Kyrgyzstan – Tack gode gud!

 

corr2DSC02266

En av gränsposteringarna mellan Kyrgyzstan och Kina

Att lämna norra Kina efter bara fyra dagar kan inte beskrivas som något annat än en befrielse. Inte så att området inte är vackert för visst är det det. Motorcykelturen mellan Tashkorgan och Kashgar var om än inte i nivå med Pakistan en fantastisk upplevelse om man nu bortser ifrån vädret som bjöd på det som meteorologerna inte kallar måttlig men snarare riklig nederbörd. Även Kashgar var en upplevelse, med en av världens största moskeer som tar sisådär 7.000 pers, men på något sätt kändes staden inte äkta. Jag blev korrekt men ändå illa behandlad. Inte så att jag tror att jag blev sämre behandlad än någon annan. Det är nog så det är där. Ett skruvat tillstånd som över tiden blivit normaliserat och som gör att man inte förstår vilket skämt de stora reklampelarna utefter vägen ifrån den Pakistanska gränsen är som talar om att man som turist skall vara välkommen och njuta av regionen. Å andra sidan tror jag inte de styrande är medvetna om hur illa det är ställt men om det ursäktar dem eller gör saken än värre kan kanske diskuteras. Aldrig tidigare har det jag sett varit så vackert och det jag samtidigt känt varit så främmande och obekvämt.
Kina har en stor plats i mitt hjärta, efter alla år i landet är det utan tvekan en stor del av den jag är. Att min familj, vid sidan av fyra av mina barn är kinesisk gör bandet än starkare, kanske därför jag blir lite ledsen och har svårt att släppa mina upplevelser i kinas nordvästras hörn.

DSC_0105

Jodå, det går finfint att köra på starkt grönt te och STP

Hursomhelst, med ett lättat sinne styrde jag åter min Triumph upp emot bergen emot Kyrgyzstan. I väntan på att Kyrgyzstans gräns skulle öppna, och varför i hela fridens namn kan dessa gränsövergångar inte synka sina öppettider, stod jag ett par timmar i en kö och väntade. Skall jag säga något negativt om min resa så är det all förbannad väntan vid olika gränsövergångar. Vi är kanske olika som människor men jag upplever bara stress. Kanske för att jag reser ensam och väntan och sysslolösheten blir så mycket mer påtaglig när man är själv. Att sitta i en lastbil eller dylikt är dessutom betydligt mer bekvämt än i sadeln på en hoj. I huvudsak är dessa gränsövergångar trafikerade med lastbilar, turisterna förefaller sällsynta och dårar på motorcykel utgör nog snarare ett exotiskt inslag, som ett utrotningshotat djur eller så. Vid Kyrghyzstans gräns hade jag dock lite tur. Chauffören i lastbilen bakom mig var en pratsam typ och vi spenderade de ca två och en halv timmarna innan den stora taggtrådsgrinden öppnade med att snacka skit med varandra.
Cuba hette han och pratade precis lika lite engelska som jag pratade ryska. Det spelade inte så stor roll för vi var båda angelägna om att förstå varandra och även om samtalet liksom var två steg fram och ett tillbaks så gick det ändå på något märkligt sätt rättså bra. Jag minns att jag där och då var förundrad över hur br vi förstod varandra. Det går om man vill. Cuba var en mysig liten gubbe i keps som faktiskt mer såg ut som om han var ifrån just Kuba än ifrån Kyrgyzstan. Liten var han med ett fårat ansikte och en solbränna i klass med 2 månader på Teneriffa. Han hade pliriga ögon och leendet var aningens snett, sannolikt beroende på den där ciggen som satt fastklistrad i hans mungipa. Min uppfattning var att han var en rättså gammal men vital gubbe men det visade sig snart under vårt samtal att han var två år yngre än mig. Yes Sir, man är ingen tonåring längre. Vi pratade mycket om motorcykeln. Den drar mycket uppmärksamhet till sig och frågorna haglar ofta kring dess prestanda. Det är posititvt, blir liksom en dörröppnare till en konversation om allt mellan himmel och jord.
Så småningom öppnade militären grinden och jag körde som första fordon i kön, man kan vara det när man kör motorcykel, genom grinden mot militärbaracken. En väldigt vänlig kirgisisk militär tog mitt pass och begav sig in i baracken allt medan jag satt kvar på motorcykeln. En sån service. Han kom tillbaka fem minuter senare, räckte över passet och och önskade mig trevlig resa. Utan konkurrens den snabbaste gränsövergången hittills kanske beroende på att Kyrgyzstan kräver varken visum eller särskilda papper för cykeln. Underbart! Jag hade nu kommit över bergen och befann mig nu i någon slags stepplandskap, en öken utan mycket vegetation men vackert var det och tack vare att jag kommit ner i mer låglänt terräng var det nu mindre kallt. Jag gasade på rejält med cykeln. Det var kul att köra och jag kände mig lätt sinnet, glad över att ha lämnat Kina. Landskapet var helt annorlunda, böljande kullar utan vegetation och fin väg, underbart. Men lyckan var kortvarig , jag fastnade snart i en militär checkpoint placerad in the middle of nowhere där det visade sig att dom hade missat att sätta en stämpel i mitt pass vid gränsövergången. Stora problem så klart och dom ville att jag skulle köra tillbaka. Inte så att det inte inte var genomförbart för det var det väl antar jag. Hade väl tagit mig sisådär en och en halv timme men sen hade det varit en och en halv timme tillbaka och jag hade långt att köra den dagen. Dessutom fanns ingen bensin att få, inga byar att stanna i och det hade varit problem för mig. Nu kom cigarettpaketet jag fick av Cuba väl till pass. Efter att ha delat ut ett gäng cig till besättningen vid checkpointen fick de precis samma uppfattning som jag, nämligen att en stämpel inte är så jäkla noga. De vinkade glatt farväl och jag undslapp med nöd och näppe tre timmars körning och bensinproblem jag inte riktigt visste hur jag skulle lösa. Cuba är min kompis.
Kyrghyzstan är även det ett fantastiskt vackert landskap. Jag hade fint väder och vägarna var som gjorda för hojåkning. Dom slingrade sig sådär otvunget mellan, uppför, nedför och runt ett ändlöst pärlband av Sound of music kullar. Jag hade egentligen inte bråttom utan kunde mycket väl ha stannat utefter vägen och slagit upp mitt tält men efter att ha spenderat flera dagar i Kina utan att egentligen ha kört mycket cykel kände jag en frihet i att bara rulla på. Annars hade jag verkligen sett fram emot att få slå upp mitt tält. Hittills hade det bara varit en jäkla massa grejer att släpa på då jag inte kännt att de länder jag passerat varit särskilt lämpliga att tälta i. Eller så hade jag varit bekväm av mig eller ja, kanske både och. Men nu och framöver var läget annorlunda, här skulle tältas. Enda problemet jag hade var bensin då det nästan var total avsaknad av bebyggelse. Så fort jag fick en chans att fylla på gjorde jag det, Någon lärde mig att den gyllene regeln vid äventyr som mitt var att så fort man har halv tank eller mindre och stöter på en bensinstation så skall man fylla på. Det följde jag slaviskt och det visade sig vara väldigt klokt trots både en och två reservdunkar.
Gott väder, goa vägar, ett vackert landskap och bra musik i hjälmen så rullar timmarna på som om de vore minuter. Körandet blir meditativ och man försätts i något slags tillstånd som är oerhört vilsamt. Tankarna far i alla väderstreck. Kanske är det en av de stora behållningarna av en sådan här resa. Jag har arbetat så mycket hela mitt liv. Långa dagar, långa veckor, mycket resor. Åt helvete för mycket arbete med ting som kanske egentligen inte alltid varit så viktiga. Det har inte varit tid tid alltför mycket universiellt tänkande. Inte så att jag kom fram till en massa värdefulla insikter, man gör nog inte det när man tänker stora ting fast det kanske inte är så viktigt egentligen. Det viktiga är att ta sig tiden att tänka å ingen plats är bätte än främmande land, solo, i sadeln på en motorcykel.
Vips så började det skymma och jag befann mig i Bishkek, huvudstaden Kyrgyzstan. Jag hade under dagen tagit mig igenom hela Kyrgysthan, från söder till norr. Det var uppenbart att Kyrgysthan är ett ett fattigt land, slitet men ändå charmigt på något vis. Jordbruk så långt ögat kan nå men överlag rättså folktomt. Tror faktiskt jag stötte på mer kameler än människor innan jag började närma mig Bishkek. Bishkek däremot är en fullt modern stad och hotellet jag hittade helt OK. Det var sent när jag anlände hotellet. Som vanligt velade jag runt hela stan innan jag slutligen hittade min destination. Det slog aldrig fel, alltid samma sak i varje ny by. Efter att till slut ha anlänt hotellet följde jag samma rutin jag kommit att följa varje dag, snabbt av med mc kläderna som nu verkligen blivit en del av mig, i vart fall den del av utrustningen jag inte tappat längs vägen. Mina stövlar var ett under av komfort och erbjöd dessutom ett väldigt behaagligt stöd för min nyligen opererade hälsena som gick av under ett sparringpass i Thailand. Men det var grymt ändå grymt skönt att få kliva ur uniformen och hoppa in i duschen. Vanligtvis var jag ordentligt skitig efter en dag på vägen, ansiktet kolsvart av dieselsot ifrån lastbilarna. Jag gillar inte att köra med visiret nere och gör det inte om jag absolut inte måste, typ ösregn. Nåväl, dusch, mycket tvål men oöppnad schampoo flaska då min svål knappast behöver den sorten av rengöring. Torka, på med brallor or t-shirt och ut och finna en restaurang. Hungrig var jag alltid på kvällen då det vr si och så med lunchintaget. För det mesta blev det en proteinbar eller så till lunch men nu var jag så långt in i min resa att trots ett bra förråd så var det nu slut och denna dagen blev det inget alls i magen. Hittade snabbt vad som föreföll vara en trevlig uteservering och beställde en styck pilsner, en glas whiskey utan is och etablissemangets största pizza. Sannolikt var alla pizzor like stora men jag gjorde vad jag kunde för att förse mig rikligt. Vädret var skönt, varorna kom tämligen pronto och livet var, underbart. Svårt att beskriva men det var en skön känsla den där kvällen i Bishkek. Efter att fått fyllt upp buken kände jag att jag nog gärna vill ha en öl till och suktade efter lite musik. Fick tips om en pub och drog iväg dit. Det var någon slags sportpub och på etablissemangets tiotal TV skärmar spelades det fotboll. Beställde min öl och började förstrött titta på en av skärmarna då det plötsligt gick upp för mig att det var Sverige som spelade landskamp emot Bulgarien. Plötsligt började jag som enda svensk bli alltmer högljudd men kände att jag fick allfler ögon på mig och lade snabbt band på mig. Det var nog bra för Sverige fick stryk, med 3-2 eller nåt sånt.
Traskade tillbaka till hotellet, trött och belåten trots Bulgarien förlust och fattade beslutet att köra vidare dagen efter. Ifrån början hade jag planerat att göra lite utflykter och se mig omkring i Kyrgyzsthan dagen efter och stanna en natt till i Bshkek. Men jag hade inte ro i kroppen till att göra det. Jag vet inte vad det är men jag hade svårt att bara vara stilla efter att varit still i fyra dagar i norra Kina. Jag var rädd att min tidplan inte skulle hålla och kände en viss stress. Bestämde mig därför att ge mig av emot Kazaksthan dagen efter men att inte ha alltför bråttom på morgonen.
Vaknade upp till 35 graders värme och gick ut på byn för lite frukost på en Starbucks klone. Bishkek är verkligen en trevlig by. Efter frukost styrde jag kosan till en supermarket, jag behövde proviantera. Jag skulle ju tälta och jag behövde allt ifrån vatten till snacks. Antalet gränsövergångar mellan Kyrgyzstan och Kazakhstan är otaliga så därför pluggade jag på innan jag åkte vilken som skulle vara snabbast. Det är ju oftast de lite mindre gränsövergångarna som är det men vissa av de små gränserna tar bara komersiell trafik eller har andra restriktioner. Norr om Bishkek är bergslandet slut och det platta landskapet börjar. Det platta landskap som inte tar slut förrän i Ryssland. Ja, alltså det visste jag ju inte då. En sisådär tre timmar senare nådde jag en liten gränsövergång. Även denna sköttes av militären. Jag checkade snabbt och smidigt ut ur Kyrgyzstan och in i Kazakhstan. Fasen vad skönt när det flyter tänkte jag och frågade en Kazakh om var jag kan växla pengar. Huh, sa han, Oh oh tänkte jag. Huh lät inte bra. Han sa, växla pengar kan man inte. Det är lördag idag, du får vänta till måndag när banken öppnar i stan 20 mil härifrån, men sa han och log, det går att växla pengar på den Kirgisiska sidan. Oh, noooooo. Hursomhelst, dessa utomordentligt vänliga militärer eskorterade mig över gränsen och lät mig växla mina US dollar och eskorterade mig tillbaka till Kazakhstan. 10 minuter tog det hela. Fasen vad skönt. Omåttligt tacksam hoppade jag tillbaka på hojjen och började köra iväg men stoppades efter hundra meter av ett tonårsgäng med järnrör.

DSC_0067

                                               After a dirty day on the road

Tattaaaaaa

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *