Det e nog det som är kärlek

Det kostar på att ta MC kort
Some kind of love bite

Har precis spenderat några dagar i Sverige, jobbat och varit med mina barn. Nu är jag på väg hem. Hem till Hong Kong. Dt finns mycket med Hong Kong jag har svårt för men också mycket jag tagit till mig, platser och gränder jag på något sätt känner samma tillhörighet till som Brunnsparken och Kopparmärra i Göteborg. Samtidigt är Hong Kong en plats där mycket just nu liksom hänger och dinglar, än hit och än dit tvekande inför vart samhället skall ta vägen. Ett samhälle som drabbats av någon form av akut schizofreni där man har svårt att stå ut med någon av sina personligheter. Det Brittiska koloniala arvet håller sakta på att tyna bort till förmån för en mer tydlig kinesisk identitet. På många sätt är det synd om Hong Kong, lite terapi hade nog varit på sin plats. Att få sträcka ut på soffan och prata ut en stund och kanske finna ett embryo till en egen identitet. Missförstå mig inte nu, Hong Kong har definitivt karaktär, massor av karaktär. Kontrasterna är stenhårda, svart och vitt, Kinesiskt jämte västerländsk, gammalt jämte nytt, Feng Shui jämte Mammon, fattigdom jämte överväldigande rikedom men det är ingen melting pot, det har liksom aldrig smält samman. Det är aldrig grått, det är svart och vitt, skarpa kanter likt ett schackbräde – schizofrent. Det råder ingen tvekan om att det är en av de saker som gör Hong Kong så spännande men också från tid till annan ansträngande. Ibland måste man bara lämna, komma ifrån. Hong Kong blir helt enkelt ibland för mycket. Det finns ingen mellanmjölk i Hong Kong.
Asien hade haft en stark dragningskraft på mig sannolikt beroende på min far som bodde många år i Vietnam. Där tappade vi kontakten med varandra och min far som redan innan var väldigt svår för mig att förstå blev efter 6 år i Vietnam fullständigt omöjlig att begripa sig på. Sannolikt var han psykiskt sjuk men det fattar inte en 12 åring. Det var nog då jag fattade beslutet att jag måste till Asien. Av någon anledning trodde jag kanske att det skulle besvara alla mina frågor. Svar fick jag inga men det hindrade inte att jag väldigt snabbt fick en stark relation till regionen.
Det lustiga var att redan 1986, redan innan min första Asien turne hade jag formulerat mitt drömäventyr, att köra genom Kina på motorcykel. Jag har faktiskt ingen aning varifrån den iden kom om jag skall vara ärlig men den fanns där och kanske var det den iden jag skall tacka för min första fru. Vi möttes på krogen, genom gemensamma vänner och pratade om allt mellan himmel och jord, sonderade varandras intressen och ståndpunkter för att se om vi var en match antar jag.  Gick nog hem för det blev både date två och tre och barn ett och två också för den delen.
Drömmar om äventyr suddas ofta sakta men säkert ut av vardagens vedermödor och glädjeämnen. Studielån, villa, barn, dagis, karriär, uterum, charterresor med knatteklubbar, skilsmässa, fotbollsträning, sommarstuga, ännu mera arbete. trasig tvättmaskin, begravning av föräldrar och farföräldrar och så klart ett nytt surroundsystem flyttar effektivt fokus. Om man som jag sedan väljer att bli egen företagare så hamnar snart andra drömmar i bergrumsförvar tillräckligt instängda och isolerade för att kunna tjänstgöra som slutförvaring av radioaktivt avfall. MEN, är sedan drömmarna tillräckligt starka så poppar dom lik förbannat upp lite senare i livet. De gör sig först påminda lite försiktigt och om motståndet inte är alltför stort så växer de sig allt starkare tills dess att något måste göras. Vilket sannolikt är att besluta att antingen en gång för alla förkasta det som idioti och ouppnåeligt eller att bestämma sig för att genomföra det. Nu blir MC resan av, 2017 är året. Jag skall inte överdriva, det blir ett fullständigt ointressant litet steg för mänskligheten men självklart ett älgkliv för mig och min son.
Sedan 2004 har jag nu mer eller mindre bott i Hong Kong, staden jag älskar att hata men också älskar att älska. Ett komplicerat förhållande, svart och vitt. Men det är hemma. Sverige är något annat nu. I Hong Kong finns min fru. Kvinnan som förbarmade sig över mig och såg någonting hos mig värt att satsa på. Kvinnan som i skrivande stund håller på att kämpa med att ta sitt motorcykelkörkort, en omständig process på ett år i Hong Kong. Egentligen har hon inte tid, men hon gör det ändå. Hon kämpar på en stor asfalterad plan i 30 graders värme med att lära sig behärska motorcykeln. Efter varje lektion som varar åtskilliga timmar kommer hon hem helt utmattad med benen fulla av blåmärken. ’’Det gick åt helvete idag’’ eller ’’idag gick det lite bättre’’ är de vanliga kommentarer. Se det är kärlek det och därför är Hong Kong hemma.

Tattaaa

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *