Kyrgyzstan – Tack gode gud!

 

corr2DSC02266

En av gränsposteringarna mellan Kyrgyzstan och Kina

Att lämna norra Kina efter bara fyra dagar kan inte beskrivas som något annat än en befrielse. Inte så att området inte är vackert för visst är det det. Motorcykelturen mellan Tashkorgan och Kashgar var om än inte i nivå med Pakistan en fantastisk upplevelse om man nu bortser ifrån vädret som bjöd på det som meteorologerna inte kallar måttlig men snarare riklig nederbörd. Även Kashgar var en upplevelse, med en av världens största moskeer som tar sisådär 7.000 pers, men på något sätt kändes staden inte äkta. Jag blev korrekt men ändå illa behandlad. Inte så att jag tror att jag blev sämre behandlad än någon annan. Det är nog så det är där. Ett skruvat tillstånd som över tiden blivit normaliserat och som gör att man inte förstår vilket skämt de stora reklampelarna utefter vägen ifrån den Pakistanska gränsen är som talar om att man som turist skall vara välkommen och njuta av regionen. Å andra sidan tror jag inte de styrande är medvetna om hur illa det är ställt men om det ursäktar dem eller gör saken än värre kan kanske diskuteras. Aldrig tidigare har det jag sett varit så vackert och det jag samtidigt känt varit så främmande och obekvämt.
Kina har en stor plats i mitt hjärta, efter alla år i landet är det utan tvekan en stor del av den jag är. Att min familj, vid sidan av fyra av mina barn är kinesisk gör bandet än starkare, kanske därför jag blir lite ledsen och har svårt att släppa mina upplevelser i kinas nordvästras hörn.

DSC_0105

Jodå, det går finfint att köra på starkt grönt te och STP

Hursomhelst, med ett lättat sinne styrde jag åter min Triumph upp emot bergen emot Kyrgyzstan. I väntan på att Kyrgyzstans gräns skulle öppna, och varför i hela fridens namn kan dessa gränsövergångar inte synka sina öppettider, stod jag ett par timmar i en kö och väntade. Skall jag säga något negativt om min resa så är det all förbannad väntan vid olika gränsövergångar. Vi är kanske olika som människor men jag upplever bara stress. Kanske för att jag reser ensam och väntan och sysslolösheten blir så mycket mer påtaglig när man är själv. Att sitta i en lastbil eller dylikt är dessutom betydligt mer bekvämt än i sadeln på en hoj. I huvudsak är dessa gränsövergångar trafikerade med lastbilar, turisterna förefaller sällsynta och dårar på motorcykel utgör nog snarare ett exotiskt inslag, som ett utrotningshotat djur eller så. Vid Kyrghyzstans gräns hade jag dock lite tur. Chauffören i lastbilen bakom mig var en pratsam typ och vi spenderade de ca två och en halv timmarna innan den stora taggtrådsgrinden öppnade med att snacka skit med varandra.
Cuba hette han och pratade precis lika lite engelska som jag pratade ryska. Det spelade inte så stor roll för vi var båda angelägna om att förstå varandra och även om samtalet liksom var två steg fram och ett tillbaks så gick det ändå på något märkligt sätt rättså bra. Jag minns att jag där och då var förundrad över hur br vi förstod varandra. Det går om man vill. Cuba var en mysig liten gubbe i keps som faktiskt mer såg ut som om han var ifrån just Kuba än ifrån Kyrgyzstan. Liten var han med ett fårat ansikte och en solbränna i klass med 2 månader på Teneriffa. Han hade pliriga ögon och leendet var aningens snett, sannolikt beroende på den där ciggen som satt fastklistrad i hans mungipa. Min uppfattning var att han var en rättså gammal men vital gubbe men det visade sig snart under vårt samtal att han var två år yngre än mig. Yes Sir, man är ingen tonåring längre. Vi pratade mycket om motorcykeln. Den drar mycket uppmärksamhet till sig och frågorna haglar ofta kring dess prestanda. Det är posititvt, blir liksom en dörröppnare till en konversation om allt mellan himmel och jord.
Så småningom öppnade militären grinden och jag körde som första fordon i kön, man kan vara det när man kör motorcykel, genom grinden mot militärbaracken. En väldigt vänlig kirgisisk militär tog mitt pass och begav sig in i baracken allt medan jag satt kvar på motorcykeln. En sån service. Han kom tillbaka fem minuter senare, räckte över passet och och önskade mig trevlig resa. Utan konkurrens den snabbaste gränsövergången hittills kanske beroende på att Kyrgyzstan kräver varken visum eller särskilda papper för cykeln. Underbart! Jag hade nu kommit över bergen och befann mig nu i någon slags stepplandskap, en öken utan mycket vegetation men vackert var det och tack vare att jag kommit ner i mer låglänt terräng var det nu mindre kallt. Jag gasade på rejält med cykeln. Det var kul att köra och jag kände mig lätt sinnet, glad över att ha lämnat Kina. Landskapet var helt annorlunda, böljande kullar utan vegetation och fin väg, underbart. Men lyckan var kortvarig , jag fastnade snart i en militär checkpoint placerad in the middle of nowhere där det visade sig att dom hade missat att sätta en stämpel i mitt pass vid gränsövergången. Stora problem så klart och dom ville att jag skulle köra tillbaka. Inte så att det inte inte var genomförbart för det var det väl antar jag. Hade väl tagit mig sisådär en och en halv timme men sen hade det varit en och en halv timme tillbaka och jag hade långt att köra den dagen. Dessutom fanns ingen bensin att få, inga byar att stanna i och det hade varit problem för mig. Nu kom cigarettpaketet jag fick av Cuba väl till pass. Efter att ha delat ut ett gäng cig till besättningen vid checkpointen fick de precis samma uppfattning som jag, nämligen att en stämpel inte är så jäkla noga. De vinkade glatt farväl och jag undslapp med nöd och näppe tre timmars körning och bensinproblem jag inte riktigt visste hur jag skulle lösa. Cuba är min kompis.
Kyrghyzstan är även det ett fantastiskt vackert landskap. Jag hade fint väder och vägarna var som gjorda för hojåkning. Dom slingrade sig sådär otvunget mellan, uppför, nedför och runt ett ändlöst pärlband av Sound of music kullar. Jag hade egentligen inte bråttom utan kunde mycket väl ha stannat utefter vägen och slagit upp mitt tält men efter att ha spenderat flera dagar i Kina utan att egentligen ha kört mycket cykel kände jag en frihet i att bara rulla på. Annars hade jag verkligen sett fram emot att få slå upp mitt tält. Hittills hade det bara varit en jäkla massa grejer att släpa på då jag inte kännt att de länder jag passerat varit särskilt lämpliga att tälta i. Eller så hade jag varit bekväm av mig eller ja, kanske både och. Men nu och framöver var läget annorlunda, här skulle tältas. Enda problemet jag hade var bensin då det nästan var total avsaknad av bebyggelse. Så fort jag fick en chans att fylla på gjorde jag det, Någon lärde mig att den gyllene regeln vid äventyr som mitt var att så fort man har halv tank eller mindre och stöter på en bensinstation så skall man fylla på. Det följde jag slaviskt och det visade sig vara väldigt klokt trots både en och två reservdunkar.
Gott väder, goa vägar, ett vackert landskap och bra musik i hjälmen så rullar timmarna på som om de vore minuter. Körandet blir meditativ och man försätts i något slags tillstånd som är oerhört vilsamt. Tankarna far i alla väderstreck. Kanske är det en av de stora behållningarna av en sådan här resa. Jag har arbetat så mycket hela mitt liv. Långa dagar, långa veckor, mycket resor. Åt helvete för mycket arbete med ting som kanske egentligen inte alltid varit så viktiga. Det har inte varit tid tid alltför mycket universiellt tänkande. Inte så att jag kom fram till en massa värdefulla insikter, man gör nog inte det när man tänker stora ting fast det kanske inte är så viktigt egentligen. Det viktiga är att ta sig tiden att tänka å ingen plats är bätte än främmande land, solo, i sadeln på en motorcykel.
Vips så började det skymma och jag befann mig i Bishkek, huvudstaden Kyrgyzstan. Jag hade under dagen tagit mig igenom hela Kyrgysthan, från söder till norr. Det var uppenbart att Kyrgysthan är ett ett fattigt land, slitet men ändå charmigt på något vis. Jordbruk så långt ögat kan nå men överlag rättså folktomt. Tror faktiskt jag stötte på mer kameler än människor innan jag började närma mig Bishkek. Bishkek däremot är en fullt modern stad och hotellet jag hittade helt OK. Det var sent när jag anlände hotellet. Som vanligt velade jag runt hela stan innan jag slutligen hittade min destination. Det slog aldrig fel, alltid samma sak i varje ny by. Efter att till slut ha anlänt hotellet följde jag samma rutin jag kommit att följa varje dag, snabbt av med mc kläderna som nu verkligen blivit en del av mig, i vart fall den del av utrustningen jag inte tappat längs vägen. Mina stövlar var ett under av komfort och erbjöd dessutom ett väldigt behaagligt stöd för min nyligen opererade hälsena som gick av under ett sparringpass i Thailand. Men det var grymt ändå grymt skönt att få kliva ur uniformen och hoppa in i duschen. Vanligtvis var jag ordentligt skitig efter en dag på vägen, ansiktet kolsvart av dieselsot ifrån lastbilarna. Jag gillar inte att köra med visiret nere och gör det inte om jag absolut inte måste, typ ösregn. Nåväl, dusch, mycket tvål men oöppnad schampoo flaska då min svål knappast behöver den sorten av rengöring. Torka, på med brallor or t-shirt och ut och finna en restaurang. Hungrig var jag alltid på kvällen då det vr si och så med lunchintaget. För det mesta blev det en proteinbar eller så till lunch men nu var jag så långt in i min resa att trots ett bra förråd så var det nu slut och denna dagen blev det inget alls i magen. Hittade snabbt vad som föreföll vara en trevlig uteservering och beställde en styck pilsner, en glas whiskey utan is och etablissemangets största pizza. Sannolikt var alla pizzor like stora men jag gjorde vad jag kunde för att förse mig rikligt. Vädret var skönt, varorna kom tämligen pronto och livet var, underbart. Svårt att beskriva men det var en skön känsla den där kvällen i Bishkek. Efter att fått fyllt upp buken kände jag att jag nog gärna vill ha en öl till och suktade efter lite musik. Fick tips om en pub och drog iväg dit. Det var någon slags sportpub och på etablissemangets tiotal TV skärmar spelades det fotboll. Beställde min öl och började förstrött titta på en av skärmarna då det plötsligt gick upp för mig att det var Sverige som spelade landskamp emot Bulgarien. Plötsligt började jag som enda svensk bli alltmer högljudd men kände att jag fick allfler ögon på mig och lade snabbt band på mig. Det var nog bra för Sverige fick stryk, med 3-2 eller nåt sånt.
Traskade tillbaka till hotellet, trött och belåten trots Bulgarien förlust och fattade beslutet att köra vidare dagen efter. Ifrån början hade jag planerat att göra lite utflykter och se mig omkring i Kyrgyzsthan dagen efter och stanna en natt till i Bshkek. Men jag hade inte ro i kroppen till att göra det. Jag vet inte vad det är men jag hade svårt att bara vara stilla efter att varit still i fyra dagar i norra Kina. Jag var rädd att min tidplan inte skulle hålla och kände en viss stress. Bestämde mig därför att ge mig av emot Kazaksthan dagen efter men att inte ha alltför bråttom på morgonen.
Vaknade upp till 35 graders värme och gick ut på byn för lite frukost på en Starbucks klone. Bishkek är verkligen en trevlig by. Efter frukost styrde jag kosan till en supermarket, jag behövde proviantera. Jag skulle ju tälta och jag behövde allt ifrån vatten till snacks. Antalet gränsövergångar mellan Kyrgyzstan och Kazakhstan är otaliga så därför pluggade jag på innan jag åkte vilken som skulle vara snabbast. Det är ju oftast de lite mindre gränsövergångarna som är det men vissa av de små gränserna tar bara komersiell trafik eller har andra restriktioner. Norr om Bishkek är bergslandet slut och det platta landskapet börjar. Det platta landskap som inte tar slut förrän i Ryssland. Ja, alltså det visste jag ju inte då. En sisådär tre timmar senare nådde jag en liten gränsövergång. Även denna sköttes av militären. Jag checkade snabbt och smidigt ut ur Kyrgyzstan och in i Kazakhstan. Fasen vad skönt när det flyter tänkte jag och frågade en Kazakh om var jag kan växla pengar. Huh, sa han, Oh oh tänkte jag. Huh lät inte bra. Han sa, växla pengar kan man inte. Det är lördag idag, du får vänta till måndag när banken öppnar i stan 20 mil härifrån, men sa han och log, det går att växla pengar på den Kirgisiska sidan. Oh, noooooo. Hursomhelst, dessa utomordentligt vänliga militärer eskorterade mig över gränsen och lät mig växla mina US dollar och eskorterade mig tillbaka till Kazakhstan. 10 minuter tog det hela. Fasen vad skönt. Omåttligt tacksam hoppade jag tillbaka på hojjen och började köra iväg men stoppades efter hundra meter av ett tonårsgäng med järnrör.

DSC_0067

                                               After a dirty day on the road

Tattaaaaaa

 

China revisited, the worlds highest bordercrossing

corr2DSC02251

The nature of Pakistan, of which I had huge expectations, turned out to be way, way more exciting than I ever could have dreamed of. To explain to someone what it was like and actually making the person you are talking to understand is virtually impossible. It is just too different. The only thing I can think of to compare with is to land on a different planet, say Mars, and go on a long drive with the space vehicle. What I mean by that is that you are inside of that experience 360 degrees, not standing at a platform looking at a scenery with some form of civilisation behind you. You live that experience, day after day after day and each day around every single bend your jaw drops in awe over what you have in front of you.

Our planet is so overwhelmingly beautiful and along Karakoram highway it doesn’t stop but keep on presenting new extraordinary pictures around every bend but there is an end to everything. Even though Karakoram Highway continues to Kashgar in China the magic stops at the China border. Not that the beauty of the nature doesn’t go on into China but the Chinese government is not too interested in having visitors in this part of the country and they are quite clear in telling you so.

The last outpost in Pakistan is the small town of Soest. Again, this is one of these border towns that have nothing going for it. Its ugly, everything is temporary or at least appears to be. Everybody is just passing through and cant wait to get out. At the eastern edge of town is a gate that opens at nine thirty in the morning. Even though there is another two hour drive to the Chinese border, this is the Pakistani checkpoint and customs. Having heard that the border crossing on the Chinese side could be tricky, I decided to be first in line to leave Pakistan A mission I accomplished by starting customs and border crossing procedure at 08.30. At 09.30 I said good bye to my friends at Karakoram bikers and headed towards China. The two hour drive to the border was if possible, even more beautiful. The mountains were even more steep and the stream running next to the road roaring wilder than before and even though I already was at a high altitude I started a serious climb. I went from 27 degrees heat up to zero degrees and snow. Up to the border crossing Kunjerab at 16.700 ft. As a border crossing it proved to mean absolutely nothing. It is just a monument showing the geographical border really. Once having arrived at the peak and the big arch it turned out to be closed for…………….lunch. Guess border staff needs a bit of food too huh and how could they know the Pakistani border opens at 09.30?

corr2DSC02248

Waiting at this altitude, almost 5.000 meters makes you realise that climbing Mount Everest is not about climbing a mountain, it is about overcoming the conditions you are in. The mountain is the easy part. Even 5.000 meters makes all kinds of physical activity exhausting. One other experience you get from spending time at high altitude is that you sleep poorly and dream the weirdest kind of dreams. Lack of oxygen makes your body having difficulty getting into the really deep sleep and instead put you in a limbo where screwed up dreams flourish. Then you wake up and remember the whole thing and start questioning your own sanity.

corr2DSC02257

Anyways, a two hour wait later the Chinese military came out smiling, well fed and opened the gate and let everybody through after a simple passport check.. This was a bit too easy, there has got to be more to it and, yes there was, of course there was. About 1km later was the next checkpoint, a big military one. After a long wait, maybe an hour, they decided it was my turn and they started to go through my luggage. Not one of those relatively thorough checks you get at some airports. No no, this was hard core, this was high end checking where they went through everything, and I mean everything. They spent at least 30 minutes just with my cell phone, to check all the apps and all my photos and of course the same with my camera and my laptop. Not impolite, not unfriendly in any way, just meticulous. Why do they need to look at all my photos. Even from years ago?

corr2DSC02256

When I was done at the luggage inspection and got out to the parking lot where my bike was it had started snowing. It actually put a smile on my face because now I had experienced all kinds of weather on my trip. I was also relieved that it was time to move on. I was approved, or so I thought. An officer came up to me and said I need to have my bike scanned. He showed me the never ending line of trucks waiting to enter the scanner and told me to go to the back of the line. See when I arrived at the checkpoint the scanner staff were not yet in place so I just passed by. Consequence, go back and wait for at least three more hours, I would be last in line to get out of the check point. I went up there, talked to the police and asked if it really was necessary and finally found one who would say no. Probably because his English was bad and he didn’t really get what I was asking him. I went back to the parking lot was a assigned a spot by the military and was told to wait. we first had to wait an hour for the actual border to open and then wait until all vehicles from China had crossed into Pakistan which took a few hours and then they put me in a convoy with two cars to do the two and a half hour drive to the third checkpoint. Lovely!

The third checkpoint in Tashkorgan looks more like a regular border crossing without military. When we arrived they were not yet open, of course, we were told they were having dinner. Another hour of waiting and then the customs and passport people arrived. This place looked and functioned much more like a regular border crossing and was relatively efficient. Once through the gates my first thought was that now Im going to have something to eat and something to drink. After all it was 6.30PM. and I hadn’t had a anything to eat in almost 12 hours. But, they were not done with me, not in a longshot. They decided to impound my motorcycle for some document crosschecking which had to take place the following day. However, the actual administrative process with impounding the bike was tedious, to say the least. Paperwork, X-ray scanning weighing and a never ending discussion where it should be parked kept me with the customs until 21.45. They promised I would get my bike back in the morning providing my documents checked out ok. I went to my hotel which was only a five minute drive away and before checking in I ran into the restaurant, which was about to close since it was now passed 10.00 pm and begged them for a beer, water and some food. Some lovely people, who turned out to be the owners, presented me with the biggest tray of sweet and sour pork I have ever seen, I was suddenly in heaven. My day was without comparison the worst I had had so far on my trip but that tray of food and a beer just made my day.. Not physically but mentally it was on the verge of driving me nuts and I am actually used to cross China borders, something I have done at least once a month for the last 15 years but this was something else. Exhausted with a belly full of sweet and sour pork I made sure to call my wife and tell her I was OK. I do that every night so that she knows I’m OK. 30 seconds later I passed out, not in bed but on bed.

I got up at 08.00 and contacted the import agent, yes you need one of those to get anything across the China border, and asked them if I could go pick up my bike. Their response was of course, no, not yet. We will call you soon. At 14.00 they called and said it would take more time. At 16.00 I went to the customs and waited one hour before I got the message – Not today. Now I had had enough. I got seriously pissed off and said xxxxx xxzxxsx zssx! Well, that triggered them and evidently Chinese customs officials can get pissed off too. Eventually I said I will now leave the place, leave the bike and fly home to Hong Kong. Time was not really on my side since two days later they were starting a muslim festival which means the borders close for 5 days and I did not have 5 days. I had to get the bike out the same day. I started walking off the premises and by God it seemed to work. His face was still fuming red of anger but suddenly he started using up his entire arsenal of various chops on my documents and five minutes later my bike was released. Yippie.

corr2DSC02262

It was now 19.00 and I was happy to leave. Well maybe not just yet…… I went to the gas station in this very odd city of Tashkorgan. It is quite modern but seems somehow desolated. Rather ugly, not much to see to be honest. Anyways, at the gas station I went up to the pump and was waiting for some help when a guy came and informed me that I can not buy petrol unless I have a petrol permit from the police. Now, that’s a new one isn’t it. Off to the police station, wait another 45 minutes for a permit and then back to the gas station where they after hesitation allowed me to buy one litre at a time. I could not fill at the pump. Had to do many runs. It was now 20.30 and I could finally leave for Kashgar. I had a long drive ahead of me, actually too long considering the hour but I really had no choice. 350 km approximately.

I arrived my hotel in Kashgar after midnight, exhausted and super hungry. Upside was it was a really nice Radisson hotel with 24 hour roomservice. I was in heaven. A shower, a bathrobe, a beer, a call to my wife, some food and a bit of TV and the knowledge of the day after being a day off, doing nothing but site seeing slowly turned my tired grumpy mood to a feeling of pride of what I had accomplished. Maybe, for the first time on my trip, did I reflect on what I had done and what I had seen. I now only had one more Visa country left on my trip, Russia, and no more bike permits were needed, that is provided they would let me out of China. You see, the reason behind my planned extra day of staying in Kashgar was actually for the processing of my exit documents. Getting in is tricky but once you are in they don’t want you to leave.

Day after I went went siteseeing in Kashgar which was a big surprise. Kashgar is very much influenced by Arabic culture, Arabic architecture and even Arabic language. Fact is, all public buildings have the name of the building in both Chinese as well as their own simplified version of Arabic and islam is probably the biggest religion. The old town of Kashgar is actually a very beatiful city. Lots of nice buildings, carfree streets and a level of cleanliness that is not far behind Singapore. Very unusual for Chinese cities which can be a lot of things but clean aint one of them. The only thing that I found a bit annoying on my otherwise wonderful stroll around the city is that the presence of police is extremely high. Every streetcorner, and I mean every streetcorner have two to three policemen on post. It touched me as absolutely ridiculous since the town is so quiet. They say it is not a stable part of the country. Separatists are supposed to be highly active in the area and that is the reason for all the security. As you know China have since long banned both Facebook and Youtube but in this area they have also banned Whatsapp. In 1934 in the battle of Kashgar the Hui army massacred a large number of Uyghurs (locals) and ever since there is some instability. As far as I know the last attack took place in 2015. In a sense I can absolutely understand that there is some tension though. It doesn’t feel like you are in China and to run a part of a country that is ethnically, culturally and religiously different must be extremely hard for the Chinese government.

corr2DSC02258

I learned a lot that day, maybe more than anything else that China is a huge country, or actually it isn’t a country. It is a huge multi facetted area containing many cultures, ethnic groups, languages, religions etc.

In the afternoon I contacted my agent who declared that all paperwork had been done and that I could leave according to plan tomorrow. Thank God, I had to get out before the festival or my schedule would go out the window. Day after I get on my bike and head for the border. Im there when they open and it is completely empty, well almost empty. No other people are trying to cross, only me, but I do manage to find a few staff at customs and about an hour later all the paperwork is done. Im ready to head for Kyrgyzsthan, or thats what I thought. My papers are OK. Now it is all about letting my bike out. They send me over to another customs depot where the trucks gets declared and here I have to spend three hours before they finally say they wont let me leave. By that time I am so pissed off, pardon the language, that I tell them that Im leaving (this routine had worked before so might as well give it a go). I say I’m taking a taxi to the airport in Urumqi and will fly back to Hong Kong. I ask them to contact me when they are done. My bike is parked right in front of the border gate. I ask them to take of my bike and start walking away. I get about 300 – 400 meters when a car with 3 guys from the customs stop right in front of me and begs me to go back. They promise to process my paperwork. It takes roughly 2 minutes for them to process everything and less then five minutes later Im on my way to Kyrgyzstan. Im puzzled, what was it that was so hard and suddenly became so easy?

corr2DSC02266

I would be lying if I didn’t say that I was extremely relieved to leave that part of China. I will never go back. It was made very clear that I was not wanted and they make your visit extremely painful. It is up to anybody to make their own decisions but knowing what I know now I would never take that route out of Pakistan. I love many parts of China, my family is partly Chinese and what I experienced on my drive in South China will be a memory I will cherish for the rest of my life. Whereas the northern China part without doubt was the most hostile and uncomfortable experience I had on my trip.