Ryssland, där t.o.m hundarna hatar mig

Resan emot den ryska gränsen påbörjades tämligen tidigt på morgonen.
Dels hade jag inte riktigt klart för mig hur långt det egentligen var till gränsen och dels räknade jag med att i Ryssland, där får man väl sitta i karantän medans dom går igenom allt bagage minutiöst och frågar vad jag skall med två rakhyvlar till, vad jag gjorde i Pakistan och varför jag skall spionera på Ryssland och varför jag har med mig en trasig dronekamera som jag inte behärskar att flyga och vad jag skall filma med den när jag väl fått den lagad eller är den bara trasig på låtsas liksom. Allt medan jag får rumpestumpen grundligt undersökt av ett par ryska björnnävar i jakt på diverse kontraband. Alltså inte så att jag hade några fördomar men ändå.

Ryska gränsen är noga med visum. Jag måste anlända med min motorcykel en specifik dag och sedan har jag 10 dagar på mig att resa igenom. 10 dagar skulle inte vara något problem alls, jag planerade inte att stanna mer än 3 dygn i Ryssland innan jag tog mig över gränsen till Georgien. Däremot är det lite lurigt att anlända precis på utsatt dag med tanke på den långa resan. Men jag hade tur, jag skulle nå gränsen på utsatt dag. Att checka ut ur Kazakhstan var väldigt enkelt och fem minuter senare köade jag upp till den ryska gränsen. Febrilt letade jag igenom mitt väl tilltagna medicin förråd efter vaselin då jag tänkte att det skulle göra mindre ont och gå fortare om jag bistod undersökningen. Jag tänkte att annars skulle dom säkert använda ngn gammal återanvänd motorolja och fan vet om man inte får utslag av det. Tyst för mig själv tackade jag MC guden för att jag inte ådragit mig en ordentlig babianrumpa efter alla timmar på cykeln.

Hela gränsposteringen var bemannad med kamouflageklädda militärer vilket liksom bekräftade mina fördomar. Efter sisådär 20 minuters väntan var det min tur. Det hela tog ca. 2 minuter och sedan vinkade dom igenom mig. Utan konkurrens den snabbaste gränsövergången hittills. Det var nästan så att jag ville åka tillbaka och fråga om dom inte skulle kroppsvisitera mig, att det liksom blivit något fel. Jag hade ju inte ens betalat en enda dollar i muta. Av fullt förståeliga skäl avstod jag dock ifrån dylika tvångstankar och drog på musiken i min hjälm på högsta volym. Breakfast in America med Supertramp strömmade ur lurarna och jag sjöng, eller snarare ylade med. Jag kan inte sjunga, inte en ren ton men ibland är det liksom befogat. Innan jag begav mig ut på min resa hade jag förberett ett antal spellistor med tonvis med musik och varje morgon satte jag en av dessa spellistor på shuffle och så fick det bli vad det blev. Breakfast in America liksom bara blev.

Vädret var vackert, väldigt varmt, och landskapet faktiskt likt svenskt bonnland med hagar och gärdsgårdar. Jag styrde kosan emot Dagestan. Det enda jag kände till om Dagestan var att Khabib Nurmagomedov, en av mina idoler i MMA, mixed martial arts, är ifrån Dagestan. Ryktet om honom sa att han växte upp och lärde sig brottas med björnar. Tuffa gossar i dom här trakterna tänkte jag och mindes att jag en gång tampats med en oerhört snäll släthårig foxterrier. Jag vann.
Det var dags att slå läger för natten. Ryssland hade börjat mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det skulle bli kul det här med Ryssland. Kvällen avnjöts i stillhet med lite läsk och Blå Bands orientaliska kycklinggryta med coscous. Jag behövde vila ordentligt då jag hade en lång dags körning framför mig. Att den dagen skulle bli den kanske tuffaste dagen jag haft under min resa hade jag ingen som helst aning om och tur var nog det. Nu kunde jag ju sova som en gris.

