande dokumentation och stämplar annars släpps inte trälådan in. Sedär ja, där var lite tips för den som e sugen att sätta hojjen i business class.

Cyklarna kommer packas och flygas ut omkring den 1a juni och nu återstår för mig en del pappersarbete. Sedan är det bara att vänta på att cyklarna anländer Hong Kong. Det börjar närma sig……………..


Bästa helgen i ett grustag, någonsin

Frog är numera stolt ägare till ett MC kort, en inte helt oväsentlig komponent i vårt projekt.


Men inte nog med det, vi har även spenderat en weekend i ett grustag i Lidköping. Måste medge att jag i min enfald trodde att weekendpaket i grustag var något som var förbehållet traktorpulling entusiaster men tji fick jag. Jag och Frog har nu varsitt diplom som intygar att vi inte bara spenderat en hel weekend i ett grustag i Lidköping utan också klart deklarerar att vi genomfört en nybörjarkurs i offroadkörning med motorcykel i Touratechs regi. Diplomet säger inget om de resultat vi uppnått, bara att vi fullföljt utbildningen. Det skall nog jag och Frog vara glada för. Med ett körkort så nytt att bläcket knappt torkat och en mångårig körerfarenhet ifrån Hong Kong där offroad endast existerar på vykort fick vi slita en del. Men det var ju liksom det som var meningen.


Faktum är väl egentligen att jag inbillade mig att jag tack vare en jäkla massa år i sadeln skulle klara mig bättre än vad jag gjorde men skall man vara lite logisk så inser man snabbt att offroad dvs grus, lera och annat löst underlag är en helt annan planet än asfalt och jag kände mig i många avseenden som Bambi på hal is även om det fanns övningar jag kände mig hyfsat komfortabel med.

Oavsett om man skall på en såpass lång resa som jag och Frog eller om man bara kör runt nästgårds så skulle jag våga påsta att det finns lärdomar som är helt avgörande för en grundläggande körkompetens på en sån här kurs, förutsatt att man inte bara rullar upp och ner för en asfaltsboulevard i någon storstad. Jag känner mig väldigt mycket tryggare nu än för en vecka sedan och ännu mera trygg när jag också sett sonen kämpa sig igenom. Det råder ingen som helst tvivel om att vi kommer att få användning av våra nyförvärvade kunskaper snart, mycket snart.


Vidare så var det ett utomordentligt bra tillfälle att testa våra cyklar. De flesta deltagarna valde att köra Touratechs egna BMW GS maskiner men vi hade redan från början sagt att vi skall köra våra egna Triumph XCA. Visst, de blir kanske lite repiga och får ta lite smällar men det lär dom få ändå före eller senare och det är trots allt dem vi behöver lära oss att hantera så en repa eller två, det får man ta. En repa eller två fick vi, speciellt backspeglarna tog stryk vilket jag utan genomförd recensionskurs av motorcyklar nog ändå kan säga är en svaghet på Triumphen. Även ett blinkersglas gick sönder vilket nog egentligen inte hade behövts. Främre blinkershusen är faktiskt betydligt större än vad de skulle behöva vara. Döremot kan jag säga att bla ABS fungerade utomordentligt bra på Triumphen vilket syntes inte minst på bromsproven.

Att vi hade vansinnigt kul behöver jag knappast säga, jag menar, vad kan vara roligare än att välta, svära, svettas, gasa, garva och faktiskt känna att man lär sig nåt. Utomordentliga instruktörer, ett gött gäng i alla åldrar (där den äldste på 72 vårar, eller vad det nu kallas och som för övrigt var en fröjd att se på cykeln och att tjöta med på kafferasten), fint väder och grymma hojjar som de facto klarar betydligt mer än dess förare  la dessutom ett väldigt tjockt täcke av lök på laxen.


Kursen avslutades på söndag eftermiddag och på måndagen flög jag hem till Hong Kong medans Frog tog sig tillbaka till London. På tisdag ringde jag Frog för att höra hur läget var och hans första kommentar var  ’’Jag saknar min motorcykel’’. Då visste jag att han var fast.


Sponsorer – Steg 1 – Slutfört!


Ett stort och oerhört tungt steg i vårt projekt är nu till äntligen klart. All utrustning är nu på plats.
Allt ifrån motorcyklar med specialutrustning till tält och sovsäckar, mat, kamera och videoutrustning samt skyddsutrustning mm är nu klart. Har man absolut ingenting som kan användas så blir det mycket som skall införskaffas, det vill jag lova. Jovisst, lite småkrafs är väl kvar men 99% är i hamn. Den mesta utrustningen är inhandlad genom sökande på nätet efter bästa lösningar och bästa priserna.
Men vi har också skickat ut sponsorförfrågningar till ett antal företag. Många vilka säkert får sin beskärda del av tiggarbrev. Sanning att säga var mina förväntningar inte alltför högt ställda. Vi är inga kändisar med monstervloggar. Vi kan inte garantera någonting och sponsoring är till sin karaktär väldigt osäkert Då jag inget kan lova och heller inte känner mig bekväm att inte kunna erbjuda något konkret valde vi att gå ut med ett erbjudande som innebär att återförsäljarvärdet av de sponsrade produkterna eller rabatten på produkterna vi erhåller kommer Pops & Frog att ta en tredjedel av och lägga till vår Cause, SOS Barnbyar i Kambodja. Så oavsett hur vi lyckas att skapa uppmärksamhet i projektet så vet alla sponsorer att pengar kommer barnen till godo!
Efter ett antal utskick så är vi oerhört glada att gensvaret varit så himla gött! 1 av 5 företag har valt att hänga på, några med lite mer och andra med lite mindre. Mer eller mindre spelar ingen roll, det viktiga är att så många valt att hänga på. Ett antal människor som till vardagen har häcken full med arbete som tagit sig tid att läsa vårt brev och skicka en mail med texten ¨vad kul! Klart vi är med!¨.
Varje gång jag får ett sånt svar blir jag så himla glad. Glad för att jag nådde fram och någon tyckte att det där var ju inte så himla dumt. Nu när hela denna processen är över är jag så himla stolt och glad att kunna presentera våra utrustning sponsorer;
johansmclogo copy (1)

Att någon skulle ge oss motorcyklar förstod vi redan ifrån början skulle vara omöjligt. Värdet är för stort. De vi därför gick ut och ansökte om var ¨snälla¨ offerter. Vi valde ut de cyklar vi kände var lämpliga för en sådan här resa och gjorde ett utskick. Det gick inte sådär jättebra. De flesta varumärkena skickade faktiskt ingen offert alls. Men, en av de som gjorde det och som tog kontakt nästan omedelbart var Johans MC i Göteborg. (Vi bedömde att en svenskregistrerad cykel torde vara lättast att få igenom de många och utomordentligt besvärliga gränsposteringarna vi kommer tvingas att forcera och det gör det också lättare när resan är över att importera in cyklarna till England där Frog skall ta hand om dem). Nicklas på Johans MC tog kontakt med mig och vi kom snabbt överens om ett lösning. Två stycken Triumph 800 XCA står idag hos Johan med en hög extrautrustning från de andra sponsorerna men påmonterade av killarna i Johans verkstad. Ett sånt vänligt bemötande och en sån genuin vilja av att göra något bra, både med hänsyn taget till motorcyklarna men inte minst ett engagemang i SOS Barnbyar projektet. Johans, ni e grymma och grattis till Triumph att ni har så grymma återförsäljare!


Även om cyklarna levereras med en hel del extrautrustning så kräver en resa av den här magnituden en hel del ytterligare utrustning. Störst bäst och bredast (sortimentet då alltså) är tyska Touratech som specialiserat sig på att leverera utrustning till dylika eskapader. Därför blev jag så himla glad när de mailade ifrån sitt svenska kontor i Lidköping och sa att ¨klart vi är med¨. Vid sidan av att omgående anmäla oss till en weekend kurs i offroadkörning hos Touratech så började jag hårdstudera deras minst sagt brutala tillbehörskatalog. En katalog så tjock att den sannolikt skulle kunna registreras som mordvapen. Nåväl, efter ett antal genomläsningar och youtube studier hade jag kommit fram till vad cyklarna behövde varav vissa saker var tämligen självklara såsom väskor, väskor och ännu mera väskor, men det har Touratech så det är OK. Däremot är det sedan en hel del små men ack så viktiga ting såsom kraftigare handskydd, höjningssats till styret för att göra stående körning mer bekväm, verktyg etc etc etc som också skall till. Efter att ha presenterat min lista för Touratech fick jag tacksamt ta emot en vänlig men bestämd tillrättavisning kring vad som var viktigt och inte och ödmjuk som jag är (nästan alltid tycker jag själv), insåg jag att det nog var klokt att följa råden. På Pops & Frogs hemsida under Gear finns en förteckning på all utrustning.


GPS är liksom en av de viktigare verktygen vid en sån här resa. Att hitta känns ju hyfsat angeläget om man säger så. Jag menar, man vill ju inte köra 1.000 mil åt fel håll. Garmin har GPS för just motorcyklar med bra displayer och höljen som tål väder och vind. Dessutom har Touratech låsbara hållare till just Garmin så att man inte hela tiden behöver släpa med sig GPS enheten när man av olika anledningar lämnar cykeln. Garmin var lite svårflörtade men med löfte om att sluta tjata så sa de till slut att ¨klart vi är med¨. Jag kan absolut förstå att de var lite tveksamma till en början då man skall ha i åtanke att det inte finns en amatör Bear Grizzly som inte behöver en GPS och att alla i princip knackar på Garmins dörr och undrar om det finns chans till sponsring. Utvalda känner vi oss, Pops & Frog.



Handelsboden är ett företag som kanske inte gjort sig kända som leverantörer av utrustning för den typen av motorcykelåkning som Pops & Frog har planer på men faktum är att de har massvis med bra grejer, inte minst det mest intressanta tältet för motorcykelåkare. En tältmodell som är unik så till vida att det inte bara rymmer föraren av hojjen utan även själva hojjen. Grymt bra om man vill ha koll på sitt fordon.

Då jag inte hade hört ifrån Magnus på Handelsboden skickade jag efter en tid en liten påminnelse. Det tog 5 minuter och så svarade han ifrån sin semesterresa i Spanien att han var ledsen att han inte hört av sig tidigare och att för honom och Handelsboden var det oerhört viktigt att hjälpa människor med mindre tur i livets lotteri än oss själva så ¨Klart vi är med¨. Tält? Självklart, det fixar vi sa han. På sin julsemester ifrån Spanien. Han menade nog det han sa, alltså om att det var viktigt för honom att hjälpa, tror jag.


Äta bör man annars dör man. Skall vi kunna ta oss i mål är det inte bara motorcyklarna som behöver fylla på tanken utan även vi själva. Fär det mesta torde det inte vara något större problem att finna vare sig hotell eller lagad mat men under de perioder då vi kommer att bo i tält blir vi liksom piskade att stå för självhushåll. Frystorkat är det enda som fungerar då det är ytterst begränsat med plats för packning på en motorcykel. Vi har nu med benäget bistånd ifrån Blå Band, som bland annat försörjer sveriges militär med käk, lyckats proppa en vattentät bag med 50 portioner käk bestående av alltifrån Spagetti Bolognese till Kyckling med couscous. På en sån här resa är det väldigt troligt att vi både Pops & Frog tappar i vikt, ett halvt kilo per person och vecka är nog rimligt att anta. Mycket större fysisk ansträngning än vad man är van vid samt oregelbundna mattider orsakar det. Nu är vi inga sparrisar men det är ändå viktigt att få i sig ordentligt med näring för att orka med. Blå Bands frystorkade mat är grymt lätt att tillaga, skapar ingen disk (det e skönt) och ger den näring man behöver. Dessutom smakar den helt OK.


Frida på Bihr Nordic är också en grymt viktig komponent för att vår resa skall bli en framgång. När man åker hoj är man isolerad ifrån varandra Att kommunicera genom att skrika till varandra genom hjälmarna är knappast ett framgångsrecept. Risken är stor att man kommer ifrån varandra vilkent bli ett enormt problem. Tänk att man tappar uppsikten över varandra, att vi är i Indien och att inget hotell eller mötesplats är bokad. Med hjälp av en kommunikationsutrustning slipper vi det problemet samt att vi kan tjöta med varandra och inte minst, vi kan spela in vår podcast vilket vi har för avsikt att göra ifrån sadeln. Hur frääänt som helst. Dessutom kan vi li använda kommutrustningen till att via bluetooth lyssna på musik när vi är trötta på att höra varandras stämma. Det passar både Pops and Frog som gillar, nej, är besatta av bra musik, fast det är klart, många skulle nog inte kalla den bra utan snarare plågsam fast dom har ju fel, eller nåt. Hursomehelst, med de tre kommunikationsenheterna vi fått skall vi försdöka göra om en till en inspelningsenhet. Det blir ju spännande. Det går nog, fram med lödkolven bara……… Det har Frog lovat………………………………………………..


Nu skall man ha en sak väldigt klar för sig. Dragningskraften hos Pops & Frog är utomordentligt begränsad. Vi är som sagt, inga såpastjärnor, har snarare hela backar än sexpack runt midjan och vägrar äta roadkill och filtrera vår egen urin genom vårt pannband för att få i oss vätska. Vi är vanliga, helt enkelt. Ingen bra bas för att få uppmärksamhet om man skall vara ärlig. Däremot har tidningen Allt om MC på något sätt fått för sig att kanske, kanske kan dessa två tappra helt vanliga dödliga leverera en spännande historia så de beslutade sig satsa lite utrymme i sin tidning på oss. Grymma är ni Allt om MC som vågar satsa på oss, vi lovar att göra allt vi kan och lite till för att leverera bra bilder och spännande text kring vårt äventyr . Ert deltagande är viktigt för oss och får oss att vässa pennan och skärpa blicken.



En sak vi aldrig riktigt hade funderat på som kommit att bli en stor bonus är alla goa människor som visat engagemang och stöd för vårt lilla projekt. Vi kan nog vara stolta över motorcykelåkarna som grupp i samhället, över hela världen. Jag känner lika mycket stöd från mina tvåhjuliga vänner i Hong Kong som i Sverige som i Kambodja när jag besökte SOS barnbyar där som via nätet. Kanske är det också ett väl så beskrivande exempel kring vad som händer i övrigt i världen där rädsla försöker märka ut hela grupper av jordens befolkning som farliga. En gång i tiden sågs MC folket med skepticism och bedömdes som farliga och kriminella. Det var faktiskt inte så länge sedan. Nu vet alla bättre, att kriminella MC gäng har väldigt lite med motorcykelåkning att göra och att MC åkarna är helt ofarliga och nästan som alla andra.

Tänk på det!


An unforgettable nibble



There is really no doubt in my mind that the trip we are about to embark on will be not only an adventure but also something that hopefully will make us more knowledgable and smarter, something that will benefit us for the rest of our lives.  Im not trying to say that we are completely out of it now, Gustaf has lived in London for almost 7 years now, ever since he graduated from High School, and me, myself, I have lived in Hong Kong since 2005. I guess Im saying it just because of that, because I know how much I have learned from living abroad and having had a travelling life. Not that you dont learn things from staying local, its just different things. The more we learn the more complex things tend to get, its like when we have just scratched the surface of a subject, we have a brief moment of feeling that we have knowledge. Its kind of being a teenager and having the feeling of knowing what life is about. Then we wait a few years and suddenly the world is not simple anymore.




Sorry, I just drifted away from the topic of this blog, I do that sometimes, sometimes deliberately and sometimes without even noticing it. A personality flaw that at times can be annoying.  What I was trying to get at when I started drifting away in my text was that we are very well aware of the fact that this trip is a huge ego thing, so big I honestly thought it would never happen except in my head. Maybe because of that feeling of one in a million did we actually realise what  an enormous (I was about to write tremendous but Mr D. Trump kind of tortured and executed that word so you have to settle for enormous) privilege it is.  Just getting the opportunity to do it and then to be able to accumulate the funds (which is not unsubstantial) is equal to winning a lottery, We therefore felt that we have to try to do something good at the same time To do something for some who havent had the same luck in the lottery of life as us.




We decided on a fundraiser for children who have had a really bad start in life – who had nothing. SOS Childrens Villages aims their focus on just that, creating a home environment, security, health care, schooling etc for kids with no parents or families with no means to take care of their children. SOS have a village in Siem Reap, Cambodia and we took the decision that that would be the target of our fundraiser. We will do all we can to raise Euro 50.000 for these Cambodian children.



However, if we are going to put in all the work required, we need to see the village and meet the kids. To meet the people who work there and hear their stories would be crucial to our success, at least thats what I tell myself. If we furthermore could get an idea of how the money will be used it would make it even easier to reach the goal.

After a bit of emailing back and forth I finally boarded a plane for the 2.5 hour long flight between Hong Kong and Siem Reap. The emailing was important since the villages are very protective of the children and every visitor must be fully aware of the rules that apply.

I arrived Friday afternoon at Siem Reap airport and must admit it was with a cocktail of emotions. I was really excited to be there and about going to the SOS Village but I was also a bit anxious since Im not really the best guy with kids. Im a bit awkward and its not me sitting at birthday parties with three kids on each lap singing kids songs. I dont have that ability.  I am much more comfortable holding a speech in front of a couple of hundred grown ups than keeping 10 kids entertained.




Anyways, what was left of the Friday I spent finding my hotel and get hold of a tuk tuk driver who couold take me to the very famous Angkhar Wat. It turned out you really need a couple of days to see it all and I had like 3 hours. But, what an amazing (again not saying tremendous) 3 hours! Fact is I dont particularly enjoy travelling alone, I have done that through work way too much already but here I completely lost the concept of time and space. Well, I wasnt completely alone, Mr Sayon, my eminent Tuk Tuk driver and guide made sure I would get to see as many goodies as humanly possible before the sun set. Churches, temples and cathedrals are normally not objects that I spend time on, I often find them intimidating, threatening and giving off a scent of power and money that is everything but pleasant. Angkar Wat however, is a magical place with beauty and mystique that cant be explained. It needs to be experienced. I am not of a religious nature, I am not a believer, but even though parts of Angkhar Wat was packed with tourists, there was a calm over the entire space which is very difficult to explain but it just made it extremely pleasant to be there.


A dinner on pubstreet with all the drunk backpackers served as the absolute contrast to what I had experienced earlier. I found a restaurant, ordered a pizza (i know I know but I was too tired and too hungry to go local food) and observed the drunk backpackers walking around in their shorts and flip flops challenging each other in either drinking more cheap shots or feasting from the food stands serving BBQ hairy spiders (hairy and big like hamsters) snakes or xl size bugs. Sometimes its great to blame vegetarianism.


Saturday morning 10.00, meeting at the Childrens Village. The hotel helped me find a tuktuk driver who new the location.

I sat and talked for quite some time with Soeut, the director of the village and Nhan his assistent. We talked about everything from how they came to work there as well as their challenges and rewards. We talked about the kids and how they came to live there as well as their future prospects. I also described our fundraiser, what we aimed to achieve for them as well as the challenges of the motorcycletrip and that we will be back to see them on the actual trip to Sweden. Soeut likes motorcycles so I of course offered him to borrow one of our bikes. Im sure we will have a great time.  Soeut said he feels a bit like the kids father. Many of them dont have one and kind of adopt Soeut. SOeut and his staff always stay in touch with the kids even after they have grown up and left the village and in some cases they have come back to have their wedding at the village. Its their family.


We sat on the patio of the main adminstrative building of the village. It was surrounded by the 14 houses where the kids are living. Up until now though it had been really quiet. Not a sound from the houses. But suddenly there movement and noice, not loud noice, more controled. funny.  A stream of kids in school uniforms walked past  by us and in the different houses. It was lunch and resting time. Rest for the smaller kids, chores and homework for the older ones. In each of the 14 houses there are 10 kids in ages from 3 to 15 who lives together with a ”mother”. I must admit I was a bit scared of what I would see when visiting the village. Scared it would be heartbreaking cus thats another thing I aint too good at. For these kids who have had a really shitty start of their life where the only thing looking worse is the prognosis of their future, SOS have come really far in creating th best possible environment.140 kids now have a place and a plan supported and aided by SOS all the way through university.

The school have approximately 400 students in all ages from kindergarden through High School. That means that approximately one third comes from the village and two thirds from villages in and around Siem Reap. Primary reason for going to this particular school is poverty.


100 percent of the costs for running the village and the school are covered by donations. The funding for the village is done by SOS Sweden.

Soeut and his team now have an idea of helping an additional 300 kids in the Siem Reap area who all live under extreme poverty and who because of that dont get a chance to go to school. They have parents but their situation at home is such that it becomes very difficult due to the parents being away from early morning to sometimes late at night which means that they usually needs to go with their parents during the day rather than go to school. Soeut beleives there are between 600-700 children in the area who are in this situation. The plan is to try to half of these children with health care, school uniforms, food and a bicycle (so they can drive to school).


Right now they dont have the money to execute the plans but with a successful Pops & Frog fundraiser these plans can be set to work and we, all of us, who in any way have helped with gear or money can be proud of ourselves doing something for someone who really really needs it.

So, of course you should be in on this! Send us an email and we will get back to you ASAP

Feeling The Fun

wp_20160928_21_49_01_proPops & Frogs adventure will be well documented and reported. There’ll be text to write, pictures to publicise and videos to edit. The bar has been set fairly high, hence we where in need of some new equipment. The following gear has been acquired:

Camera: SONY A7S
Lenses: SONY 18-70, 70-200
Recorder/Monitor: ATOMOS Ninja Blade
Stabilizer: ROXANT
Tripod: Manfrotto
Helmet Camera: GoPro Hero 4

Once upon a time, a long time ago, in a Northern Monarchy far, far away I had grand plans of becoming a photographer, to take pictures that would make an impression on history. I was incredible consumed by images from LIFE and National Geographic, and it was wanted to do with my life. Until I convinced myself that I didn’t have what it takes.
So I quit and sold my camera, the lenses, all the equipment for the darkroom and chose to never look back. Since then I’ve been photographing with a lack of patience and dedication. Doing it because taking pictures have on occasion been expected, rather then being motivated to take actual great pictures. The result of which has been on par with the dedication.
Sure, I felt the surge to go above and beyond on occasion  but they where far and few in-between. So when the digital revolution happened I was hoping to feel some kind of urge to get back into it, but nothing, and the pictures where getting even worse. I mean, now you could snap photographs nilly-willy, and I guess that’s exactly what I did.
But, I feel excited that I have the opportunity once more to capture some really cool images, and with the system camera I feel the call once again. I want to take good pictures again and also try doing some filming. It feels exciting but also not entirely uncomplicated. For even if the act of taking the actual pictures builds upon the same old foundation, the whole digital post-production is completely new to me. But I will do my utmost to master the tech and our new gear. A lot of practice and a handful of youtube tutorials will hopefully get me somewhat up to speed, I’ll leave it up to you  whether I’ve succeeded.


The true freedom machine



DSC00571 -1

Sitting on the airplane on my way back to Hong Kong after an extremely intense two day visit to Siem Reip, Cambodia to prepare for my fundraiser. But even though it was only two days it was still an unforgettable trip and honestly, I don’t even like to travel on my own. I don’t like having dinner by myself in a restaurant. How the trip was and the SOS Childrens Village and all that will be in a separate blog.

This little blog is about the motorcycle. The motorcycle we rarely talk about in our part of the world, the rich part. Here the motorcycle is a hobby, something we  bring out of the garage when the weather allows it and have fun with. Yes, of course, there are people who use their bikes a lot more than that like all the people driving their three wheeled Piaggios to work every day in Paris, but I do think you understand what I’m trying to say.

In Cambodia, Vietnam, Thailand, Bangladesh etc etc the motorbike is an absolute necessity and probably the single most important technical piece of equipment in order to obtain economic development, even more so than the cell phone or the computer. Public transportation is limited and people need to get themselves, on bad roads, to work, to school, to hospital when needed, to see relatives, shop for food, go find a partner or whatever. In this part of the world the motorcycle transports people not only from one place to another but even more importantly helps taking them from poverty to a more secure life with better work, food on the table and school for the kids.

Even though the roads in these countries outside the cities towards the villages a lot of the times more resembles chocolate mousse than tarmac, it is not enduro bikes they are driving. Usually it is 100 – 125cc scooters, often automatic or semi-automatic. Honda and Yamaha are quite frequent and can be bought locally for around USD 1.000-1.300 brand new. Not too bad with western eyes but of course huge for a family that makes USD 150-200 per month. I have owned a 100cc Honda Click myself for 8 years now. Cant say I ride it on a daily basis but that bike is extremely reliable and dirt cheap to repair. Honestly I dont think I have spent over USD 150 in repairs in all 8 years combined. The only thing that is a problem is the quality of the innertubes which brakes just looking at them. Only comfort is that they are ridiculously cheap around USD 1.5 a piece, including the job to switch. My Honda have also been badly tortured by all the members in my family who wants to learn how to drive a bike (which is basically everybody). The bike has gone through these painful sessions without any complaints, always ready to serve. Its like a dog which, when you dont really have time for it and it doesn’t get to go out as much as it should, it still loves you.

DSC00630 -1

So when the western image of freedom motorcycles, especially a Harley from Easy Rider becomes the symbol. I must protest and say that the real freedom machine is a Honda Click.

En oförglömlig försmak


CorrDSC00608-1-685x1024 (1)

Det råder ingen som helst tvivel om att den resa jag och Frog skall genomföra är för oss ett äventyr som förhoppningsvis kommer berika våra liv storligen. Inte bara under själva resan utan för all tid framöver. Med lite tur kommer det att få oss att se världen och människorna på ett lite klokare sätt. Alltså, inte så att vi är fullständigt insnöade nu. Gustaf (Frog) har bott i London i snart 7 år, sedan han gick ut gymnasiet och jag har hållit till i Hong Kong mer eller mindre sedan 2004 där jag lever med min fru som är av kinesiskt ursprung. Men vi kan alltid lära mer, ta mer intryck och bli lite klokare. I många stycken känner jag att världen inte blir lättare att begripa sig på utan snarare tvärt om.

Ja, just det, nu gled vi liksom ifrån ämnet som var att visst är detta motorcykeläventyr en egotripp i mer än en bemärkelse men när jag insåg att vi faktiskt kan göra det, att det är genomförbart då förstod jag också att fasen ett sånt privilegium det är.  En fundraiser blev därför en självklarhet, att göra något för några som är väldigt långt ifrån de förutsättningar vi har. Några som inte har någonting.


Men om jag skall slåss för att dra in pengar så vill jag också se målet för insamlingen med mina egna ögon. Jag behöver få träffa de som driver verksamheten, höra deras berättelser, träffa barnen (för mig var det nog rätt givet att det skulle handla om barn), se förutsättningarna, kanske få en uppfattning om hur pengarna som förhoppningsvis kommer in skall användas mm. Därför satte jag mig på flyget till Kambodja för att spendera en helg i Siem Reip, man kan göra det om man bor i Hong Kong eftersom flighten bara är ca. 2.5 timmar. Självklart hade vi gjort upp om mötet i förväg. SOS barnbyar är noggranna med säkerheten och integriteten på sina anläggningar och det är nog väldigt bra det.


Anlände fredag eftermiddag på Siem Reips flygplats och samtidigt som jag var glad och förväntansfull så måste jag erkänna att det också var lite pirrigt. Jag är inte alltid så bekväm runt en massa barn, ja jag menar att jag är ingen bra lekfarbror. Nåväl, den dagen gick till att installera sig på hotellet, få tag på en tuk tuk chaufför och fort som ögat bege mig till Ankhar Wat. Det behövs egentligen ett par dar för att se allt och jag hade en halv dag. Men ojojoj en sån dag, en sån lycka! Faktum är att jag är inte så glad i att resa ensam men i Ankhar Wat förlorade jag fullständigt tid och rum. Ja alltså helt ensam var jag ju inte, Mr Sayon, min ciceron och Tuk Tuk chaufför var ju med mig ända tills mörkret tvingade mig tillbaka till hotellet. Normalt är jag inget fan av kyrkor, katedraler och tempel, de ger ofta ett hotfullt intryck av makt och pengar, inte skönhet. Det finns någon slags domedagsstämning i kyrkor. Angkar Wat är en magisk plats med obeskrivlig skönhet. Jag är en fullständigt oreligiös individ men trots att det bitvis var fullt med turister fanns ett lugn över hela området som var oerhört behagligt och sannolikt var det därför jag blev så uppslukad. Rekommenderas så in i bomben sa Bill, rekommenderas gör det sa Yoda.


Middag på pubstreet med alla asberusade backpackers som hade vadslagning om vem som vågade äta den friterade, kandera håriga spindeln som var stor som ett marsvin eller ormarna eller de andra nygrillade delikatesskrypen. Själv kände jag mig inte lika vågad men däremot hungrig och tryckte i mig en pizza. Så mycket för det lokala köket men jag var för trött och för hungrig. Lördag morgon, möte på barnbyn klockan 10. Hotellet hjälpte mig med en TukTuk som visste var barnbyn låg.





Jag satt en lång stund och pratade med Soeut, Chefen för avdelningen och Nhan, hans assistent kring barnbyn, dess verksamhet och beskrev även vår fundraiser för dem. Till en början var det väl lite försiktigt, sådär som det är när man möter människor man inte känner men ganska snabbt slappnade vi alla av och hade en väldigt trevlig stund, När Soeut förstod att vi åkte motorcykel bredde sig ett stort leende ut sig på hans läppar då det visade sig vara ett gemensamt intresse. Jag lovade honom att när vi anlände till Kambodja i slutet på juli så skall han få låna en av våra cyklar.


Vi satt i byns mangårdsbyggnad omringade av de 14 hus barnen bor i men fram tills nu hade det varit tyst och stilla men plötsligt blev det liv och rörelse. En ström av barn i skoluniform gick förbi oss och in i de olika små bostadshusen. Det var lunch/siesta. Ledigt ett par timmar mitt på dan som användes till att äta, göra läxor eller lite sömn för de yngsta. Omkring 10 barn av blandade kön och ålder bor tillsammans med en ’’mamma’’ i ett hus. För dessa barn som fått en jäkla taskig start på livet med kanske en ännu sämre framtidsprognos har man kommit oerhört nära en trygg hemmiljö genom detta upplägget. Imponerande och väldigt välgenomtänkt.


140 barn i åldrarna 3 – 15 år hade nu en fristad och en framtidsplan stöttad och supportad av SOS ändå fram till avslutade unversitetsstudier. Medans de var i husen passade vi på att promenera runt, säga hej och ta lite bilder. Det genomgående temat från hus till hus var stora feta leenden. En sån upplevelse! Nåväl, rundvandringen avslutades och jag åkte tillbaka till hotellet för att få lite lunch och vila en timme för att sedan återvända och besöka den intilliggande skolan. Skolan består av omkring 400 elever, i alla åldrar från dagis till high school. Det betyder att ca en tredjedel kommer ifrån barnbyn och två tredjedelar utifrån. Urvalskriterie för antagande till skolan är framförallt fattigdom.


En sak som berörde var när Soeut berättade att de har kontakt även med de barn som slutfört sina unversitetsstudier och är ute och jobbar. Då de saknar föräldrar så blir jag på ett sätt deras pappa sa Seout och nör de skall gifta sig har vi därför haft flera bröllop här i byn. Det syntes på honom att han var väldigt stolt över det. Det har han all anledning till.


100 procent av driftskostnaderna för barnbyn och skolan kommer ifrån donationer. Utan donationer stannar verksamheten och barnbyn är idag i huvudsak finaniserad via SOS Sverige.


Nu har Soeut och hans team en ide om att kunna hjälpa ytterligare 300 barn. Barnbyn har inte mer plats men det finns barn vars hemförhållanden är sådana att de idag inte kan gå i skolan. Föräldrarna är myckt fattiga och arbetar långa dagar långt ifrån hemmet och barnen måste därför följa med vilket betyder att de inte får någon skolgång. I området bedömmer Soeut att det finns ca 600 till 700 barn som är i den situationen. Han har en ide om att försöka börja hjälp omkring 300. Det betyder att dessa tre hundra barnen skall få hjälp med skolkläder, hälsovård, en cykel att ta sig till skolan med och det viktigaste av allt – lagad mat i form av lunch i  skolan och middagsmat på kvällen.


Alla pengar vi samlar in kommer att gå oavkortat till barnbyn i Siem Reip. De är öronmörkta för dem.


Vi kommer arbeta så hårt det bara går för att få in SEK 500.000 till Barnbyn och motivationen gick sannerligen inte ner efter mitt besök, snarare tvärt om, nu är vi taggade. Jag hoppas ni förstår varför när ni ser på en del utav bilderna.


Klart ni skall vara med. Skicka en liten text till så hör vi av oss. Tag en titt på vår hemsida och läs om sponsring och skicka en mail till så hittar vi ett bra upplägg.


Pops & Frog

Den sanna Frihetsmaskinen




DSC00571 -1


Sitter på flyget tillbaka till Hong Kong efter en två dagar kort och oerhört intensiv trip till Siem Reap Kambodja. Men trots den korta tiden och det pressade tidsschemat var det en av de bästa resor jag någonsin gjort, vilket inte betyder lite då jag måste erkänna att jag inte är jätteförtjust i att resa själv utan familjen. Mer om resan, varför, hur, vad jag gjorde mm följer inom kort. Denna lilla bloggen handlar om motorcyklar, den viktigaste hojjen, den vi sällan pratar om i den rika världen där hojjåkandet i stor utsträckning är en hobby, ett fritidsintresse. Ett fordon vi njuter av att plocka fram när vädret tillåter.

Då tänker vi inte på att motorcykeln i stora delar av världen är fullständigt avgörande för den ekonomiska utvecklingen. Ett förhållandevis  billigt färdmedel som året runt, i ur och skur, tar människor ifrån sina hembyar till arbetet, barnen till skolan, hela familjer till släktträffar, sjuka till sjukhuset, mödrar till marknaden. De fungerar till och med ofta som taxi. Jag skulle nog vilja påstå att motorcykeln inte bara är ett fordon som förflyttar människor från en fysisk plats till en annan utan kanske ännu mer utgör det i särklass viktigaste redskapet för att transportera människor från ett liv i fattigdom till ett liv med stadigt arbete, mat varje dag, skolgång för barnen, bättre bostäder och en ljusare framtid.

Trots att vägarna många gånger i dessa länder mer kan påminna om en blandning av novemberkåsan och chokladpudding än något som faller under begreppet infrastruktur är det knappast enduromaskiner man åker runt på. Alltsom oftast handlar det om 100 – 125cc företrädesvis automatväxlade scooters, i huvudsak japanska såsom Honda och Yamaha Lokalt tillverkade finns de att köpa nya för i runda slängar SEK 9.000 – 10.000. Dessa hojjar är oerhört lättkörda, driftssäkra och billiga att reparera. Jag har själv ägt en 100cc Honda Click, vätskekyld i snart 8 år och vid sidan av punktering tror jag knappast att jag spenderat totalt över tusenlappen i reprarationer och service sammantaget. Trots svår misshandel i form bristande respekt, vanvård och inte minst den plågsamma uppgiften av att vara körskolefordon åt hustru och barn gnäller den inte utan tuffar bara på. Dessutom har de en förhållandevis bra åkkomfort. Det återspeglas om inte annat genom att man ofta kan se upp till 4 pax på en cykel. Knappast svenskt säkerhetstänkande, men fullt förståeligt sett till de lokala förhållanden.

DSC00630 -1


Så, när vår västerländska bild av motorcykeln  som symbol för frihet utgörs av en HD, en Ninja eller en Tiger har vi nog fel allihopa. Den sanna frihetsmaskinen är en 100-125cc lätt motorcykel.



Nedkomst! Vi är med båge! Det blev tvillingar!



Dessa skall ta oss ifrån Hong Kong till Svedala är det tänkt
Denna är Frogs, tror jag


Mycket har hänt sedan jag sist rapporterade om utvecklingen för Pops & Frog. Två steg fram och ett tillbaks, som livet i allmänhet. Projektet går framåt och vi har nu börjat få in sponsorer, vilket också enligt Pops & Frog upplägget betyder att pengar börjar flyta in till The Cause, SOS Barnbyar (inom kort kommer vi att börja rapportera om statusen löpande på vår hemsida). Hittills har vi bara sökt sponsorer som kan hjälpa oss med utrustning vi behöver till resan. Det är inte helt lätt. Vissa företag svarar inte alls vilket jag kan förstå. Jag har själv varit företagare i snart 25 år och vet hur uppvaktad man kan bli. Det är svårt och det går inte att stödja allt även om man skulle vilja.

Men men, I Pops & Frogs fall har vi haft tur. Ett antal företag har sagt att dom vill vara med och stödja projektet och därmed också SOS Barnbyar i Kambodja. Vi är så stolta att nu kunna börja presentera några av dessa.

Den kanske viktigaste komponenten i vårt projekt vid sidan om oss själva, vars betydelse inte nog kan kan överdrivas, är självklart motorcyklar. Att ha bågar som funkar för vår trip, som är komfortabla, tillförlitliga och som kan hjälpa oss hantera de utmaningar vi står inför är helt avgörande.  Jag har kört många olika typer av cyklar genom åren och även om jag inte haft några speciella preferenser egentligen kan man väl säga att min förkärlek alltid varit kåplösa cyklar. Sportcyklar har snarare varit lite skrämmande och inte varit min grej även om jag som de flesta andra tycker det är kul  att åka fort ibland. De senaste fem åren har jag haft väldigt roligt med min Harley FortyEight. Den passar perfekt för mina behov i Hong Kong, möjligen bortsett ifrån två problem, dels är komforten för den ibland medföljande hustrun förfärlig. En hål i golvet toalett på en tågstation i inre Mongoliet erbjuder ett överflöd av komfort jämfört med passagerarlösningen på min FortyEight. För det andra så är chrome arbetet på HD ingen höjdare vilket blir väldigt tydligt när man bor i Hong Kong med den höga luftfuktigheten som finns här. Fälgar, lamphus, fjädrar mm. angrips hela tiden av rost och måste ses efter. Men som sagt, jag har väldigt roligt med min cykel och den passar perfekt i Hong Kong som är litet (ungefär som Gotland) men vars klimat lämpar sig för körning året runt.

Att däremot ta Harleyn på Pops & Frog äventyret är helt uteslutet. Om cykeln mot förmodan hade hållit hela vägen (jag är ingen vidare mekaniker), hade jag vid framkomsten varit omöjlig att särskilja ifrån en babian. Mycket beroende på, justerad armlängd, en nyvunnen kroppshållning men också den söndermasserade, stoppljusfärgade ändalykten. Det är klart att man kan köra jorden runt på en Harley FortyEight eller vilken cykel som helst, det är bevisat mer än en gång, men då får man ha betydligt mer tid på sig än vad vi har. Var och en får nog hitta en lösning som passar de egna förutsättningarna och de är nog viktiga att känna till.

När jag skall göra något eller köpa något (investera tror jag vi män gärna vill kalla det) vill jag vara påläst, löjligt påläst. Jag dammsuger marknaden på information i månader. Tidskrifter och inte minst nätet lusläses från ’’pärm till pärm’’ för att lära mig utbud, priser, pros and cons och sedan hitta min egen lösning.

Efter noggranna, nåväl, studier har jag kommit fram till att det finns tre kategorier av äventyrsresenärer på motorcykel;

  1. BMW GS gänget som definitivt är den dominerande gruppen. Medelåldern på de här gubbarna är också (och gummor?, ja dessvärre är de än så länge relativt få) lite högre. En stor grupp visar det sig vid mina små efterforskningar. BMW GS 1200 eller eventuellt 800 är nästan ett måste i denna gruppen. Gärna specialutrustad av Touratech. BMW dominerar helt klart segmentet adventure bike riding och nyhetsflödet kring Adventure riding på Youtube. Intressant till och med ur ett socialantropologiskt perspektiv där t.ex Youtube domineras av den yngre generationen som växt upp med social media, men inte här…………….
  1. Sen har vi raka motsatsen, de som plötsligt en dag packar väskan och sätter sig på sin hoj, oavsett vad det är för typ av cykel och vilken kondition den är i och bara ger sig iväg. Hit hör också de som åker halvvägs runt klotet, köper en motorcykel billigt och ger sig ut. Denna gruppen är betydligt yngre, har en mindre plånbok men obegränsat med tid och kollar kanske inte så mycket på Youtube kring vilken sovsäck som funkar bäst i Vietnam.
  1. Den tredje gruppen är hardcore resenären, de som varit ute, till och ifrån de senaste 25 åren och gett ut en näve böcker i ämnet. De gillar enstånkor i alltifrån 125 – 650 cc, oftast skräddarsydda men inte med utrustning ifrån Touratech utan snarare hemmagjorda lösningar sprugna ur år av motorcykelturnerande. De är eliten, de som gjort motorcykelåkning till både yrke och livsstil. De är motorcykelåkningens Sven Yrvind Lundin. Smarta individer som kan tillverka sina temporära tändstift av kottar och gem eller tillaga söndagssteken i ett par tubsockor. MC Hajk på steroider.

Vi, Pops & Frog, tilhör nog snarast kategori 1 eller om jag skall vara ärlig så är kanske Frog, min son, snarare en kategori 2 och jag är i gubbgruppen. Motvilligt får jag väl erkänna att om ålder var enda urvalskriterie så hade jag redan haft ett guldmedlemsskap. Jag måste däremot erkänna att Kategori 2 rent filosofiskt är väldigt tilltalande men jag är rädd att mitt tidsfönster inte fixar upplägget. Hardcore har jag nog inte kapacitet att bli. Däremot bestämde jag mig tidigt att någon BMW skall det fasen inte bli. 25-öres rebellen i mig sa att det får finnas gränser i konformismen.

Mycket tack vare Johans MC i Göteborg (störst i Sverige på Triumph) är Gustaf och jag dvs. Pops & Frog  nu stolta ägare till två stycken flång nya, Olivgröna, 2017, Triumph 800 XCA motorcyklar. Johans är väldigt hjälpsamma och deras sponsring blir en bra slant till SOS Barnbyar. Triumphen passar våra behov jäkligt bra. Hög komfortnivå med en riktigt bekväm sadel, ABS och farthållare. Bra motorstyrka men den är ändå inte alltför tung. mycket extrautrustning som standard gör den konkurrenskraftig i pris. Dessutom är åkkomforten för en passagerare riktigt anständig. Mer info om cyklarna följer. De är ännu inte helt färdigutrustade……….å så har vi inte kört dem en meter ännu


Pops redo för DMR, första turen efter avsliten hälsena

Pops redo för DMR, första turen efter avsliten hälsena


Zenith och mer mening med att köra motorcykel




Utan nya möten växer vi inte och att sluta växa, bortsett midjemåttet då, är nog för mig den största rädslan jag alltid har haft. I ärlighetens namn mycket större än rädslan för döden. Att bara fastna i en loop och kanske till och med inte ens vara medveten om det är ju värre än allt. Med nya platser och nya möten laddar vi vårt intellekt med bränsle så mycket mer högoktanigt än det vi någonsin kan läsa oss till genom en bok med andras upplevelser eller flukta oss till på TV.

Jag har nog levt ett tämligen annorlunda liv, inget som jag rekommenderar andra eller på något sätt vill förespråka. Inget jag är stolt över men ej heller ångrar, jovisst delar skulle jag vilja ha ogjorda men sett sisådär till helheten är det nog rätt ok. Även om jag sannerligen sett till att få enorma volymer högoktanigt bränsle, till och med så mycket att det blir alldeles för mycket ibland, måste jag också erkänna att literpriset vid vissa tillfällen varit oerhört högt, inte bara för mig utan kanske framförallt för min omgivning. Ibland har jag registrerat och ifrågasatt om den höga räkningen verkligen är värt det men ibland, skäms jag att säga, har det gått så fort att jag liksom bara skrivit på kortkvittensen utan att ens läsa priset. Ibland för att jag helt enkelt haft för bråttom och ibland för att jag känt på mig i förväg att jag inte riktigt skulle gilla vad jag läste så bättre då att inte registrera och bara skriva på.  Här tänker jag emellertid försöka fokusera på de som är positivt och relevant för Pops & Frog.

Ett av dessa viktiga, utvecklande möten jag haft var på en fest hemma hos en god vän i Köpenhamn med  Carina, en av grundarna till organisationen Maternity Worldwide i Danmark. Hon var nyss hemkommen, för första gången tror jag, ifrån Etiopien där huvudmålet för deras hjälpverksamhet var beläget, ett BB på ett sjukhus. Hon berättade om sin resa och sina intryck, uppenbart inte riktigt komfortabel att så nära inpå hemkomsten vara på en fest med stiliga människor (bortsett undertecknad) glittriga långklänningar, eleganta kostymer och grymt gourmet käk. Konstrasterna var lite för stora. Hon berättade att de saknade utrustning för sterilisering av operationsutrustning (autoklaver) och att engångsartiklar såsom operationshandskar etc. handtvättades och återanvändes. Självklart blev jag lite chockad, inte så att jag inte kunde räkna ut att förhållandena var usla. Självklart, säger jag som om jag levt under en sten hela mitt liv och missat det eviga nyhetsflödet men det blir så mycket mer påtagligt när man får informationen på ett annat sätt. TVns nyhetsutsändningar måste sända information kring händelser så groteska och extrema för att man skall ta notis. Det behövs tsunamis, 9/11s eller jordbävningar för att vi överhudtaget skall reagera. Möjligen någon enstaka gång kan en enkel bild fångad vid rätt tidpunkt på rätt plats med ett drunknat barn uppspolat på en strand få oss att verkligen känna. Annars försvinner nyheternas tragiska rapportering direkt ifrån näthinnan tillsammans med utröstningen i hela Sverige bakar.

Hursomhelst, jag frågade nyfiket vad en autklav kostar, hon berättade då att dom fått ett pris på en begagnad ifrån Rikshospitalet i Köpenhamn (Riket, ni vet stället där Ernst Hugo jobbade) på 7.500 kronor, danska såklart men ändå. Jag tittade då på min fina gråa, gåbortkostym och min glansiga käcka lila slips med polohästar på som jag tagit på mig dagen till ära och konstaterade att priset på min utstyrsel var mer eller mindre detsamma som autoklaven. Så jag berättade då för Carina att jag betalar den där autoklaven. Det ledde till ett litet samarbete som varade i flera år. Varje gång vi sågs för att prata om hur pengarna anställda, kollegor och jag själv skrapat ihop hade använts försökte dom få mig att åka dit, till sjukhuset i Etiopien, och se med egna ögon. Men jag vågade inte, hade inte modet att möta alla dessa mammor och blivande mammor i akut behov av den bristfälliga hjälp som fanns att tillgå. Rädd att jag skull känna mig fullständigt maktlös. Vad fan skulle jag kunna hjälpa till med. Rädd att som lök på laxen klampa in i dessa utsatta kvinnors mest privata ögonblick och bara vara maktlös och bortkommen. Så jag åkte aldrig. Förresten, rädslan för maktlöshet är nog en ännu större skräck för mig än att inte växa.

Efter att ha flyttat till Hong Kong var det inte längre en bra lösning att stödja Maternity Worldwide. Men av den där kvällen, på födelsedagsfesten i Köpenhamn, lärde jag mig den grymt viktiga läxan att vi alla kan göra livet lättare för dem som inte haft samma tur som oss själva i livets lotteri. Jag kände att jag gjorde nåt bra på riktigt på nåt vis.

För Pops & Frog har vi valt att försöka samla in pengar till SOS Barnbyar i Siem Reap, Kambodja. 350 föräldralösa barn behöver ett handtag, en slant, en bra slant faktiskt, så att verksamheten att ge dem ett hem, trygghet, skolgång etc., det som vi och våra barn kan ta för givet, säkerställs (För mer information läs på Pops & Frogs hemsida  under’’ The Cause’’). Vi kommer självklart att besöka barnbyn under vår resa ifrån Hong Kong till Sverige men jag kommer också att flyga dit i Januari för att försöka sätta ihop ett eget litet reportage kring specifika behov, mål och drömmar!

Får vi nu bara er support till Pops & Frog så kan vi hjälpa dessa barn till en betydligt ljusare framtid.

Euro 50.000 är vårt mål att samla in till barnbyn.

Gott nytt 2017 förresten!

Pops & Frog

Age determination is not that hard


Reading column after column in the Swedish press regarding the difficulty of determining age. And I feel it can hardly be as complicated as they are proposing. Medicine has placed me within the group i belong to and that didn’t seem too hard.

1. Whenever I’ve been out running for the last 6 months I’ve experienced pain in my calf irregularly. It came and went until finally it was time to make a visit to the doctor and get a diagnosis. He quickly diagnosed a ruptured calf as an award for my running. Yeah that’s what one wants, tough to argue you’re a youngster with a diagnosed ruptured calf. I remember when I was young and my mother and her friends where bemoaning calluses, where did they go? The ones that where cured with special plasters that looked like tiny donuts. Oh well this is the old man’s age, the time of the old mans ruptured calf.

2. As if that wasn’t enough I managed to damage my achilles tendon during thaiboxing training in Thailand while sparring. Of course the first comment was that this was a dam middle age issue.

So my age is not something you have any issue determining. Old man is tattooed on my forehead and can be scientifically proven by more than one symptom.

The achilles heel was so damaged that i can now proudly display two screws in the heel bone and two clamps in the calf. I guess that’s what happens to old men… The rehab will take time but my goal is to be back on my bike to drive distinguished gentlemens ride the 25th of September and it looks as if that will be possible, but I’m not telling my doctor. He doesn’t like the idea and would much rather I take it easy because of my age.

In any case, no matter heel tendons or ruptured calfs I don’t see any difficulties in going forward with our trip next year. The rehab should be long done, my Robocop boot thrown away and the crutches a mere memory. Maybe I can even start thaiboxing again, because you’re only as young as you feel, right ?

Det Handlar inte om Motorcyklar

Not only viking biking!
Not only viking biking!

Dom flesta motorcykeläventyr, bloggar och hemsidor tenderar at fokusera på motorcyklar, konsten att köra, tekniska detaljer och utrustning.

Men ärligt talat, vem bryr sig.

Självfallet, i viss mån måste vi. Det finns mycket att vi behöver lära oss, men det är inte vad Pops & Frogs handlar om. Utrustningen är bara ett verktyg för att föra oss närmare målet. Att ta oss från Hong kong till Göteborg. Det finns knappast något bättre transportmedel som tillåter dig att komma så nära som en motorcykel. Precis som att det inte finns någonting som tar dig så långt bort som ett flygplan. Med nära så menar jag närmare vägarna, närmare till naturen, människor, lukt, väder, mat, musik, kulturen, ja, jag tror du förstår.

Det  är vad Pops & Frog handlar om. Självfallet kommer det vara lite snack kring motorcyklar också, primärt under förberedelserna. Att få tag på rätt utrustning är en viktig del om du vill kunna fokusera på dom andra delarna, speciellt för oss som inte har någonting. Just nu fokuserar vi på dom små sakerna, saker vi behöver men som vi inte behöver sponsorer för. Vi har dock gjort några stora investeringar som jag kommer dela med mig utav snart, saker jag försöker bemästra. Okej, bemästra är en lögn, försöka kontrollera med 25% kapacitet är närmare sanningen.

I vart fall låt inte allt det här snacket om utrustning lura dig. Historierna vi vill berätta handlar om människor, utsikter, lukt, mat, väder, kultur etc…(jag vet att jag upprepar mig, ber om ursäkt) från delar av världen vi inte hör så mycket värst mycket från och förhoppningsvis från ett annorlunda perspektiv. Det är nog till och med så att om du bara är intresserad av motorcyklar så kommer nog Pops & Frog vara lite tråkigt för dig. Vi är inga fantastiska mcknuttar, värdelösa offroad och Frog håller på att ta sitt körkort. Det här är något vi behöver förbättra innan resan, så fortsätt läsa bloggen för att se våran utveckling. Vi är värdelösa mekaniker och kan inte ens fixa ett trasigt däck. Vi har många punkter att bättra oss på då vi har 70 dagar på oss att göra resan, inte 3 år.

När dom 70 dagarna är över så kommer jag knappast vilja titta på motorcykeln längre. Kommer nog hellre spränga den i luften med dynamit än att åka på den, men när jag tänker tillbaka på resan så kommer kommer det int vara hojjarna eller alla tälten vi slog upp utan det snarare upplevelserna vi delade och hur det påverkade oss som människor. Människor vi mött kommer påverka oss mer än cylindrarna på våra motorcyklar. Och vi är grymt stolta över vårat sammarbete med SOS barnbyar.

Hörs snart, jag har massa att skriva om nu när saker börjar röra på sig!


Det e nog det som är kärlek

Det kostar på att ta MC kort
Some kind of love bite

Har precis spenderat några dagar i Sverige, jobbat och varit med mina barn. Nu är jag på väg hem. Hem till Hong Kong. Dt finns mycket med Hong Kong jag har svårt för men också mycket jag tagit till mig, platser och gränder jag på något sätt känner samma tillhörighet till som Brunnsparken och Kopparmärra i Göteborg. Samtidigt är Hong Kong en plats där mycket just nu liksom hänger och dinglar, än hit och än dit tvekande inför vart samhället skall ta vägen. Ett samhälle som drabbats av någon form av akut schizofreni där man har svårt att stå ut med någon av sina personligheter. Det Brittiska koloniala arvet håller sakta på att tyna bort till förmån för en mer tydlig kinesisk identitet. På många sätt är det synd om Hong Kong, lite terapi hade nog varit på sin plats. Att få sträcka ut på soffan och prata ut en stund och kanske finna ett embryo till en egen identitet. Missförstå mig inte nu, Hong Kong har definitivt karaktär, massor av karaktär. Kontrasterna är stenhårda, svart och vitt, Kinesiskt jämte västerländsk, gammalt jämte nytt, Feng Shui jämte Mammon, fattigdom jämte överväldigande rikedom men det är ingen melting pot, det har liksom aldrig smält samman. Det är aldrig grått, det är svart och vitt, skarpa kanter likt ett schackbräde – schizofrent. Det råder ingen tvekan om att det är en av de saker som gör Hong Kong så spännande men också från tid till annan ansträngande. Ibland måste man bara lämna, komma ifrån. Hong Kong blir helt enkelt ibland för mycket. Det finns ingen mellanmjölk i Hong Kong.
Asien hade haft en stark dragningskraft på mig sannolikt beroende på min far som bodde många år i Vietnam. Där tappade vi kontakten med varandra och min far som redan innan var väldigt svår för mig att förstå blev efter 6 år i Vietnam fullständigt omöjlig att begripa sig på. Sannolikt var han psykiskt sjuk men det fattar inte en 12 åring. Det var nog då jag fattade beslutet att jag måste till Asien. Av någon anledning trodde jag kanske att det skulle besvara alla mina frågor. Svar fick jag inga men det hindrade inte att jag väldigt snabbt fick en stark relation till regionen.
Det lustiga var att redan 1986, redan innan min första Asien turne hade jag formulerat mitt drömäventyr, att köra genom Kina på motorcykel. Jag har faktiskt ingen aning varifrån den iden kom om jag skall vara ärlig men den fanns där och kanske var det den iden jag skall tacka för min första fru. Vi möttes på krogen, genom gemensamma vänner och pratade om allt mellan himmel och jord, sonderade varandras intressen och ståndpunkter för att se om vi var en match antar jag.  Gick nog hem för det blev både date två och tre och barn ett och två också för den delen.
Drömmar om äventyr suddas ofta sakta men säkert ut av vardagens vedermödor och glädjeämnen. Studielån, villa, barn, dagis, karriär, uterum, charterresor med knatteklubbar, skilsmässa, fotbollsträning, sommarstuga, ännu mera arbete. trasig tvättmaskin, begravning av föräldrar och farföräldrar och så klart ett nytt surroundsystem flyttar effektivt fokus. Om man som jag sedan väljer att bli egen företagare så hamnar snart andra drömmar i bergrumsförvar tillräckligt instängda och isolerade för att kunna tjänstgöra som slutförvaring av radioaktivt avfall. MEN, är sedan drömmarna tillräckligt starka så poppar dom lik förbannat upp lite senare i livet. De gör sig först påminda lite försiktigt och om motståndet inte är alltför stort så växer de sig allt starkare tills dess att något måste göras. Vilket sannolikt är att besluta att antingen en gång för alla förkasta det som idioti och ouppnåeligt eller att bestämma sig för att genomföra det. Nu blir MC resan av, 2017 är året. Jag skall inte överdriva, det blir ett fullständigt ointressant litet steg för mänskligheten men självklart ett älgkliv för mig och min son.
Sedan 2004 har jag nu mer eller mindre bott i Hong Kong, staden jag älskar att hata men också älskar att älska. Ett komplicerat förhållande, svart och vitt. Men det är hemma. Sverige är något annat nu. I Hong Kong finns min fru. Kvinnan som förbarmade sig över mig och såg någonting hos mig värt att satsa på. Kvinnan som i skrivande stund håller på att kämpa med att ta sitt motorcykelkörkort, en omständig process på ett år i Hong Kong. Egentligen har hon inte tid, men hon gör det ändå. Hon kämpar på en stor asfalterad plan i 30 graders värme med att lära sig behärska motorcykeln. Efter varje lektion som varar åtskilliga timmar kommer hon hem helt utmattad med benen fulla av blåmärken. ’’Det gick åt helvete idag’’ eller ’’idag gick det lite bättre’’ är de vanliga kommentarer. Se det är kärlek det och därför är Hong Kong hemma.


Feeling the fun of film and photo


Pops & Frogs äventyr skall självklart dokumenteras och rapporteras. Textskall skrivas, Bilder skall publiceras och film visas.
Ribban har vi satt rättså högt, därför behövde vi ny utrustning. Följande gear är nu införskaffad;

Kamera: SONY A7s
Linser: SONY 18 – 70, 70 – 200
Recorder/Monitor: ATOMOS Ninja Blade
Stabiliser: ROXANT
Tripod: Manfrotto
Hjälmkamera: GoPro Hero 4

Det var en gång för länge länge sen då jag hade stora planer på att en dag bli fotograf, att ta bilder som satte avtryck i historien. Jag var oerhört uppslukad av bilder ifrån LIFE och National Geographic. Det var vad jag ville göra med mitt liv tills jag fick för mig att jag inte hade vad som krävdes.
Så jag la av helt, sålde kamerahus, objektiv och min mörkrumsutrustning och valde att aldrig mer se tillbaka. Jag har sedan dess plåtat med bristande engagemang och tålamod. Tagit bilder för att det förväntas snarare än att försöka få till något anständigt. Resultatet av det har sannerligen varit helt i linje med engagemanget. Visst, någon enstaka gång har jag väl tänt till och lyckats lyfta mina bilder ett par snäpp men det gick vanligtvis lång tid emellan.
När så hela digitalfoto revolutionen kom hoppades jag på en nytändning men, iskallt och ännu kassare bilder. Nu kunde man ju skjuta iväg bilder hur som helst utan någon som helst baktanke och det var väl precis vad jag gjorde.
Men nu jävlar! I och med Pops & Frog och möjligheten att ta riktigt bra film med systemkameror känner jag åter suget. Nu vill jag försöka ta bra bilder igen och börja filma dessutom. Det känns otroligt kul men samtidigt är det inte helt enkelt. Tekniken är i stora stycken ny för även om själva plåtandet bygger på samma gamla principer så tillkommer hela efterbearbetningen i dator som är nytt för mig, men men, nu skall jag göra mitt bästa för att försöka bli en jäkel på den nya tekniken och vår nya utrustning. Mycket övning och en packe Youtube tutorials borde väl göra sitt. Första riktiga bilderna kommer efter mitt besök hos vår fundraiser SOS i Siem Riep, Kambodja i Januari 2017.
Så om resutlatet blir anständigt eller inte får väl ni som följer Pops & Frog själva avgöra.


Åldersbestämning är inte alls svårt


Läser i den svenska pressen spaltmeter efter spaltmeter kring svårigheterna att fastställa ålder. Det kan näppeligen vara så komplicerat som dom påstår. Läkarvetenskapen har med tämligen fast hand placerat in mig i vilket fack jag tillhör och det verkade inte vara särskilt svårt alls.

1. För sisådär ett och ett halvt år sedan fick jag när jag var ute och sprang, inte varje gång tack och lov men lite då och då, ont i en av mina vader. Det kom och det gick och till slut var det dags att gå till farbror doktorn och få en diagnos. Med tvärsäker stämma fastställde han att jag pga min löpträning belönats med gubbvad. Jaja, det var ju det man ville ha. Svårt att hävda en yngre ålder när man nyligen fått papper på en gubbvad.  Minns att min mamma i min ungdom och hennes bekanta klagade på liktornar, vart tog dom vägen? dom som kurerades med Scholl plåster som såg ut som små donuts. Nädå, nu är det gubbarnas tidevarv, nu e det gubbvad.

2. Som om det inte räckte med det så lyckades jag med konststycket under sommarens thaiboxningsträning i Thailand att under ett sparringpass slita av hälsenan. Första kommentaren var naturligtvis en jäkla gubbåkomma.

Jaha, min åldersbestämning har ni jävlar inga problem med. Gubbe är tatuerad i pannan och nu fastställd genom korsvis tabulering av fler än en åkomma.

Hälsenan var så pass trasig att jag nu kan stoltsera med två skruvar i hälbenet och två klammer i vaden. Blir väl så på gubbar kan jag tro. Rehaben tar tid men mitt mål har varit att vara tillbaka på min motorcykel i tid att köra Distinguished Gentlemens Ride (en gubbkortege) den 25e september och det ser ut som det skall kunna gå vägen men jag säger inget till min läkare, han gillar inte den iden. Han tycker jag skall ta det lite försiktigt, tänka på min ålder……

Hursomhelst, oavsett avsliten hälsena och gubbvader så ser jag inga som helst hinder för att Pops & Frog inte skall kunna genomföra sin långa resa nästa år. Rehaben skall sedan länge vara avklarad, min robocopstövel uppeldad och kryckorna ett minne blott. Kanske, kanske kan gubben tom börja thaiboxas igen för det e väl hur man känner sig, eller?

Its not about the bikes, its about getting closer


Lots of adventure travellers, bloggers and websites are very much focused on the bikes, about the art of motorcycling, about technical stuff, equipment.

Honestly, do we care?

Yes, to some extent we have to. Its important to learn a bit. However, Pops & Frog is not about that, the bikes are a tool to get closer. There is hardly any better means of transportation that allows you to get as close as a motorcycle will. Just as there is nothing which gets u as far away as an airplane. By closer I mean closer to the roads, closer to the nature, closer to the people, closer to the smell, the weather, the food, the music, the air, the culture, each other, need I go on?

Pops & Frog is primarily about all that. Sure, there will most likely be bike talk as well, especially during the preparations. Getting the right gear together is an important part if you want to be able to focus on the other stuff, especially for us who have absolutely nothing. Currently we focus on getting the small stuff, stuff we need but for which it doesn’t make any sense to look for sponsors. We have done some major investments though which I will tell you about soon, stuff I am now trying to master. Well master is really far from the truth actually, trying to handle at 25% of its capacity is closer to the truth.

Anyhow, don’t let all this gear talk fool you, the stories we want to tell are about people, sceneries, smell, food, each other, weather, culture, our fundraiser, music etc. (I’m repeating myself again, sorry about that) from parts of the world we don’t hear much and hopefully from a different perspective. If you are only interested in motorcycles Pops & Frog might actually be a bit boring. We are not great at riding bikes – useless offroad and Frog is getting his license as we speak! This needs to be improved before the trip, stay tuned for our level upgrade on that one. We are useless mechanics and cant even fix a flat tire. We really need to fix that. We have to improve on many points really – after all, we don’t have 3 years do this trip – WE HAVE 70 DAYS!

When those 70 days are over, I probably wont want to look at the bike let alone ride it. Maybe I want to blow it up with dynamite and when I later on think back of the trip it wont be bikes I think about or the great tents, it will be the experiences we shared and how that affected us. People we meet will have a much greater impact on us than the cylinders of our bikes even though its the bikes that make it possible.

Talk soon, I have lots to write about now when things start moving. Next text will be about my recently ruptured tendon………………………………..





En sån jäkla lyx


Att kunna genomföra den här motorcykelresan runt en stor del av  jorden är en dröm som går i uppfyllelse, ett äventyr och definitivt en en gång i livet händelse.

Många av oss, gör från tid till annan saker som i sig utgör tecken eller bevis på hur utomordentligt priviligierade vi är. Många gånger ser vi inte det, kanske för att vi är så vana vid det eller för att vi inte förstår. Inte sällan är vi för upptagna av att titta på de som av olika anledningar har förutsättningar att genomföra än mer iögonfallande aktiviteter. Det är ett effektivt sätt att slippa känna tacksamhet, en känsla så oerhört behaglig men dessvärre tveeggad med en bitter men nyttig eftersmak. På något sätt kräver känslan av tacksamhet att vi är införstådda med att vi befinner oss i en priviligierad situation dvs att andra inte har samma möjlighet. Ty om alla hade tillgång till samma privilegium så hade vi snarare sett det som en rättighet än något att vara tacksam för.

När man då skall ge sig ut på en sån här lång och speciell resa står det utom all rimlig tvivel att det finns all anledning att känna en enorm tacksamhet över att möjligheten faktiskt finns att göra det på riktigt, att inte bara drömma, läsa böcker och surfa Youtube klipp. Vi kan faktiskt genomföra det här, sonen och jag. Herrejävlar säger jag bara!

Därför måste vi också nu på allvar titta på tacksamhetsmyntets baksida och konstatera att det finns människor (och djur också för den delen) vars tillvaro är så oerhört mycket svårare än vår egen. Känner därför att vi inte kan genomföra en sådan här grej med gott samvete om vi inte samtidigt gör något för några av dem som just nu sliter hårt med sin egen överlevnad.

Min uppfattning är att det spelar ingen roll vad vi gör, var vi hjälper till. Vi kan rädda valar eller noshörningar, stödja cancerforskning, ge katastrofhjälp, kämpa emot politiskt förtryck och tortyr eller hjälpa svältande. Det spelar inte så stor roll vad vi gör bara vi gör nåt. Många väljer att handgripligen hjälpa till. Att lägga ner sin egen tid, energi, blod, svett och tårar. De är för mig de verkliga hjältarna. Men för de flesta av oss, inklusive undertecknad så handlar det om att skänka pengar vilket i och för sig är en nog så viktig del. Kanske skänker vi bara inte tillräckligt. Kanske har vi i Sverige blivit förlamade av välfärdsstaten där vi köper oss fria ifrån ansvar med hänvisning till det höga skattetrycket. Men kanske borde vi, varje gång vi gör något som så tydligt visar hur jäkla bra vi har det också stoppa en slant på ett konto för något som ligger oss varmt om hjärtat.

Jag och Gustaf har beslutat oss för att göra en insamling till SOS Barnbyar och mer specifikt deras verksamhet i Siem Rep, Kambodja. Kambodja är alltjämt ett fattigt land där en tredjedel av befolkningen lever på mindre än USD 1,25 per dag och 6 av 10 saknar tillgång till rent vatten. Jag är fembarnsfar och kan se på mina barn och konstatera att de har det bra. Jodå, de har sina motgångar de också men på det stora hela har de ett gott liv med en ljus bild av sin egen framtid. Den största fasa som förälder måste vara att inte kunna sörja för deras uppväxt, skydda dem, hjälpa dem, ge dem trygghet, tak över huvudet, mat, skola och framtidstro.

För det andra så har jag efter många års arbete i Asien funnit luckor i de Code of Conducts i princip alla västerländska företag med lite självaktning nyttjar sig av när man handlar med utvecklingsländer. Vanligtvis innehåller dessa Code of Conducts förbud kring barnarbete, många gånger så högt upp som till 16 år och det kan ju på pappret kännas som en bra lösning. Problemet är bara att anledningen till att barnarbete förekommer är att barnens familjer är så pass fattiga att man behöver barnens inkomster. Att då helt stänga ute dessa barn ifrån arbetsplatserna löser egentligen inte problemen. Det riskerar istället att göra situationen värre med risk för barnen hamnar i prostitution eller hos mindre nogräknade arbetsgivare. Ansvaret bör därför rimligen utökas för att Code of Conduct skall bli riktigt bra och som västerländsk företagare i regionen får jag ju börja med mig själv.

SOS Barnbyar arbetar med föräldralösa barn i fattigdom som saknar föräldrar och ger dem en bra start i livet med skola, trygghet och i bästa fall en ny familj.  Vi kommer under vår resa att ta oss till Kambodja, Siem Rep och besöka SOS Barnbyar och projektet vi valt att stödja. Förhoppningsvis blir det både film och podcast från platsen och för sponsorer föredrag efter genomförd resa.

Vårt mål är högt ställt! Vi vill samla in SEK 500.000. Där delar kommer ifrån oss själva och delar ifrån näringslivet. I kommande Blog kommer vi att beskriva SOS Barnbyar projekt såväl som fundraiser och sponsorupplägget.

Talk soon,

On me

picMy name is Gustaf and while I’m most certainly a Svenungsson from Sweden I’ve lived in London for the last 5-6 years where I’m studying programming and do music.

In my ignorance I believe most people go on an adventure because they want to see fantastical vistas, eat exotic food, meet people or escape the day-to-day routine. However, what is truly exciting about an undertaking such as this for me are the music possibilities – well that and a little of the “the great outdoors”…

There is a brilliant opportunity with this journey to record the sounds and music of places one wouldn’t have access to normally and create a virtual library, I mean how often do you read about the music of Bhutan or actually hear it? By quite some distance that’s why I decided to join in on the trip. As a passionate fan of music it’s an amazingly exciting opportunity to hear music you wouldn’t have otherwise heard of and learn. As a programmer and hobbyist mixing/recording engineer it’s a way to show off sounds and music most people would’ve probably never heard of otherwise.

Now granted before we get to that part of the trip I actually have to learn how to ride a motorbike. Which for various reasons I’m technically not allowed to do in Sweden right now. Instead I must apply for a license in the UK where I’ve lived for the last 5 years. I find it be quite bizarre. How every country on the planet appears to think they have the most dynamic, sensible and well put together bureaucracy it’s obvious that there’s still a lot left to do

Of course none of this will be very easy, or go exactly as planned. It will be arduous and complicated but with enough planning it just might work. Now since my experience with a motorcycle consists of riding scooters and watching the Great Escape I must admit to being ever so slightly nervous.


Paris April 4, 2016


Om man nu skall lägga en resrutt för motorcykel ifrån Hong Kong till Sverige så har man ett utomordentligt viktigt första val att göra, söder eller norr om Himalaya. Vi valde utan särskilt långa överläggningar söder och följande länder ingår nu i vår preliminära resrutt tillsammans med några alternativa vägval:

Hong Kong, Kina, Vietnam, Laos, Thailand, Myanmar, Bangladesh, Indien, Bhutan, Nepal, Tibet, Kazakstan, Azerbadjan, Georgien, Armenien, Turkiet, Grekland, Italien Österrike, Schweiz, Frankrike,Belgien, Holland, Tyskland, Danmark, Sverige, Göteborg – MÅÅÅL

Alternativa vägval:
A. Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Iran, Azerbadjan
B. Grekland, Albanien, Bosnien, Kroatien, Slovenien, Ungern, Slovakien, Polen, Sverige.

För vissa av dessa länder förväntar vi oss inte särskilt mycket problem med pappersexersicen medans andra kommer att bli besvärliga. Därför är vi ute redan nu. Bhutan har en årlig kvota på hur många turister man tillåter varje år. Landet utan BNP men med lycklighetsindex är utomordentligt försiktiga. Det medför att i den händelse vi faktiskt får inresetillstånd så kommer det att krävas att vi hyr en guide som åker med oss så länge vi befinner oss i landet. Sannolikt blir det också så i Tibet och möjligen övriga Kina också. För att hantera all administration kommer vi nu att annonsera efter någon som kan hjälpa oss en dag i veckan. Faktum kvarstår dock att resrutten kan komma att ändras beroende på tillståndsprocesser, den politiska situationen i de olika länderna samt vilket projekt vår fundraiser kommer att stötta då vi har för avsikt att besöka detta på vägen men det ligger väldigt nära till hands att utgå ifrån antingen Dhaka – Bangladesh eller Nepal.

Natthärbärge räknar vi med kommer bli av utomordentligt varierande slag, ifrån rum där det enda som påvisar att det faktiskt är ett hotell är den halv trasiga skylten på fasaden till ett antal nätter i tält, speciellt då i Norra Kina och Kazakstan. Dock hoppas vi på att då och då kunna finna smultronställen där lakanen är rena, nyheter finns att tillgå på TV:n, duschen bjuder på varmt varmvatten och maten är god. Vi har inte för avsikt att vara en survival show där vi försöker redovisa skillnaden i smak mellan rötter ifrån olika trädtyper eller ge oss på att försöka fånga fisk i strömmen med hjälp av tandpetare och gem. Då vi reser på en klart begränsad tid och helst vill slippa alltför många oförutsedda situationer kommer vi att planera noggrant. Det betyder frystorkad mat (som vi för övrigt inte har för avsikt att tillreda med vår egen urin) och proteinbars hellre än att sitta framför lägerelden och slåss om 5st vidrigt smakande men ack så näringsrika röda små bär som tagit oss två dagar att finna. Tidsplanen är knapp, vi måste hålla oss i rörelse i princip varje dag. För att lyckas med det krävs bra och pålitlig utrustning och god planering. Vi tvingas nog lära oss lite basic motorcykel mekning också, hujaaaa.

Däremot skall vi självklart äta lokal mat, dokumentera vad vi ser, möten vi gör, intryck vi tar och samtal vi för.

Vad jag egentligen försöker säga är att vår avsikt är att kunna njuta av vårt äventyr och dess strapatser, inte bara överleva det. Njuta av naturen, människorna, kulturen, varandras sällskap och motorcyklarna.

Vi kommer att varje vecka fram tills vi en dag är tillbaka på svensk mark med våra cyklar att dela med oss om hur projektet fortskrider. Dels för att vi tycker det är roligt att berätta men också för att kanske ge lite matnyttigt till andra som också är sugna på att ge sig ut men som känner osäkerhet. Kanske kan vårt material ge en bra grund för en massa saker men sannolikt också ett antal info ett antal ting man bör undvika.

Bär i åtanke, vi är inga experter, har inte vunnit Paris Dhakar eller är tränade Navy Seals. FROG KAN INTE ENS KÖRA MOTORCYCKEL . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . än


Paris April 4, 2016


When planning a route from Hong Kong to Sweden there is one major choice that needs to be done – north or south of the Himalayas. In all honesty it didn’t take too much dwelling to decide that the south was the way to go. The following countries will be visited by Pops & Frog on the way to Sweden:

Hong Kong, China, Vietnam, Laos, Thailand, Myanmar, Bangladesh, India, Bhutan, Nepal, Tibet, Kazaktstan, Azerbadjan, Georgia, Armenia, Turkey, Greece, Italy, Austria, Switzerland, France, Belgium, Holland, Germany, Denmark, Sweden, Göteborg – FINISH.

Alternative route:
A. Kazaktstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Iran, Azerbadjan
B. Greece, Albania, Bosnia, Croatia, Slovenia, Hungary, Slovakia, Poland, Sweden

For some of these countries we do not expect too much hassle but for a few, acquiring  the necessary paperwork will be a challenge. That and a few other matters are the reason we have to start our project more than a year ahead. Bhutan (the country who doesn’t care about GDP but follows a happiness index instead) is very tricky since they have a cap on the number of visitors they allow to enter each year. Furthermore, they do require a guide to go with you all the way until you leave the country . . .
Tibet is similar but the worst case is mainland China. In order to handle the administrative work we will hire a part time assistant. An add will be placed in Jobs DB Hong Kong next week. (We will of course post it for you to follow). Fact is, no matter how good the assistant is there’s a risk the route will have to be altered due to permits, the political situation (warzones not being our forte) as well as which fundraiser will be chosen since we definitely will visit the project on our way. Currently we are rather focused on finding a project in either Bangladesh or Nepal.

During the trip we expect to find nightquarter in everything from the tents we will bring along (one tent each) to basic places where you really need the sign on the facade to identify it as an hotel. We also hope to every now and then find a nice place with clean sheets, hot showers, TV news in English, yummie food, a glass of wine and a couple of craft beers. We do not plan to be a survival show trying to diet on eatable roots and tea boiled from sewage waters that’s been filtered through a pair of used underwear. We will be travelling on a relatively tight schedule which forces us to plan carefully and a menu of freeze dried food and protein bars will definitely  be preferred to hunting shrubberies for eatable (horribly tasting) vitamin packed berries.

What we are really trying to say is that we want to enjoy our adventure, not just survive it. We want to enjoy the nature, the people, cultures, each others company and the bikes . . .

Every week until we reach our goal in Sweden we will write about successes and setbacks in our project. Partly because we enjoy it and partly because we are narcissistic enough to believe there is someone out there who would like to read it without getting paid for it. That is except grandma who doesn’t count. Hopefully it can be a little bit fun reading and also inspire others to set out on adventures of their own. Most likely there will be an equal distribution of dos and don’ts.

Please remember, we are not experts, we did not win Paris Dhakar, we are not trained Navy Seals, actually Frog can’t even drive a motorcycle . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . yet