Feeling The Fun

wp_20160928_21_49_01_proPops & Frogs adventure will be well documented and reported. There’ll be text to write, pictures to publicise and videos to edit. The bar has been set fairly high, hence we where in need of some new equipment. The following gear has been acquired:

Camera: SONY A7S
Lenses: SONY 18-70, 70-200
Recorder/Monitor: ATOMOS Ninja Blade
Stabilizer: ROXANT
Tripod: Manfrotto
Helmet Camera: GoPro Hero 4

Once upon a time, a long time ago, in a Northern Monarchy far, far away I had grand plans of becoming a photographer, to take pictures that would make an impression on history. I was incredible consumed by images from LIFE and National Geographic, and it was wanted to do with my life. Until I convinced myself that I didn’t have what it takes.
So I quit and sold my camera, the lenses, all the equipment for the darkroom and chose to never look back. Since then I’ve been photographing with a lack of patience and dedication. Doing it because taking pictures have on occasion been expected, rather then being motivated to take actual great pictures. The result of which has been on par with the dedication.
Sure, I felt the surge to go above and beyond on occasion  but they where far and few in-between. So when the digital revolution happened I was hoping to feel some kind of urge to get back into it, but nothing, and the pictures where getting even worse. I mean, now you could snap photographs nilly-willy, and I guess that’s exactly what I did.
But, I feel excited that I have the opportunity once more to capture some really cool images, and with the system camera I feel the call once again. I want to take good pictures again and also try doing some filming. It feels exciting but also not entirely uncomplicated. For even if the act of taking the actual pictures builds upon the same old foundation, the whole digital post-production is completely new to me. But I will do my utmost to master the tech and our new gear. A lot of practice and a handful of youtube tutorials will hopefully get me somewhat up to speed, I’ll leave it up to you  whether I’ve succeeded.

Tattaaaa

The true freedom machine

 

 

DSC00571 -1

Sitting on the airplane on my way back to Hong Kong after an extremely intense two day visit to Siem Reip, Cambodia to prepare for my fundraiser. But even though it was only two days it was still an unforgettable trip and honestly, I don’t even like to travel on my own. I don’t like having dinner by myself in a restaurant. How the trip was and the SOS Childrens Village and all that will be in a separate blog.

This little blog is about the motorcycle. The motorcycle we rarely talk about in our part of the world, the rich part. Here the motorcycle is a hobby, something we  bring out of the garage when the weather allows it and have fun with. Yes, of course, there are people who use their bikes a lot more than that like all the people driving their three wheeled Piaggios to work every day in Paris, but I do think you understand what I’m trying to say.

In Cambodia, Vietnam, Thailand, Bangladesh etc etc the motorbike is an absolute necessity and probably the single most important technical piece of equipment in order to obtain economic development, even more so than the cell phone or the computer. Public transportation is limited and people need to get themselves, on bad roads, to work, to school, to hospital when needed, to see relatives, shop for food, go find a partner or whatever. In this part of the world the motorcycle transports people not only from one place to another but even more importantly helps taking them from poverty to a more secure life with better work, food on the table and school for the kids.

Even though the roads in these countries outside the cities towards the villages a lot of the times more resembles chocolate mousse than tarmac, it is not enduro bikes they are driving. Usually it is 100 – 125cc scooters, often automatic or semi-automatic. Honda and Yamaha are quite frequent and can be bought locally for around USD 1.000-1.300 brand new. Not too bad with western eyes but of course huge for a family that makes USD 150-200 per month. I have owned a 100cc Honda Click myself for 8 years now. Cant say I ride it on a daily basis but that bike is extremely reliable and dirt cheap to repair. Honestly I dont think I have spent over USD 150 in repairs in all 8 years combined. The only thing that is a problem is the quality of the innertubes which brakes just looking at them. Only comfort is that they are ridiculously cheap around USD 1.5 a piece, including the job to switch. My Honda have also been badly tortured by all the members in my family who wants to learn how to drive a bike (which is basically everybody). The bike has gone through these painful sessions without any complaints, always ready to serve. Its like a dog which, when you dont really have time for it and it doesn’t get to go out as much as it should, it still loves you.

DSC00630 -1

So when the western image of freedom motorcycles, especially a Harley from Easy Rider becomes the symbol. I must protest and say that the real freedom machine is a Honda Click.

En oförglömlig försmak

 

CorrDSC00608-1-685x1024 (1)

Det råder ingen som helst tvivel om att den resa jag och Frog skall genomföra är för oss ett äventyr som förhoppningsvis kommer berika våra liv storligen. Inte bara under själva resan utan för all tid framöver. Med lite tur kommer det att få oss att se världen och människorna på ett lite klokare sätt. Alltså, inte så att vi är fullständigt insnöade nu. Gustaf (Frog) har bott i London i snart 7 år, sedan han gick ut gymnasiet och jag har hållit till i Hong Kong mer eller mindre sedan 2004 där jag lever med min fru som är av kinesiskt ursprung. Men vi kan alltid lära mer, ta mer intryck och bli lite klokare. I många stycken känner jag att världen inte blir lättare att begripa sig på utan snarare tvärt om.

Ja, just det, nu gled vi liksom ifrån ämnet som var att visst är detta motorcykeläventyr en egotripp i mer än en bemärkelse men när jag insåg att vi faktiskt kan göra det, att det är genomförbart då förstod jag också att fasen ett sånt privilegium det är.  En fundraiser blev därför en självklarhet, att göra något för några som är väldigt långt ifrån de förutsättningar vi har. Några som inte har någonting.

CorrDSC00589

Men om jag skall slåss för att dra in pengar så vill jag också se målet för insamlingen med mina egna ögon. Jag behöver få träffa de som driver verksamheten, höra deras berättelser, träffa barnen (för mig var det nog rätt givet att det skulle handla om barn), se förutsättningarna, kanske få en uppfattning om hur pengarna som förhoppningsvis kommer in skall användas mm. Därför satte jag mig på flyget till Kambodja för att spendera en helg i Siem Reip, man kan göra det om man bor i Hong Kong eftersom flighten bara är ca. 2.5 timmar. Självklart hade vi gjort upp om mötet i förväg. SOS barnbyar är noggranna med säkerheten och integriteten på sina anläggningar och det är nog väldigt bra det.

CorrDSC00522

Anlände fredag eftermiddag på Siem Reips flygplats och samtidigt som jag var glad och förväntansfull så måste jag erkänna att det också var lite pirrigt. Jag är inte alltid så bekväm runt en massa barn, ja jag menar att jag är ingen bra lekfarbror. Nåväl, den dagen gick till att installera sig på hotellet, få tag på en tuk tuk chaufför och fort som ögat bege mig till Ankhar Wat. Det behövs egentligen ett par dar för att se allt och jag hade en halv dag. Men ojojoj en sån dag, en sån lycka! Faktum är att jag är inte så glad i att resa ensam men i Ankhar Wat förlorade jag fullständigt tid och rum. Ja alltså helt ensam var jag ju inte, Mr Sayon, min ciceron och Tuk Tuk chaufför var ju med mig ända tills mörkret tvingade mig tillbaka till hotellet. Normalt är jag inget fan av kyrkor, katedraler och tempel, de ger ofta ett hotfullt intryck av makt och pengar, inte skönhet. Det finns någon slags domedagsstämning i kyrkor. Angkar Wat är en magisk plats med obeskrivlig skönhet. Jag är en fullständigt oreligiös individ men trots att det bitvis var fullt med turister fanns ett lugn över hela området som var oerhört behagligt och sannolikt var det därför jag blev så uppslukad. Rekommenderas så in i bomben sa Bill, rekommenderas gör det sa Yoda.

CorrDSC00534

Middag på pubstreet med alla asberusade backpackers som hade vadslagning om vem som vågade äta den friterade, kandera håriga spindeln som var stor som ett marsvin eller ormarna eller de andra nygrillade delikatesskrypen. Själv kände jag mig inte lika vågad men däremot hungrig och tryckte i mig en pizza. Så mycket för det lokala köket men jag var för trött och för hungrig. Lördag morgon, möte på barnbyn klockan 10. Hotellet hjälpte mig med en TukTuk som visste var barnbyn låg.

CorrDSC00627

 

 

CorrDSC00637

Jag satt en lång stund och pratade med Soeut, Chefen för avdelningen och Nhan, hans assistent kring barnbyn, dess verksamhet och beskrev även vår fundraiser för dem. Till en början var det väl lite försiktigt, sådär som det är när man möter människor man inte känner men ganska snabbt slappnade vi alla av och hade en väldigt trevlig stund, När Soeut förstod att vi åkte motorcykel bredde sig ett stort leende ut sig på hans läppar då det visade sig vara ett gemensamt intresse. Jag lovade honom att när vi anlände till Kambodja i slutet på juli så skall han få låna en av våra cyklar.

CorrDSC00615

Vi satt i byns mangårdsbyggnad omringade av de 14 hus barnen bor i men fram tills nu hade det varit tyst och stilla men plötsligt blev det liv och rörelse. En ström av barn i skoluniform gick förbi oss och in i de olika små bostadshusen. Det var lunch/siesta. Ledigt ett par timmar mitt på dan som användes till att äta, göra läxor eller lite sömn för de yngsta. Omkring 10 barn av blandade kön och ålder bor tillsammans med en ’’mamma’’ i ett hus. För dessa barn som fått en jäkla taskig start på livet med kanske en ännu sämre framtidsprognos har man kommit oerhört nära en trygg hemmiljö genom detta upplägget. Imponerande och väldigt välgenomtänkt.

CorrDSC00584

140 barn i åldrarna 3 – 15 år hade nu en fristad och en framtidsplan stöttad och supportad av SOS ändå fram till avslutade unversitetsstudier. Medans de var i husen passade vi på att promenera runt, säga hej och ta lite bilder. Det genomgående temat från hus till hus var stora feta leenden. En sån upplevelse! Nåväl, rundvandringen avslutades och jag åkte tillbaka till hotellet för att få lite lunch och vila en timme för att sedan återvända och besöka den intilliggande skolan. Skolan består av omkring 400 elever, i alla åldrar från dagis till high school. Det betyder att ca en tredjedel kommer ifrån barnbyn och två tredjedelar utifrån. Urvalskriterie för antagande till skolan är framförallt fattigdom.

CorrDSC00597

En sak som berörde var när Soeut berättade att de har kontakt även med de barn som slutfört sina unversitetsstudier och är ute och jobbar. Då de saknar föräldrar så blir jag på ett sätt deras pappa sa Seout och nör de skall gifta sig har vi därför haft flera bröllop här i byn. Det syntes på honom att han var väldigt stolt över det. Det har han all anledning till.

CorrDSC00679

100 procent av driftskostnaderna för barnbyn och skolan kommer ifrån donationer. Utan donationer stannar verksamheten och barnbyn är idag i huvudsak finaniserad via SOS Sverige.

CorrDSC00642

Nu har Soeut och hans team en ide om att kunna hjälpa ytterligare 300 barn. Barnbyn har inte mer plats men det finns barn vars hemförhållanden är sådana att de idag inte kan gå i skolan. Föräldrarna är myckt fattiga och arbetar långa dagar långt ifrån hemmet och barnen måste därför följa med vilket betyder att de inte får någon skolgång. I området bedömmer Soeut att det finns ca 600 till 700 barn som är i den situationen. Han har en ide om att försöka börja hjälp omkring 300. Det betyder att dessa tre hundra barnen skall få hjälp med skolkläder, hälsovård, en cykel att ta sig till skolan med och det viktigaste av allt – lagad mat i form av lunch i  skolan och middagsmat på kvällen.

CorrDSC00658

Alla pengar vi samlar in kommer att gå oavkortat till barnbyn i Siem Reip. De är öronmörkta för dem.

CorrDSC00656

Vi kommer arbeta så hårt det bara går för att få in SEK 500.000 till Barnbyn och motivationen gick sannerligen inte ner efter mitt besök, snarare tvärt om, nu är vi taggade. Jag hoppas ni förstår varför när ni ser på en del utav bilderna.

CorrDSC00647

Klart ni skall vara med. Skicka en liten text till popsandfrog.co.uk så hör vi av oss. Tag en titt på vår hemsida och läs om sponsring och skicka en mail till popsandfrog.co.uk så hittar vi ett bra upplägg.

Tattaaaaa

Pops & Frog

Den sanna Frihetsmaskinen

 

 

 

DSC00571 -1

 

Sitter på flyget tillbaka till Hong Kong efter en två dagar kort och oerhört intensiv trip till Siem Reap Kambodja. Men trots den korta tiden och det pressade tidsschemat var det en av de bästa resor jag någonsin gjort, vilket inte betyder lite då jag måste erkänna att jag inte är jätteförtjust i att resa själv utan familjen. Mer om resan, varför, hur, vad jag gjorde mm följer inom kort. Denna lilla bloggen handlar om motorcyklar, den viktigaste hojjen, den vi sällan pratar om i den rika världen där hojjåkandet i stor utsträckning är en hobby, ett fritidsintresse. Ett fordon vi njuter av att plocka fram när vädret tillåter.

Då tänker vi inte på att motorcykeln i stora delar av världen är fullständigt avgörande för den ekonomiska utvecklingen. Ett förhållandevis  billigt färdmedel som året runt, i ur och skur, tar människor ifrån sina hembyar till arbetet, barnen till skolan, hela familjer till släktträffar, sjuka till sjukhuset, mödrar till marknaden. De fungerar till och med ofta som taxi. Jag skulle nog vilja påstå att motorcykeln inte bara är ett fordon som förflyttar människor från en fysisk plats till en annan utan kanske ännu mer utgör det i särklass viktigaste redskapet för att transportera människor från ett liv i fattigdom till ett liv med stadigt arbete, mat varje dag, skolgång för barnen, bättre bostäder och en ljusare framtid.

Trots att vägarna många gånger i dessa länder mer kan påminna om en blandning av novemberkåsan och chokladpudding än något som faller under begreppet infrastruktur är det knappast enduromaskiner man åker runt på. Alltsom oftast handlar det om 100 – 125cc företrädesvis automatväxlade scooters, i huvudsak japanska såsom Honda och Yamaha Lokalt tillverkade finns de att köpa nya för i runda slängar SEK 9.000 – 10.000. Dessa hojjar är oerhört lättkörda, driftssäkra och billiga att reparera. Jag har själv ägt en 100cc Honda Click, vätskekyld i snart 8 år och vid sidan av punktering tror jag knappast att jag spenderat totalt över tusenlappen i reprarationer och service sammantaget. Trots svår misshandel i form bristande respekt, vanvård och inte minst den plågsamma uppgiften av att vara körskolefordon åt hustru och barn gnäller den inte utan tuffar bara på. Dessutom har de en förhållandevis bra åkkomfort. Det återspeglas om inte annat genom att man ofta kan se upp till 4 pax på en cykel. Knappast svenskt säkerhetstänkande, men fullt förståeligt sett till de lokala förhållanden.

DSC00630 -1

 

Så, när vår västerländska bild av motorcykeln  som symbol för frihet utgörs av en HD, en Ninja eller en Tiger har vi nog fel allihopa. Den sanna frihetsmaskinen är en 100-125cc lätt motorcykel.

Tattaaaaa

 

Nedkomst! Vi är med båge! Det blev tvillingar!

 

 

1
Dessa skall ta oss ifrån Hong Kong till Svedala är det tänkt
4
Denna är Frogs, tror jag

 

Mycket har hänt sedan jag sist rapporterade om utvecklingen för Pops & Frog. Två steg fram och ett tillbaks, som livet i allmänhet. Projektet går framåt och vi har nu börjat få in sponsorer, vilket också enligt Pops & Frog upplägget betyder att pengar börjar flyta in till The Cause, SOS Barnbyar (inom kort kommer vi att börja rapportera om statusen löpande på vår hemsida). Hittills har vi bara sökt sponsorer som kan hjälpa oss med utrustning vi behöver till resan. Det är inte helt lätt. Vissa företag svarar inte alls vilket jag kan förstå. Jag har själv varit företagare i snart 25 år och vet hur uppvaktad man kan bli. Det är svårt och det går inte att stödja allt även om man skulle vilja.

Men men, I Pops & Frogs fall har vi haft tur. Ett antal företag har sagt att dom vill vara med och stödja projektet och därmed också SOS Barnbyar i Kambodja. Vi är så stolta att nu kunna börja presentera några av dessa.

Den kanske viktigaste komponenten i vårt projekt vid sidan om oss själva, vars betydelse inte nog kan kan överdrivas, är självklart motorcyklar. Att ha bågar som funkar för vår trip, som är komfortabla, tillförlitliga och som kan hjälpa oss hantera de utmaningar vi står inför är helt avgörande.  Jag har kört många olika typer av cyklar genom åren och även om jag inte haft några speciella preferenser egentligen kan man väl säga att min förkärlek alltid varit kåplösa cyklar. Sportcyklar har snarare varit lite skrämmande och inte varit min grej även om jag som de flesta andra tycker det är kul  att åka fort ibland. De senaste fem åren har jag haft väldigt roligt med min Harley FortyEight. Den passar perfekt för mina behov i Hong Kong, möjligen bortsett ifrån två problem, dels är komforten för den ibland medföljande hustrun förfärlig. En hål i golvet toalett på en tågstation i inre Mongoliet erbjuder ett överflöd av komfort jämfört med passagerarlösningen på min FortyEight. För det andra så är chrome arbetet på HD ingen höjdare vilket blir väldigt tydligt när man bor i Hong Kong med den höga luftfuktigheten som finns här. Fälgar, lamphus, fjädrar mm. angrips hela tiden av rost och måste ses efter. Men som sagt, jag har väldigt roligt med min cykel och den passar perfekt i Hong Kong som är litet (ungefär som Gotland) men vars klimat lämpar sig för körning året runt.

Att däremot ta Harleyn på Pops & Frog äventyret är helt uteslutet. Om cykeln mot förmodan hade hållit hela vägen (jag är ingen vidare mekaniker), hade jag vid framkomsten varit omöjlig att särskilja ifrån en babian. Mycket beroende på, justerad armlängd, en nyvunnen kroppshållning men också den söndermasserade, stoppljusfärgade ändalykten. Det är klart att man kan köra jorden runt på en Harley FortyEight eller vilken cykel som helst, det är bevisat mer än en gång, men då får man ha betydligt mer tid på sig än vad vi har. Var och en får nog hitta en lösning som passar de egna förutsättningarna och de är nog viktiga att känna till.

När jag skall göra något eller köpa något (investera tror jag vi män gärna vill kalla det) vill jag vara påläst, löjligt påläst. Jag dammsuger marknaden på information i månader. Tidskrifter och inte minst nätet lusläses från ’’pärm till pärm’’ för att lära mig utbud, priser, pros and cons och sedan hitta min egen lösning.

Efter noggranna, nåväl, studier har jag kommit fram till att det finns tre kategorier av äventyrsresenärer på motorcykel;

  1. BMW GS gänget som definitivt är den dominerande gruppen. Medelåldern på de här gubbarna är också (och gummor?, ja dessvärre är de än så länge relativt få) lite högre. En stor grupp visar det sig vid mina små efterforskningar. BMW GS 1200 eller eventuellt 800 är nästan ett måste i denna gruppen. Gärna specialutrustad av Touratech. BMW dominerar helt klart segmentet adventure bike riding och nyhetsflödet kring Adventure riding på Youtube. Intressant till och med ur ett socialantropologiskt perspektiv där t.ex Youtube domineras av den yngre generationen som växt upp med social media, men inte här…………….
  1. Sen har vi raka motsatsen, de som plötsligt en dag packar väskan och sätter sig på sin hoj, oavsett vad det är för typ av cykel och vilken kondition den är i och bara ger sig iväg. Hit hör också de som åker halvvägs runt klotet, köper en motorcykel billigt och ger sig ut. Denna gruppen är betydligt yngre, har en mindre plånbok men obegränsat med tid och kollar kanske inte så mycket på Youtube kring vilken sovsäck som funkar bäst i Vietnam.
  1. Den tredje gruppen är hardcore resenären, de som varit ute, till och ifrån de senaste 25 åren och gett ut en näve böcker i ämnet. De gillar enstånkor i alltifrån 125 – 650 cc, oftast skräddarsydda men inte med utrustning ifrån Touratech utan snarare hemmagjorda lösningar sprugna ur år av motorcykelturnerande. De är eliten, de som gjort motorcykelåkning till både yrke och livsstil. De är motorcykelåkningens Sven Yrvind Lundin. Smarta individer som kan tillverka sina temporära tändstift av kottar och gem eller tillaga söndagssteken i ett par tubsockor. MC Hajk på steroider.

Vi, Pops & Frog, tilhör nog snarast kategori 1 eller om jag skall vara ärlig så är kanske Frog, min son, snarare en kategori 2 och jag är i gubbgruppen. Motvilligt får jag väl erkänna att om ålder var enda urvalskriterie så hade jag redan haft ett guldmedlemsskap. Jag måste däremot erkänna att Kategori 2 rent filosofiskt är väldigt tilltalande men jag är rädd att mitt tidsfönster inte fixar upplägget. Hardcore har jag nog inte kapacitet att bli. Däremot bestämde jag mig tidigt att någon BMW skall det fasen inte bli. 25-öres rebellen i mig sa att det får finnas gränser i konformismen.

Mycket tack vare Johans MC i Göteborg (störst i Sverige på Triumph) är Gustaf och jag dvs. Pops & Frog  nu stolta ägare till två stycken flång nya, Olivgröna, 2017, Triumph 800 XCA motorcyklar. Johans är väldigt hjälpsamma och deras sponsring blir en bra slant till SOS Barnbyar. Triumphen passar våra behov jäkligt bra. Hög komfortnivå med en riktigt bekväm sadel, ABS och farthållare. Bra motorstyrka men den är ändå inte alltför tung. mycket extrautrustning som standard gör den konkurrenskraftig i pris. Dessutom är åkkomforten för en passagerare riktigt anständig. Mer info om cyklarna följer. De är ännu inte helt färdigutrustade……….å så har vi inte kört dem en meter ännu

Tattaaaaaa

Pops redo för DMR, första turen efter avsliten hälsena

Pops redo för DMR, första turen efter avsliten hälsena

 

Zenith och mer mening med att köra motorcykel

 

thumbnail__s8q9111

 

Utan nya möten växer vi inte och att sluta växa, bortsett midjemåttet då, är nog för mig den största rädslan jag alltid har haft. I ärlighetens namn mycket större än rädslan för döden. Att bara fastna i en loop och kanske till och med inte ens vara medveten om det är ju värre än allt. Med nya platser och nya möten laddar vi vårt intellekt med bränsle så mycket mer högoktanigt än det vi någonsin kan läsa oss till genom en bok med andras upplevelser eller flukta oss till på TV.

Jag har nog levt ett tämligen annorlunda liv, inget som jag rekommenderar andra eller på något sätt vill förespråka. Inget jag är stolt över men ej heller ångrar, jovisst delar skulle jag vilja ha ogjorda men sett sisådär till helheten är det nog rätt ok. Även om jag sannerligen sett till att få enorma volymer högoktanigt bränsle, till och med så mycket att det blir alldeles för mycket ibland, måste jag också erkänna att literpriset vid vissa tillfällen varit oerhört högt, inte bara för mig utan kanske framförallt för min omgivning. Ibland har jag registrerat och ifrågasatt om den höga räkningen verkligen är värt det men ibland, skäms jag att säga, har det gått så fort att jag liksom bara skrivit på kortkvittensen utan att ens läsa priset. Ibland för att jag helt enkelt haft för bråttom och ibland för att jag känt på mig i förväg att jag inte riktigt skulle gilla vad jag läste så bättre då att inte registrera och bara skriva på.  Här tänker jag emellertid försöka fokusera på de som är positivt och relevant för Pops & Frog.

Ett av dessa viktiga, utvecklande möten jag haft var på en fest hemma hos en god vän i Köpenhamn med  Carina, en av grundarna till organisationen Maternity Worldwide i Danmark. Hon var nyss hemkommen, för första gången tror jag, ifrån Etiopien där huvudmålet för deras hjälpverksamhet var beläget, ett BB på ett sjukhus. Hon berättade om sin resa och sina intryck, uppenbart inte riktigt komfortabel att så nära inpå hemkomsten vara på en fest med stiliga människor (bortsett undertecknad) glittriga långklänningar, eleganta kostymer och grymt gourmet käk. Konstrasterna var lite för stora. Hon berättade att de saknade utrustning för sterilisering av operationsutrustning (autoklaver) och att engångsartiklar såsom operationshandskar etc. handtvättades och återanvändes. Självklart blev jag lite chockad, inte så att jag inte kunde räkna ut att förhållandena var usla. Självklart, säger jag som om jag levt under en sten hela mitt liv och missat det eviga nyhetsflödet men det blir så mycket mer påtagligt när man får informationen på ett annat sätt. TVns nyhetsutsändningar måste sända information kring händelser så groteska och extrema för att man skall ta notis. Det behövs tsunamis, 9/11s eller jordbävningar för att vi överhudtaget skall reagera. Möjligen någon enstaka gång kan en enkel bild fångad vid rätt tidpunkt på rätt plats med ett drunknat barn uppspolat på en strand få oss att verkligen känna. Annars försvinner nyheternas tragiska rapportering direkt ifrån näthinnan tillsammans med utröstningen i hela Sverige bakar.

Hursomhelst, jag frågade nyfiket vad en autklav kostar, hon berättade då att dom fått ett pris på en begagnad ifrån Rikshospitalet i Köpenhamn (Riket, ni vet stället där Ernst Hugo jobbade) på 7.500 kronor, danska såklart men ändå. Jag tittade då på min fina gråa, gåbortkostym och min glansiga käcka lila slips med polohästar på som jag tagit på mig dagen till ära och konstaterade att priset på min utstyrsel var mer eller mindre detsamma som autoklaven. Så jag berättade då för Carina att jag betalar den där autoklaven. Det ledde till ett litet samarbete som varade i flera år. Varje gång vi sågs för att prata om hur pengarna anställda, kollegor och jag själv skrapat ihop hade använts försökte dom få mig att åka dit, till sjukhuset i Etiopien, och se med egna ögon. Men jag vågade inte, hade inte modet att möta alla dessa mammor och blivande mammor i akut behov av den bristfälliga hjälp som fanns att tillgå. Rädd att jag skull känna mig fullständigt maktlös. Vad fan skulle jag kunna hjälpa till med. Rädd att som lök på laxen klampa in i dessa utsatta kvinnors mest privata ögonblick och bara vara maktlös och bortkommen. Så jag åkte aldrig. Förresten, rädslan för maktlöshet är nog en ännu större skräck för mig än att inte växa.

Efter att ha flyttat till Hong Kong var det inte längre en bra lösning att stödja Maternity Worldwide. Men av den där kvällen, på födelsedagsfesten i Köpenhamn, lärde jag mig den grymt viktiga läxan att vi alla kan göra livet lättare för dem som inte haft samma tur som oss själva i livets lotteri. Jag kände att jag gjorde nåt bra på riktigt på nåt vis.

För Pops & Frog har vi valt att försöka samla in pengar till SOS Barnbyar i Siem Reap, Kambodja. 350 föräldralösa barn behöver ett handtag, en slant, en bra slant faktiskt, så att verksamheten att ge dem ett hem, trygghet, skolgång etc., det som vi och våra barn kan ta för givet, säkerställs (För mer information läs på Pops & Frogs hemsida popsandfrog.co.uk  under’’ The Cause’’). Vi kommer självklart att besöka barnbyn under vår resa ifrån Hong Kong till Sverige men jag kommer också att flyga dit i Januari för att försöka sätta ihop ett eget litet reportage kring specifika behov, mål och drömmar!

Får vi nu bara er support till Pops & Frog så kan vi hjälpa dessa barn till en betydligt ljusare framtid.

Euro 50.000 är vårt mål att samla in till barnbyn.

Gott nytt 2017 förresten!

Pops & Frog