Gick upp på morgonen, tog en raggardusch i bubbelvatten. Har läst att Naomi Campbell badar i Evian så då kan väl jag rensa armhålorna i ryskt bubbelvatten. Lite frukost, packa, packa, packa, upp på hojen, på med musiken och upp med volymen. Jag kände mig lätt. Alla tuffa gränsövergångar var nu gjorda. Inga mer visum och specialpapper för hojen under resten av resan. För första gången kände jag att jag nog skulle klara det här. Sen gick jag in i dimman. Varför är det alltid så att så fort man känner att man har koll på läget så får man en stor klubba i huvudet som klargör att det har man inte alls. Är det Gud? Är det sådant han roar sig med på sin fritid när han inte har fullt upp med allt annat, vad det nu är. Det skulle bli en varm dag, temperaturen var redan klockan 08.00 på morgonen över 30 grader och ganska snabbt började landskapet förändras och allt mer likna det i Kazakhstan. Enda skillnaden var att vägarna var väldigt fina och föreföll nyanlagda. Landskapet var dock tämligen öde, nästan inga bilar, nästan inga människor, nästan ingen boskap i sikte. Ju längre jag körde desto varmare blev det, nu 37 grader och nästan ren öken. Inga byar eller städer, ingen trafik, bara ingenting.
Till min hjälp hade jag nedladdat kartor ifrån googlemaps. Utan dem vore det omöjligt att hitta under min resa. Visst hade jag papperskartor men de var hopplösa att navigera med, eller så var jag bara hopplös på att använda dem. Sällan under min resa hade Google maps svikit mig. Visst, den hade väl angett ett par vägar som aldrig funnits, i vart fall inte de senaste 2.000 åren eller som bara existerade som förstudie. Det blir liksom tydligt när Google ber mig köra rakt igenom någons vardagsrum. Enda problemet med en nedladdad Google karta är att kartan blir oanvändbar om man av någon anledning tvingas avvika ifrån den planerade rutten.
Det var precis vad som skulle komma att hända. Den där nyanlagda vägen med den perfekta asfalten som fick det att kännas som om jag nästan surfade genom ökenlandskapet i 100 km/h tog plötsligt slut, helt jävla slut, in the middle of nowhere. Skall jag vara ärlig var det kanske inte in the middle of nowhere, snarare mitt i en öken. Googles vackra karta pekade ut en rutt som inte existerade. Framför mig fanns bara bottenlös sand. Å nu projicerar ni stackars läsare en bild av någon slags Paris Dakar körning genom öknen där motorcykeln flyger över dynerna på bakhjulet. Då vill jag bara klargöra att Ingenting kunde vara mer fel. En stor, tung äventyrsmotorcykel med 50 kilo packning och en medelålders, lönnfet förare med begränsade kunskaper i hur man bäst kör i bottenlös sand är snarare ett ekipage som uppför sig långt mer som en jordfräs.
I 37 graders värme, iklädd full motorcykelmundering grävde jag motorcykeln framåt, en meter i taget. Det var utomordentligt svårt att hålla balansen och jag välte cykeln mer än en gång. Ansträngningen som krävdes för att få upp cykeln på rätt köl tog nästan musten ur mig. Att lyfta upp hojen på ett fast underlag är faktiskt inte lätt. Nästan 300 kilo med all packning är ett tufft lyft, men det går med lite teknik. Att göra samma i lös sand är ett helt annat äventyr och jag kan lugnt säga att för varje lyft var jag precis på gränsen av vad jag klarade av. Svetten rann inte av mig, den sprutade ungefär som på en vattenspridare vilket tvingade mig att ganska snabbt förtära de två literna jag hade med mig. Å andra sidan var jag fullständigt övertygad om att den här mycket märkliga ökenvägen snart skulle ta slut. Google kan ju inte ha så fel. Den goa asfalten är precis förbi nästa dyn.
Fan heller, när jag kommit över nästa dyn som var ovanlig hög fick jag en god vy över landskapet framför mig. Där fanns inget annat än sand. Skulle jag vända tillbaka? Men trots att jag var precis lika slut som min vattentank så avvek jag för första och enda gången under min resa ifrån den princip jag hade satt upp för mig, den att alltid välja lågrisk alternativet. Jag bestämde mig för att fortsätta och hoppas att någonstans där borta i horisonten skulle en väg av vacker svart asfalt breda ut sig.
Efter fem minuters rast startade jag upp min jordfräs och började plöja. En meter i taget. Så fort jag började få upp farten på cykeln började den jazza fram och tillbaka och jag var tvungen att parera med styret nonstop för att inte vurpa. Det gick men tog så mycket energi och jag hade slut på såväl proteinbars som vatten. Självklart händer det oundvikliga igen, jag vurpar, men jag måste vila lite först annars får jag aldrig upp den jävla hojen igen. Ja, jag erkänner, just nu var det den jävla hojen men inte bara det, jag började faktiskt bli lite orolig för min hälsa också.

Men då, just i det ögonblicket, när min obändiga vilja började ge vika för utmattning och hopplöshet händer det. Viddernas man, Dagestans Clintan (och då menar jag inte Nurmagomedov), min hjälte, dyker upp. En bonde från ingenstans, dyker upp och kommer fram till mig. Jag kan precis lika mycket ryska som han kan engelska så vår konversation går väl sisådär men på något sätt ändå över förväntan.

DSC_0135

Det första han gör är är att ge mig en flaska vatten. Jag gillade honom redan. Vårt mycket märkliga samtal ledde hur som helst fram till följande; han kunde inte hjälpa mig med cykeln, den fick jag köra själv, han var ingen ungdom så det var mer än förståeligt men han lovade att inte lämna mig förrän jag var igenom sanden och sedan skulle han plocka upp sin bil och visa mig vägen till dit jag skulle. Det kändes grymt mycket bättre med honom omkring mig. Han lugnade ner mig, gav mig vatten, hopp och fick mig att ta en meter i taget. Tyvärr minns jag inte hans namn. Jag antar jag kunde ljugit ihop något käckt ryskt namn för att få min historia lite bättre sammansatt men sanningen är den att jag inte har en aning. Inte så att vi inte utbytte våra namn utan snarare så att jag är fullständigt urusel på att komma ihåg namn.

Så småningom blev jag lite bättre på att köra i sanden och jag lärde mig också att hitta fastare sandpartier att köra på vilket resulterade att jag nu kunde öka på farten ifrån en meter i taget till 10 meter i taget. Jag höll på sådär i ungefär ytterligare två timmar innan jag stötte på den första riktiga vägen. Inte en fantastisk väg men jämfört med vart jag kom ifrån rena himmelriket. Jag vilade en stund och inväntade bonden som nu var och plockade upp sin bil. Gud vet var han hade hållit den gömd men en halvtimme senare kom han i sin Skoda och sa att han skulle visa mig vägen för nu var jag helt förlorad i ingenmansland och min nedladdade googlemap visade fortsatt rutt rätt ut i öknen och den jävla sanden hade jag fått nog av. Nu hade jag fast mark under både däck och fötter och det tänkte jag fortsätta med, till vilket pris som helst för nu var gubben sliten. Jag hängde på min nya kompis och vi körde i ca 30 minuter när vi plötsligt kom fram till en gammal rostig container som var utslängd i öknen. Där stannade min kompis och följaktligen jag också. Vi gick in i container som var inredd till ett mycket spartanskt cafe, men dom hade kaffe, Coca Cola och en chokladbit, för mig, just då, så gott, så fantastiskt, en obeskrivlig känsla. Jag njöt av min Coca Cola som om det vore en Chateau Petrus från 1982 och bet försiktigt i min Mars bar, vilket jag för övrigt inte gillar, som om det vore en hög med Beluga kaviar. Å nu säger vän av ordning att man inte dricker rött vin till kaviar vilket självklart är fullständigt sant men det skiter jag i just nu, det är ändå en bra liknelse. Min nyvunna kompis verkade vara god vän med etablissemangets föreståndare, en glad jävel i 40-årsålden med ett kraftigt underskott av tänder vilket uppvägdes av ett minst lika stort överskott av fläckar på hans före detta vita singeltröja. Han var självklart intresserad av vad jag var för filur men hans engelska var bara en knivsudd vassare än min kompis så det blev som det blev. Jag lyckades dock förmedla att jag skulle vidare till Grozny vilket föreföll göra honom lite förnärmad. Grozny? Tjetjenien? När man kunde stanna i Dagestan. Jag var nog inte riktigt klok i huvudet som kunde göra det valet. Dagestan var inte bara vackrare utan människorna var mycket bättre. Åtminstone lovade han det. Han älskade också UFC och Nurmagomedov och det faktum att jag kände till deras man gav mig en hel uppsjö pluspoäng och påtår på kaffet.

Hursomhelst, det var dags att ge sig iväg. Min kompis hoppade, nåväl kanske inte hoppade, för trots allt var han nog väldigt nära 70 strecket in i sin Skoda och jag drog igång hojen. Vi körde i ungefär 3.5 timmar, genom ökenlandskapet med bara ett kort stopp. Han sa att det var dags för bön. Min kompis var muslim och ville inte missa bönen. Han gjorde sin grej och jag fick en liten rast. Efter ca 20 minuter var han tillbaka i Skodan och vi gav oss ut igen. Efter sisådär 30 minuter stannade han vid ett vägskäl. Han sa att jag bara skulle ta höger och sedan var det raka spåret till Tjetjenien. Jag behövde inte längre hans hjälp sa han. Herregud, han hade ägnat hela dagen åt att hjälpa mig och nu skulle han behöva köra tillbaka hela vägen dit där vi kom ifrån. Man behövde inte heller vara professor i partikelfysik för att räkna ut att denna mannen inte hade många kronor till sitt namn. Jag försökte övertyga honom om att ta mina pengar men han vägrade. Han lyckades, trots språkförbistringar, förklara för mig att det var hans uppgift och guds vilja att hjälpa mig så långt han kan och att inte begära något i retur. Efter mycket övertalning fick jag honom att acceptera tillräckligt mycket pengar för att täcka hans bensinkostnader, vilket han räknade fram på öret. Där och då i Dagestan förstod jag mer än någonsin tidigare att religion är i grunden god. Det är när den används som ett verktyg för makt och politisk vinning som den blir ond. Inte religionen självt. Denna underbare man lärde mig ett och annat om Islam, lärde mig ett och annat om mina fördomar, lärde mig ett och annat om vad tillvaron går ut på och lärde mig att Dagestanier är rättså speciella människor. Själv är jag alltjämt en hårdnackad Ateist men jag känner nu en muslim jag behöver jobba förbannat hårt för att bli en lika bra medmänniska som honom.
Tack för den lektionen min vän.

DSC_0050

Vi gav varandra en ordentlig kram och sedan gav jag mig iväg, bara en kort bit, jag var helt slut, det började skymma och jag ville just nu inget hellre än att sova. Gränsposteringen till Tjetjenien fick vänta till imorgon. Av från vägen, bakom en skogsdunge, ja det började gradvis bli allt grönare nu, upp med tältet fort som tusan, brassa lite käk bestående av en frystorkad viltgryta med ris. Delicious, jag lovar. Till detta hade jag en Coca Cola, lite vatten och en skvätt överbliven vodka. Min medhavda högtalare spelade Doors. Jag hade det bra. Dagens strapatser tog dock ut sin rätt och 20 minuter senare var jag så djupt i REM sömn som jag någonsin varit.
Vaknade vid 8 blecket minst 2 timmar senare än vad jag normalt brukade göra i tältet. Dags för en ny dag. Tjetjenien, here we come. För mig var bilden ifrån början egentligen Ryssland som Ryssland men så mycket kan jag säga trots min väldigt begränsade erfarenhet av landet att icke sa Nicke. Regionerna är väldigt olika och betyder mycket kulturellt och politiskt och tom landskapet ser olika ut. Till Tjetjenien måste man passera en gränsövergång på mer eller mindre samma sätt som när jag först släpptes in i Ryssland. Kan nog säga att säkerheten var högre här. Jag måste erkänna att jag var lite orolig för Tjetjenien innan jag gav mig iväg. Det är ett oroligt hörn i världen. I vart fall har det varit det och Grozny, även om jag bestämt mig för att inte stanna där klingade inte sådär himla vackert.

Tjetjenien är fullproppat med militära checkpoints. Ständigt åker man in i än den ena än den andra. Kontrollerna går fort, dom tittar på passet, pratar till en på Ryska och när man inte förstår och svarar på engelska, vilket dom inte förstår, så viftar dom irriterat iväg en igen. Checkpointsen är utspridda väldigt tätt speciellt i och runt Grozny området och jag skulle vilja säga att åtminstone var 15e minut så åker man in i en ny kontroll. Detta kan kanske tyckas jobbigt men jag måste ändå erkänna att jag kände mig lite tryggare. Fast inte riktigt alla checkpoints gick lika smidigt. Efter att ha passerat de hårdast trafikerade checkpointsen inne i Grozny blev omgivningarna åter allt mer lantliga. Trots det duggade checkpointsen alltjämt relativt tätt, även om man kunde se att de var betydligt mindre bemannade. Jag närmade mig sakta en checkpoint som blivit förlagd i anslutning till en bro. Checkpointen var bemannad med 3 poliser som alla tre satt tillbakalutade på sina stolar emot sin byssja som snarast påminde om en arbetarbod. Polishattarna var långt tillbakadragna över hjässan och blottade deras hårt solbrända nunor. Inte mycket till reaktion ifrån dem när jag så sakta körde in i kontrollen, kanske sov dom. Plötsligt hördes ljudet av en tämligen sur hund som ganska snart skulle visa sig vara en polishund av fabrikat schäfer och att anledningen till att han var sur av någon outgrundlig anledning var min uppsyn. Att det arga ljudet blev allt högre berodde på att hunden var på väg i hög fart emot mig. För alla som kör motorcykel så vet man att med hjälmen på så blir synfältet snett bakåt och bakåt utomordentligt begränsat. Man får vrida ordentligt på skallen och därför noterade jag aldrig detta underbara lilla husdjur som ville önska mig välkommen med sina stora fina tänder. Att jag som sagt också hade musik på relativt hög volym i lurarna gjorde min reaktion ännu långsammare. Sedan tog därför inte alltför många sekunder ifrån att jag noterade att en vovve hade allvarliga synpunkter på min uppenbarelse tills dess att min högerfot satt i ett järngrepp. Nu var stunden kommen att tacka min lyckliga stjärna för att jag varit klok nog att köpa ett par ordentliga MC kängor. Dessa är utgör uppenbarligen inte bara ett bra skydd vid eventuella olyckor utan klarar även att stå emot galna schäfer tänder. Stövlarna är såpass rejäla eller vad man nu skall säga att jag egentligen bara kände trycket ifrån vovvens käft men egentligen ingen smärta. Det tre vise hårdsolande männen vaknade nu så sakteliga till och började skrika. Skrika på ryska. Det hjälpte inget vidare och snart var de på fötterna alla tre och övergick ifrån att skrika till att gorma, fortfarande på ryska. Jag förstod då efter en stund att de ville inte kännas vid vovven över huvud taget utan ville att jag skulle köra på. Jaha, då fick jag väl göra det då. Jag började ge lite gas men då hunden vid det här laget var bokstavligt talat väldigt fäst vid mig hängde han med. Jag slängde en förvirrad blick på de tre vise männen och de signalerade att jag jag bara skulle fortsätta. Jag hade liksom ingen lust att missuppfatta dem och sedan få 25 kalashnikov skott i ryggen för smitning ifrån en checkpoint, men icke, de ville bara sitta under sin korkek… Hursomhelst, mer gas krävdes och någonstans kring 40km/h gav hunden upp och jag var åter igen solo på min hoj. Jag skänkte en tanke av tacksamhet till mina stövlar och det faktum att jag pumpat kroppen full med rabiesvaccin innan jag gav mig iväg. Det är väl med hundar som med människor kan man tänka, det går inte att vara kompis med alla.

CorrDSC02314

Tjetjenien är i stora delar väldigt vackert. Påminner starkt om svensk landsbygd med liknande vegetation, stora ängar med betande kor, björkar, ängsblommor. Sen var det gott väder och bra vägar och så småningom blev kontrollerna allt glesare och jag kunde för första gången på länge dra på med min hoj. Så skönt det känns att bara blåsa på, att vara där ute och bara köra med min kompis. Ja, på något märkligt vis blir man kompis med hojen, alltså förutom när man hatar en i sanden. Det var ju bara vi och att blåsa på gav mig ungefär samma känsla som man får när man är ute med sin hund, den sorten som gillar en då alltså, och kan släppa den lös så den kan springa runt och bara stollehoppa. På något fullständigt knasigt sätt kände jag att jag skänkte hojen samma glädje genom att dra på ute på landsvägen. En fullständigt absurd tanke men men, så var det. Man blir nog lite av ett psykfall när man spenderar så mycket tid med sig själv.

DSC_0126

Denna, den sista kvällen i Ryssland skulle jag bo på hotel. Efter de senaste dagarnas strapatser luktade jag sämre än en kamel och de luktar inte hallon kan jag lova. Mina kläder var skitiga och jag hade tom kvar en del sand i kalsingarna efter min världsomsegling under sanddynerna. Kort och gott, jag behövde duscha, en ren säng och lite gott käk. När jag körde in i staden var det ett jäkla trixande innan jag nådde hotellet. Det var sedan länge mörkt ute och det var inte en minut för tidigt när jag stannade min hoj utanför hotellet. Det såg fint ut, det var helg, på hotellet var ett stort party där alla gick runt i smoking och långklänning. Gatan framför var också full med festande människor. Herregud, jag kände mig som en Alien. Snabbt av med alla grejer, in på hotellet, checka in, upp på rummet, av med alla kläder, 30 minuter i duschen, krama livet ur alla duschtvål och schampoflaskor jag kunde komma över. Vilken oändlig känsla att bara stå där i det strilande varmvattnet. Så underbart en dusch kan kännas. Så stor tillfredställelsen kan bli av små ting när vi inte längre kan ta dem för självklara. När grundbehoven i tillvaron inte längre är självklara överglänser tillfredställelsen vi får av dem vida alla former av det goda livets så kallade guldkanter.
Osandes av rosenbladsschampo gick Jag gick ner till hotellets uteservering och beställde en tallrik pasta, en öl och en whiskey.
Imorgon Georgien.

Tattaaaaaaaaa