Det hade nog gått lite fööör smidigt…………

 

Efter ett par dar i Kroatien var det så dags att packa väskorna och ge sig iväg igen. Precis som tidigare var jag nu så van vid att vara på väg att jag var lika ivrig att komma upp på hojen och bege mig iväg som en hund som ivrigt krafsar på ytterdörren för att få komma ut. Alltså, nog för att jag gillar hojkörning men inte så att jag annars är så ivrig. Det var nog helt enkelt så att hjärnan och kroppen nu var helt inställd på denna nomadiska livsstil. Varje morgon när jag satte mig på cykeln och så sakta började rulla iväg kände jag ett lugn infinna sig. Ett mentalt lugn som jag gissar är väldigt likt det andra upplever med meditation men det kräver att jag vet precis vart jag skall och att jag har rätt musik i öronen. Däremot om det regnar eller är solsken spelar faktiskt mindre roll. Bra kläder klarar allt. Att göra ingenting skapar bara stress för mig men att sitta på hojen och bara köra är liksom det minimum av aktivitet som ger mig det där lugnet i kroppen.
Färden gick så norrut mot Slovenien och Österrike. Österrike var mitt mål för dagen och det skulle återigen kräva en tämligen lång dag. Vädret var helt OK men plötsligt började det blåsa. Jag minns inte exakt var det var men jag minns att jag skulle upp över en bergskam och att motorvägen slingrade sig upp. Det blåste så hårt att jag fick uppbåda alla mina krafter för att inte blåsa av vägen. Kanske var det den obehagligaste körningen jag varit med om någon gång. Jag fick dra ner farten på motorcykeln till 30 till 40 km per timma och ändå förflyttade vindbyarna mig rakt över i filen bredvid. Hur hårt jag än höll i styret och fokuserade på vart jag skulle kunde jag ändå inte kontrollera cykeln. Till och med bilarna fick slå av väsentligt på hastigheten men även de förflyttades i sidled hit och dit. Jag minns att jag tänkte att det blir nog bättre efter nästa krök. Som person är jag nog en sån där som tycker att glaset är halvfullt. Men det blev fasen inte bättre efter nästa krök, det var precis, exakt, lika illa. Svetten lackade och nu var det allt annat än njutbart och inte ett dugg avkopplande.
Denna körning uppför bergssidan, tills jag kom över på andra sidan och vinden inte längre nådde mig, tog kanske 1 och en halv timma. Sanning att säga så minns jag inte exakt. Jag minns bara att jag var helt slut, som efter ett maratonlopp och hade inte klarat mycket längre. Det hade varit snyggt att bli överkörd av en annan bil för att jag inte kunde hålla mig på min sida. Lustigt faktiskt, jag hade helt glömt denna händelse men plötsligt dök den upp i minnet precis när jag satt här och började skriva om denna, en av de sista etapperna. Så dessa 1.5 timmar eller så för vad som sannolikt inte var mer än 5 km var minst sagt en missräkning men därefter gick det fint.

Slovenien var ett land som precis som Albanien bara blev en transportsträcka så fråga mig inte om hur det är där. Det har jag ingen som helst aning om. Allt jag kunde tänka på under min färd genom Slovenien var att få komma fram till Österrike. Det var en hård etapp och jag var sliten efter kampen med vindarna och för ovanlighetens skull var jag nu angelägen om att få komma fram. Österrike kändes på något sätt hemma och för första gången på resan förstod jag det lokala språket. Alltså inte så att man skall överdriva mina tyskakunskaper för dom är skraltiga, jag erkänner. Men det var ändå annorlunda, jag kunde läsa menyn och kommunicera med folk kring ting, om än väldigt basalt.

Tyvärr blev det så på min resa att jag missade många sevärda platser och vad man får anta många missesvärda bekantskaper då jag genomförde resan på 70 dagar. Det finns några länder jag knappt såg något av och länder jag borde spenderat betydligt längre tid i. Tokigt, kan man tycka men faktum är att jag kunde inte ta ledigt ifrån mitt arbete längre och då återstod ju bara att avstå i så fall och det hade jag inga som helst planer på. 70 dagar är ett ganska grymt tempo och krävde att alla gränsövergångar gick smidigt såväl som att cykeln höll ihop. Det fanns lite marginaler men inget som skulle klara en veckas oplanerat stillestånd.

Efter inträde i Österrike gällde det nu att finna ett trevlig Gasthof som kunde servera mig en wienerschnitzel. De sista timmarna på hojen den kvällen fick jag liksom visualisera en wienerschnitzel på en pinne framför mig för att orka trycka på några mil till. Nu kan ju vän av ordning tro att jag har ett speciellt förhållande till just wienerschnitzel men sanning att säga så äter jag aldrig wienerschnitzel. Kan faktiskt inte minnas när det hände sist därför är det väl så märkligt att denna längtan efter wienerschnitzel likt heroinistens längtan efter heroin plötsligt uppstod någonstans i Turkiet och vägrade lämna mina i övrigt fritt flödande tankar ifred.
Hursomhelst, till slut fann jag det där Gasthofet. Det var uppe vid foten av alperna och tämligen avfolkat. Säsongen var över och bara jag och ett yngre par i tjugoårsåldern befolkade restaurangen som hade kapacitet att utfordra åtminstonde en busslast wienerschnitzel abstinenta resenärer.
De åt inte så mycket mina grannar, mest varandra faktiskt, som blodiglar eller så och när de kom loss, i rondvilan, sisådär en gång varannan minut så var det för att fylla på med syre och alkohol innan det var dags igen för nästa rond. Jag fick känslan av att det skulle bli en lång match. Nu tror kanske alla ni att jag är någon form av fluktare som satt och glodde på dem men då vill jag bara klargöra att jag kom först och de satte sig framför mig så jag hade inget val. Hade egentligen velat flytta mig till ett annat bord men det kändes ju dumt också. Nåväl, jag fick en wienerschnitzel och det var väl inget fel på den men sanningen var nog den att ingen schnitzel i världen skulle kunna nå upp till den smakhimmel jag fantiserat om sedan Turkiet men det var nog gott åt mig. Med sådana löjliga fantasier.

En natts sömn och vidare i Österrike. Jag hade bestämt mig för ytterligare en natt i Österrike eftersom jag dagen därpå skulle möta upp min vän Serge i Munchen innan jag puttrade vidare till Prag. Serge skulle på oktoberfestival med jobbet så jag fick tajma in för en lunch. Det fick bli till att campa på den Österrikiska sidan emot Munchen. För första gången egentligen sedan bergstopparna i Pakistan kunde jag nu känna lite kyla. Inte på dagen men under natten. Sovsäcken var i och för sig toppen och höll mig varm så inte för den sakens skull utan snarare att jag reflekterade över det klimat jag befunnit mig i under resan med 38 -40 grader som varmast och 98 procent luftfuktighet ner till noll strecket allt genom att köra min hoj. Det känns annorlunda, världen blir liksom annorlunda när man reser på det sättet. Flygplan är så oerhört förrädiskt, man tappar begrepp om avstånd och upplever inte de gradvisa förändringarna. Man lyfter i ett klimat och landar i ett annat och det skulle lika gärna kunna vara på en annan planet. Så låg jag och tänkte där i tältet samtidigt som jag drog in den svala krispiga nattluften. Jag räknade också ut att jag egentligen låg lite före mitt tidsschema och skulle därför kunna stanna ett par dar i Prag.

Arla morgonstund, ingen frukost, om man nu inte räknar en Bounty förstås. Alltså jag hade ju kvar några frystorkade ransoner men jag klarar inte att äta köttgryta eller bolognese till frukost, så det fick bli en Bounty. Kosan gick emot Munchen och tämligen vältajmat om jag själv får säga det så gled jag in i denna vackra stad med solen i ryggen perfekt till lunch. Jag och Serge gick till en närbelägen sylta där han fick bjuda på lite lokala delikatesser. Vi tog tom ett glas vin, jag säger tom eftersom jag av princip inte dricker alkohol till lunch. Serge frågade massor om resan innan han tog mod till sig och berättade att han och hans hustru gått skilda vägar. Fasen, inte så att det var otänkbart för just dem att skilja sig, men jag blev ändå chockad, sannolikt av det faktum att den verkliga världen, den utanför mitt äventyr, faktiskt snurrade på. För mig stod den ju stilla. Verkligen var instoppad i frysfacket tills jag kom hem då jag skulle rycka ut den och sakta låta den tina på köksbänken tills jag var mogen att åter ta mig den an. Ja, så kanske det var för mig men så var det självklart inte för andra. Då kom jag osökt att tänka på min fru som varit tvungen att sätta sitt liv med en fot i frysen och den andra utanför och så oerhört tacksam jag var gentemot henne för att jag hade fått möjligheten att genomföra mitt äventyr. Serge och jag var dessvärre tvungna att gå var sin väg, jag på hojen och han utstyrd i lederhosen och därtill övrig tillhörande tyroler rekvisita för att dricka oförskämt mycket öl på oktoberfest. Jag hade omkring 50 mil till Prag och behövde komma iväg också. Det var dock ren rak motorväg så milen försvann fort under hjulen. Prag here we come…

Tattaaaaaaa

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *