Det hade nog gått lite fööör smidigt…………

 

Efter ett par dar i Kroatien var det så dags att packa väskorna och ge sig iväg igen. Precis som tidigare var jag nu så van vid att vara på väg att jag var lika ivrig att komma upp på hojen och bege mig iväg som en hund som ivrigt krafsar på ytterdörren för att få komma ut. Alltså, nog för att jag gillar hojkörning men inte så att jag annars är så ivrig. Det var nog helt enkelt så att hjärnan och kroppen nu var helt inställd på denna nomadiska livsstil. Varje morgon när jag satte mig på cykeln och så sakta började rulla iväg kände jag ett lugn infinna sig. Ett mentalt lugn som jag gissar är väldigt likt det andra upplever med meditation men det kräver att jag vet precis vart jag skall och att jag har rätt musik i öronen. Däremot om det regnar eller är solsken spelar faktiskt mindre roll. Bra kläder klarar allt. Att göra ingenting skapar bara stress för mig men att sitta på hojen och bara köra är liksom det minimum av aktivitet som ger mig det där lugnet i kroppen.
Färden gick så norrut mot Slovenien och Österrike. Österrike var mitt mål för dagen och det skulle återigen kräva en tämligen lång dag. Vädret var helt OK men plötsligt började det blåsa. Jag minns inte exakt var det var men jag minns att jag skulle upp över en bergskam och att motorvägen slingrade sig upp. Det blåste så hårt att jag fick uppbåda alla mina krafter för att inte blåsa av vägen. Kanske var det den obehagligaste körningen jag varit med om någon gång. Jag fick dra ner farten på motorcykeln till 30 till 40 km per timma och ändå förflyttade vindbyarna mig rakt över i filen bredvid. Hur hårt jag än höll i styret och fokuserade på vart jag skulle kunde jag ändå inte kontrollera cykeln. Till och med bilarna fick slå av väsentligt på hastigheten men även de förflyttades i sidled hit och dit. Jag minns att jag tänkte att det blir nog bättre efter nästa krök. Som person är jag nog en sån där som tycker att glaset är halvfullt. Men det blev fasen inte bättre efter nästa krök, det var precis, exakt, lika illa. Svetten lackade och nu var det allt annat än njutbart och inte ett dugg avkopplande.
Denna körning uppför bergssidan, tills jag kom över på andra sidan och vinden inte längre nådde mig, tog kanske 1 och en halv timma. Sanning att säga så minns jag inte exakt. Jag minns bara att jag var helt slut, som efter ett maratonlopp och hade inte klarat mycket längre. Det hade varit snyggt att bli överkörd av en annan bil för att jag inte kunde hålla mig på min sida. Lustigt faktiskt, jag hade helt glömt denna händelse men plötsligt dök den upp i minnet precis när jag satt här och började skriva om denna, en av de sista etapperna. Så dessa 1.5 timmar eller så för vad som sannolikt inte var mer än 5 km var minst sagt en missräkning men därefter gick det fint.

Slovenien var ett land som precis som Albanien bara blev en transportsträcka så fråga mig inte om hur det är där. Det har jag ingen som helst aning om. Allt jag kunde tänka på under min färd genom Slovenien var att få komma fram till Österrike. Det var en hård etapp och jag var sliten efter kampen med vindarna och för ovanlighetens skull var jag nu angelägen om att få komma fram. Österrike kändes på något sätt hemma och för första gången på resan förstod jag det lokala språket. Alltså inte så att man skall överdriva mina tyskakunskaper för dom är skraltiga, jag erkänner. Men det var ändå annorlunda, jag kunde läsa menyn och kommunicera med folk kring ting, om än väldigt basalt.

Tyvärr blev det så på min resa att jag missade många sevärda platser och vad man får anta många missesvärda bekantskaper då jag genomförde resan på 70 dagar. Det finns några länder jag knappt såg något av och länder jag borde spenderat betydligt längre tid i. Tokigt, kan man tycka men faktum är att jag kunde inte ta ledigt ifrån mitt arbete längre och då återstod ju bara att avstå i så fall och det hade jag inga som helst planer på. 70 dagar är ett ganska grymt tempo och krävde att alla gränsövergångar gick smidigt såväl som att cykeln höll ihop. Det fanns lite marginaler men inget som skulle klara en veckas oplanerat stillestånd.

Efter inträde i Österrike gällde det nu att finna ett trevlig Gasthof som kunde servera mig en wienerschnitzel. De sista timmarna på hojen den kvällen fick jag liksom visualisera en wienerschnitzel på en pinne framför mig för att orka trycka på några mil till. Nu kan ju vän av ordning tro att jag har ett speciellt förhållande till just wienerschnitzel men sanning att säga så äter jag aldrig wienerschnitzel. Kan faktiskt inte minnas när det hände sist därför är det väl så märkligt att denna längtan efter wienerschnitzel likt heroinistens längtan efter heroin plötsligt uppstod någonstans i Turkiet och vägrade lämna mina i övrigt fritt flödande tankar ifred.
Hursomhelst, till slut fann jag det där Gasthofet. Det var uppe vid foten av alperna och tämligen avfolkat. Säsongen var över och bara jag och ett yngre par i tjugoårsåldern befolkade restaurangen som hade kapacitet att utfordra åtminstonde en busslast wienerschnitzel abstinenta resenärer.
De åt inte så mycket mina grannar, mest varandra faktiskt, som blodiglar eller så och när de kom loss, i rondvilan, sisådär en gång varannan minut så var det för att fylla på med syre och alkohol innan det var dags igen för nästa rond. Jag fick känslan av att det skulle bli en lång match. Nu tror kanske alla ni att jag är någon form av fluktare som satt och glodde på dem men då vill jag bara klargöra att jag kom först och de satte sig framför mig så jag hade inget val. Hade egentligen velat flytta mig till ett annat bord men det kändes ju dumt också. Nåväl, jag fick en wienerschnitzel och det var väl inget fel på den men sanningen var nog den att ingen schnitzel i världen skulle kunna nå upp till den smakhimmel jag fantiserat om sedan Turkiet men det var nog gott åt mig. Med sådana löjliga fantasier.

En natts sömn och vidare i Österrike. Jag hade bestämt mig för ytterligare en natt i Österrike eftersom jag dagen därpå skulle möta upp min vän Serge i Munchen innan jag puttrade vidare till Prag. Serge skulle på oktoberfestival med jobbet så jag fick tajma in för en lunch. Det fick bli till att campa på den Österrikiska sidan emot Munchen. För första gången egentligen sedan bergstopparna i Pakistan kunde jag nu känna lite kyla. Inte på dagen men under natten. Sovsäcken var i och för sig toppen och höll mig varm så inte för den sakens skull utan snarare att jag reflekterade över det klimat jag befunnit mig i under resan med 38 -40 grader som varmast och 98 procent luftfuktighet ner till noll strecket allt genom att köra min hoj. Det känns annorlunda, världen blir liksom annorlunda när man reser på det sättet. Flygplan är så oerhört förrädiskt, man tappar begrepp om avstånd och upplever inte de gradvisa förändringarna. Man lyfter i ett klimat och landar i ett annat och det skulle lika gärna kunna vara på en annan planet. Så låg jag och tänkte där i tältet samtidigt som jag drog in den svala krispiga nattluften. Jag räknade också ut att jag egentligen låg lite före mitt tidsschema och skulle därför kunna stanna ett par dar i Prag.

Arla morgonstund, ingen frukost, om man nu inte räknar en Bounty förstås. Alltså jag hade ju kvar några frystorkade ransoner men jag klarar inte att äta köttgryta eller bolognese till frukost, så det fick bli en Bounty. Kosan gick emot Munchen och tämligen vältajmat om jag själv får säga det så gled jag in i denna vackra stad med solen i ryggen perfekt till lunch. Jag och Serge gick till en närbelägen sylta där han fick bjuda på lite lokala delikatesser. Vi tog tom ett glas vin, jag säger tom eftersom jag av princip inte dricker alkohol till lunch. Serge frågade massor om resan innan han tog mod till sig och berättade att han och hans hustru gått skilda vägar. Fasen, inte så att det var otänkbart för just dem att skilja sig, men jag blev ändå chockad, sannolikt av det faktum att den verkliga världen, den utanför mitt äventyr, faktiskt snurrade på. För mig stod den ju stilla. Verkligen var instoppad i frysfacket tills jag kom hem då jag skulle rycka ut den och sakta låta den tina på köksbänken tills jag var mogen att åter ta mig den an. Ja, så kanske det var för mig men så var det självklart inte för andra. Då kom jag osökt att tänka på min fru som varit tvungen att sätta sitt liv med en fot i frysen och den andra utanför och så oerhört tacksam jag var gentemot henne för att jag hade fått möjligheten att genomföra mitt äventyr. Serge och jag var dessvärre tvungna att gå var sin väg, jag på hojen och han utstyrd i lederhosen och därtill övrig tillhörande tyroler rekvisita för att dricka oförskämt mycket öl på oktoberfest. Jag hade omkring 50 mil till Prag och behövde komma iväg också. Det var dock ren rak motorväg så milen försvann fort under hjulen. Prag here we come…

Tattaaaaaaa

Greece – Service award of the century

 

Greece is actually one of the few countries on my trip where I have actually been before. Furthermore, it was EU territory and fact is having been where I have been, EU feels like home and from now on, border passages would be easy peasy. Thank God for that.

Being rather cheerful when entering Greece it soon however, slowly transformed into some kind of melancholy. I realised the trip now went into its last phase. It was soon over, I felt I was almost back in Sweden which is a really weird perspective since on any bike trip when you are in Greece and going back to Sweden it’s still a long way to go. Just not if you come from Hong Kong I suppose.

Being on the road like this puts your mind in a very special state and probably even more so if you ride on your own. That state of mind was at least for me extremely pleasant. My whole life I have been working like a dog, most of the time with my own business. Work has occupied my whole existence and for various reasons it has been impossible for me to escape. My ex wife says that if there was a study made on me I would have all the conditions labelled with letter combinations ever invented and then to top it up a few more never seen before. Maybe she is right, maybe not. Im too old to find out and don’t really care. Being on the bike is different, the stress level is way down and there is something meditative about it. Sure there are days with very difficult riding or grinding days where I ride for 14 hours in a day even though it might be raining non stop. But still my mind was in that different, good place. A place that only saw as far as the end of the day as opposed to being used to plan and worry years ahead.

Now, getting closer to everything familiar I felt my brain slowly starting to change its hole rhythm and focus. Not that it went to work mode but it sure was gradually preparing for it. Ever since I entered Russia I had truly enjoyed the fact that I had no more border crossings that I needed to reach on a certain date. Somehow now having reached Greece, that didn’t really work anymore. Too many references from my regular life forced my regular state of mind on me. There was nothing I could do about it really. Well, I figured I could fight it just a little bit with a swimming pool, calamaries and beer. Not ready to give up just yet.

I got all that at small town by the ocean, Alexandropouli. A quiet tourist town where I guess the peak season had just passed and it was now slowing down. For the first time on my trip I spent a couple of hours by a pool with a book and a beer. It was truly lovely but also an odd feeling. I was so used to being on the bike and now I somehow felt a bit guilty for not being out there. How strange is that? Evening came and I had a good dinner at a local taverna and a long walk. It wasn’t too bad but I have to admit I looked forward to being back on the bike I the morning. I had an itch.

A big hotel breakfast and away I went. The plan was to get to a town called Loaninna. I asked a friend, who is from Greece but she had never heard of it. I picked it simply because it was well located on route up towards Albania.

Bike driving was good, the roads were nice, the weather great and the music in my helmet kept me company. Days like that hours just pass by. I reached Loaninna early afternoon. It was such a picturesque little town situated by a big lake. I drove around in the town trying to find the hotel that I had booked the evening before on some website but I could not find it. Eventually, with a little bit o help I realised the hotel was not in town at all, it was on a hill top on the other side of the lake, interesting. It took me another 30 minutes plus to actually get there on the winding road up the mountain. There it was, a small family run hotel with maybe 6 to 8 rooms overlooking the lake.

I checked in to my room and opened the balcony door which was facing the lake. Even though it was warm outside it was no longer the Asian humidity, it was European dry air. I had a shower and went for dinner. Only problem, the hotel did not serve dinner. Damn, I was starving, I didn’t even have lunch. I basically never had lunch during the biketrip, only a snack. Hmmm, all I could do was make some of my freeze dried stuff. Not what I had planned for but I was simply too tired to go back to town. I had to sleep early because I needed to get up early. I knew I would have a tough day driving the day after. I planned to go from Greece through Albania and into Croatia in one day.

I woke up at around 6 and got all my gear on and went to check out. I figured there would be no way I would get any breakfast this early. I was wrong. I was so so wrong. The husband and wife who ran the hotel responded to my question about breakfast and said they would give me the best breakfast ever. It was truly truly a treat. Homebaked Greek sourdowbread, an omelette made from their own chickens with feta cheese and those wonderful, wonderful Greek tomatoes. Well, you simply have to have one in order to understand why they are so good. Greek cheese and loads of fruit topped the whole thing off and I was in heaven. But it wasn’t the food that made me most happy, it was that couple who ran like crazy between the kitchen and my table to serve one dish after the other and everytime they stopped by to drop something off they chatted a bit. I have never, before or after, experienced that kind of hospitality. We are all so used to American handbook hospitality that I suppose is ok. Have a good day is nicer to hear than go to hell. This was however genuine, they did everything they possibly could and more in order to make me feel good about my stay even though they knew I was about to leave and most likely would never come back. They simply wanted to give me a great experience. I will never forget that. They were masters at what they were doing simply because they really truly cared.

Stomach full, time to get going, long day ahead. Fact is even though I drove through Albania from south to north I still know nothing of the country. I just kept going and only stopped to get petrol. There was simply no time and I had not scouted Albania particularly well. My plan was to get to the Adriatic coast before nightfall. Only experience worth mentioning was at the border crossing where a few women, who were begging for money, tried to pull my wedding ring straight off my finger. Now that made me uncomfortable.

Don’t get me wrong, Albania is nice to drive through, views are nice, roads are good and people friendly but it didn’t stick, maybe because I was focused on getting far that day, my tunnel view was too narrow. Eventually I reached Montenegro which actually only leaves me with one memory. It was the only time during my long trip where I needed to take a ferry – excititng indeed.

Just in time for the sun to set I reached the little camping site in Croatia. It was no luxury but who needed that. A beautiful view over the Adriatic sea was just outside the tent. Only problem, again there was no food, I had two beers for dinner and passed out.

 

Tattaaaaaaa