Turkiet – Mycket snö men ingen kebab

Gränsposteringen mellan Georgien och Turkiet låg som så ofta uppe i bergen. Det var en fin tur, solen sken och humöret var på topp. Normalt var jag alltid lite orolig inför en gränsövergång. Eller orolig kanske inte är rätt ord snarare så kröp det lite i kroppen och jag hade svårt att koppla av förrän jag var igenom på andra sidan. Jag hade, trots att jag var beväpnad med en arsenal dokumentation och tillstånd enligt alla konstens regler spetsat med en dos av paranoia, spenderat åtskilliga timmar vid gränsposteringar och tvingats improvisera, läs le, be, bli förbannad och betala, för att så småningom bli genomsläppt. Det var många gånger oerhört segt och trots att jag egentligen har ett ganska bra tålamod frestades det inte sällan till bristningsgränsen. Denna gången var det dock annorlunda, från och med nu skulle alla gränsövergångar vara smooth sailing hade jag fått för mig. Mina svenska skyltar och mitt svenska pass skulle från och med nu och hela vägen till svedala skära som en varm kniv genom smör vid gränsposteringarna.

Det är väl jäkligt bra att ha en positiv grundinställning till ting och det gör nog livet lite lättare men jag hade nog tagit ut segern en aning i förskott. Gränsövergången till Turkiet var minst sagt kaotisk. Det var 30 grader plus och packat med människor. Steg 1, som vanligtvis är passkontroll ägde rum I ett mycket enkelt murat hus. Där trängdes ett par hundra människor framför tre hål i väggen. Plötsligt utbröt ett vilt slagsmål mellan en resenär och ett gäng tullare. Fasen vet varför men klart var att fyra tullare hade händerna fulla. Det var ett hårt och blodigt slagsmål, killen var i trettiårsåldern och stor som ett hus. Ingen bodybuilder typ utan bara en riktigt stor och stark människa. Plötsligt hade alla resenärer flytt ut ur lokalen men eftersom de var nyfikna på vad som föregick hängde alla med huvudena in genom dörröppningen och de öppna fönstrena. Plötsligt slet den storväxta mannen sig loss ifrån tullarna som nu låg i en stor hög mitt på golvet men eftersom hela entren var igenkorkad av folk i flera led satte han av emot kontorsrummen utefter villans kortsida. En av dörrarna var halvöppen och han försökte ta sig in där men en av tullarna dök ner fick tag i hans fot. Han föll som en fura och satte huvudet i dörrkarmen, game over. Fem minuter senare var han bortforslad någonstans jag vet inte var och alla resenärer var tillbaka i kön.

30 minuter senare var det min tur att visa upp mitt pass men jag blev istället informerad om att jag hoppat över ett par steg, det fanns ett annat litet hus ca 200 meter därifrån där jag tydligen skulle ha stannat och plockat upp lite blanketter. Så tillbaks och börja om ifrån början, gå till kiosken och hämta blanketter, fylla i blanketter, lämna in kiosken, få en stämpel och sedan tillbaka i passkön. 30 grader plus är inget problem när man sitter på hojen och kör men att vara stilla i solen iklädd full goretex mundering med skydd och stövlar gör att man snart badar i sitt eget svett, men det var bara att härda ut, inte läge att strippa ner till långkalsongerna. Då hade dom nog fan aldrig släppt in mig. Det var bara att le och härda ut. Till slut lyckades man ändå konstaterat att jag sannolikt inte skulle utgöra något hot mot Turkiet och stämplade in mitt pass.

Över till steg 2, få in hojen. Problemet var att det fanns ingen som kunde läsa alla mina engelska dokument och utan någon som kunde kontrollera dokumenten skulle de inte släppa in mig. Det visade sig att en av tullarna som varit med i slagsmålet tidigare var den engelskspråkige och han hade varit tvungen att lämna för att få sina blessyrer ifrån slagsmålet omplåstrade. Det var bara att vänta men efter ytterligare en dryg timma började de tycka synd om mig och beslutade sig för att mina papper nog var i ordning. Nu återstod bara Steg 3, att gå igenom alla mina väskor. Det visade sig också kräva väntetid. Tullarna gick igenom alla väskor och alla bilar. Inte alls lika petimetrigt som i Kina men definitivt inte slarvigt, dom tog sin tid. Ytterligare en timma senare var jag äntligen på väg. Det hade tagit beydligt längre tid än vad jag hade räknat med vilket inte var en höjdare då jag hade en rättså lång etapp framför mig och jag hade som vanligt ingen susning om vägförhållandena som väntade. Uppsidan var att det var en klarblå himmel. Jag hade av någon anledning bestämt mig för att åka till en liten stad som hette Erzurum. Om det någonstans i världen finns perfekta touring vägar så är det förbannemig mellan Georgiska gränsen och Erzurum. Nya fina vägar som i långa anakondaliknande rörelser slingrade sig runt kaukasus foothills. Om man är lagd åt det hållet hade man kunnat åka riktigt fort i dessa väl avvägda kurvor men att skrapa knäpuckarna i asfalten har aldrig varit min styrka. Men icke för ty, efter mycket jobbig begskörning var det här som mumma för själen, och jag älskade körningen i Östra Turkiet. Naturen var vacker, nästan ingen trafik alls och så den goa sammetsasfalten. Då försvinner milen fort.

Erzurum nåddes, hotell identifierades, incheckning genomfördes. Stort flott hotell med låga priser och inga gäster. Konstigt. Checkade in på rummet, krängde av mig MC kostymen och kastade mig in duschen. 10 minuter senare blev jag sittande såsom gud skapat mig (inte ett av hans bästa alster kan jag tillägga) och stirade på TVn som dom satt på innan jag ens tagit mig in på rummet. Dom gör ju så ibland. På TVn var det en film som rullade med en massa människor som åkte skidor. Kul tänkte jag. Sedan kände jag att en hel del av det jag kunde se på filmen föreföll bekant och det var kanske inte så konstigt. Det var ju hotellets egen promotionfilm. Jag var på en turkisk skidort. Att det var billigt och avfolkat fick nu sin förklaring. Å jag som inte visste att det fanns snö i Turkiet. Jag vandrade runt hotellet i min ensamhet som pga av sin övergivenhet gav mig klara Shining vibrationer. Passerade den gigantiska matsalen där det satt två kostymklädda turkiska herrar och intog sin måltid. Jag beslutade mig för att låsa in mig på mitt rum och införskaffa roomservice. Någon roomservice fanns dessvärre inte att tillgå denna tiden på året utan jag fick tömma minibaren bestående av en coca cola, en snickers, en liten påse m&m, ett rör med Pringles samt en öl av lokalt fabrikat vars namn jag varken kunde läsa eller uttala. Det fick bli min middag.. Somnade inte helt tillfreds med matintaget men väldigt mätt på socker och inväntade avsvimmad gryningen.

Min mobiltelefon tvingade upp mina korpgluggar vid 06.30 tiden och jag kände mig utvilad. Trots ställets mycket märkliga vibrationer hade jag inte fått min Törnrosa sömn störd av vare små gossar cyklandes i korridoren eller deras föräldrars ihärdiga huggande med yxa i dörren. Redrum var nog på en annan våning kan jag tro. Det var dags att kränga på sig knuttekostymen igen men dessvärre hade inte understället torkat riktigt sedan gårdagskvällen tvätt. Min något begränsade garderob innefattade bara två underställ och nu hade jag ett rent men vått ställ samt ett smutsigt i väskan. Beslutet var enkelt, det var bara att kräng på sig det fuktiga och intala sig att det blir snart vått av svett ändå. Idag skulle kosan styras ut mot svarta havet.

Transporten till havet bjöd väl inte på något uppseendeväckande sceneri vad jag kan minnas men så fort jag kom fram blev det genast dest mer rolig körning. En rejäl landsväg följde kusten västerut och jag med den. Badort efter badort passerades och ja det var nog första gången på hela min resa som jag kände att jag var på ett ställe det det med all säkerhet skulle finnas andra turister än mig. Körde ganska långt den dagen, Turkiet är ju så stort. När jag till slut kände att det fick vara nog körde jag in i landet och letade upp en lite avskild plats att slänga upp mitt tält. Inga mer Shining hotel här inte, i vart fall inte idag. Jag lagade lite makaroner bolognese och sköljde ner det med en flaska vatten som höll sisådär 45 graders värme efter en dag på hojen. Inte uppfriskande men, ja, varmt. På min medhavda dator hade jag några avsnitt av en TV serie så jag satt där i min campingstol och sippade på mitt lavemangvarma vatten och tittade på ett par avsnitt Blacklist. Plötsligt så kände jag mig som en normal människa. TV har den förmågan att få oss att känna det som om vi sitter i soffan i vårt eget vardagsrum oavsett var vi befinner oss och oavsett under vilka förhållanden. Det var nog där och då jag första gången kände att det inte var så långt kvar. Doften av allt jag lämnat på denna resan började plötsligt göra sig påminnt. Det var en märklig dubbel känsla av glädje över att fasen, jag kommer nog att klara det här till ett vemod kring att lämna detta livet som kräver så lite av mig och som bara ger hela tiden.
Några dagar senare började jag närma mig Istanbul. Sista timman in emot jättestaden är riktigt vacker körning över åtskilliga broar. På håll såg Istanbul modernt ut men det var för att på just håll syns bara de moderna riktigt höga byggnaderna. I mina planer låg inte att köra in i Istanbul utan jag skulle bara igenom och ta mig över till den grekiska sidan innan det var dags för natthärbärge. Väl i Grekland hade jag bestämt mig för hitta en pool jag kunde ligga bredvid och dricka paraplydrinkar i ett par dar. Kände mig förtjänt av det. Det var jag så klart inte men det kändes i alla fall så just då.

Precis när jag passerat avfarten in emot centrala Istanbul där trafiken står mer eller mindre stilla, i alla sex filer, fräser plötsligt en kille på en Tenere om mig. Han vinkar att jag skall hänga på. Skam den som ger sig tänker jag och drar på volymen till musiken i mina öron. Sedan blev det åka av. Likt ett lopp i parellslalom flög vi fram mellan de mer eller mindre stillastående bilarna. Han med betydligt mindre möda än mig eftersom mitt ekipage var betydligt bredare då jag var fullastad med packväskor och gudarna skall veta att en snäv sväng med hojen när packväskorna sitter på är inte kul och slutar inte bra vare sig för förare, hoj, plånbok eller rundningsobjektet. Det gick hur som helst bra och vi var snart loss ifrån trafikstockningarna och körde nu tillsammans på motorvägen. Min kompis, eller vad vi nu skall kalla honom, pekade in åt höger vid nästa avfart och vi stannade till vid ett vägcafe.

Min nyvunna Turkiske kompis

Där satt vi i en och en halv timme med varsin kopp turkiskt kaffe och pratade motorcykelåkning. Det är konstigt hur hojarna förenar och kan få fullständiga främlingar att mötas. Jag berättade om mina resor och han om sina. Han hade tom varit med sin cykel i Sverige. Vi har fortfarande kontakt med varandra och jag är övertygad om att vi ses igen med våra cyklar. Så småningom behövde vi ge oss iväg, han skulle vidare till Bulgarien och jag som sagt till Grekland. Vi tankade hojarna, utbytte kontaktinformation och drog iväg åt var sitt håll. Jag hade kanske 25 mil kvar till mitt mål Alexandroupoli, där väntade en pool och kall öl.

 

Tattaaaaaaaaa