Pakistan – Var det inte där dom sköt Bin Laden?

First a few words in English, Im sorry my friends at Karakoram Bikers. I need to write this blog in Swedish, its too important to me and my English just isn’t sharp enough. Its like trying to write a text with a can of paint and a brush, if that makes sense.. I will write something in English as well, promise!
corrDSC02173

Först hade jag ingen tanke alls på att åka till Pakistan, det fanns helt enkelt inte med på min karta. Tanken var att korsa över till Tibet via Nepal. Gränsen har dock varit stängd under en längre tid för reparation efter efter jordbävningen i Nepal men skulle definitivt öppna våren 2017. Nåväl, definitivt är ett ord i den delen av världen som helt enkelt betyder något annat och såvitt jag vet har gränsen inte öppnat ännu. Nåväl, kan man inte korsa över där återstår egentligen bara Pakistan. Efter att ha läst på ämnet ¨Motorcykeläventyr i världen¨så framgick det med hög grad av tydlighet att Pakistans Karakoram highway, också ansedd som jordens 8e underverk, planerad, betald och bygledd av Kina, skulle utgöra en topp tio på listan över världens vackraste vägar. Ingen dum plan B föreföll det. Satan i gatan, det är det också men mer om det lite senare.

corrDSC02122

 

Så, det fanns en stor uppsida men också en nersida, Pakistan är ju så farligt. I UDs reseinformation står följande att läsa;
Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från icke nödvändiga resor till Pakistan.
Alla resor längs den illa underhållna landsvägen Karakoram highway som förbinder Gilgit-Baltistan med övriga landet bör övervägas noga.

corrDSC02088

 

Vilka utgångspunkter man har för att utfärda dylika påbud känner jag inte till. Däremot är jag alldeles övertygad om att händelser, attentat etc som inträffar i Asien sätter en betydligt större prägel på reserekommendationerna än när dylika ting inträffar i Europa. Man avråder inte ifrån resor till Stockholm, London, New York eller Nice. Visst det står i UDs text att säkerhetsläget förbättrats avsevärt sedan 2014 men man avråder ändå.
Vidare kommenterar man den illa underhållna Karakoram Highway. Efter att ha åkt denna väg ifrån Islamabad till Kashgar i Kina kan jag bara säga att Karakoram Highway i huvudsak är en fantastiskt välskött landsväg. Jämför man med flertalet av de vägar jag åkt i Asien, vilket är några stycken, så är vägen betydligt över genomsnittet.
Inte någon gång under min resa i Pakistan mötte jag något annat än vänlighet och leenden. Det betyder inte att det är riskfritt att åka till Pakistan, det finns säkert en risk med det precis som det finns en risk att bli knivskuren av fulla turister på Ibiza eller överkörd i trafiken i Kina eller Indien.

corrDSC02241
Visst, Pakistan är inte all inclusive med badvakt och kids club. Vill man ha det, vilket jag också vill ibland, då finns det bättre resmål men söker man ett äventyr och en smak av något av det vackraste moder jord kan erbjuda, by all means, ni har min välsignelse.

corrDSC02157

 

Min personliga uppfattning är att UDs utvärderingar baseras på någon form av hängsle och livrem attityd. Man vill ju inte säga en sak och så händer det något. Hur skulle det se ut? Bättre då att säga nej så har man inte gjort något fel. Jag tycker att den utgångspunkten är fel, den befrämjar helt enkelt inte en bättre värld. Den skapar fördomar och sprider onyanserade attityder och göder långsiktigt främlingsfientlighet. Kan man inte, av rädsla för att göra fel, skriva sanningsenliga rekommendationer så är det bättre att avstå. Detta är mina åsikter och får stå för mig. Jag var beredd att ta risken men var innan lite orolig och lite fördomsfull. Idag skulle jag med glädje åka tillbaka, bortsett deras usla hotellstandard då. Detta betyder dock inte att jag är en stor supporter av Pakistan som land. Det finns utan tvekan en hel del som behöver förbättras i det Pakistanska samhället men det kan vi prata om en annan dag. Detta gäller frågan om man är säker i att Resa i Pakistan, och ja, det är min uppfattning att man är (sedan kan man ju undvika att befinna sig mot gränsen till Afganistan). Inte någon gång, annat än vid korsandet av gränsen impregnerad av fördomar, kände jag mig otrygg.
Men som sagt, det får stå för mig.

corrDSC02135
Däremot är texten om den så kallade illa underhållna Karakoram Highway ett rent faktafel som jag direkt kan dementera! Var fick dom det ifrån?
Så, nu fick jag sagt det och kan återvända till att berätta lite om Pakistan. Om hur jag upplevde det.
Korsade över ifrån norra Indien och att bli utsläppt ur Indien var ett helt företag i sig. En hel hög med pappersexercis, scanning av motorcykel och bagage mm mm. Jag trodde dom ville bli av med mig men någonstans under min resa runt Indien hade dom tydligen fattat tycke och ville att jag skulle stanna. Kanske hade de fått ett samtal av min militärkompis utanför Moreh (se Indien bloggen), vad vet jag. Men tid tog det.
När jag till slut, ca 3 timmar senare nådde den Pakistanska gränsövergången var det hela avklarat på ca 30 minuter. Eftersom tullaren också agerade växlingskontor med hela världens valutor gömda i olika dolda fickor av sin gigantiska mörkblå kaftan hade jag även lite lokal valuta på fickan när jag lämnade gränsposteringen. Effektivt. Sedan om det var helt i sin ordning att han hade vultaväxling är väl kanske tveksam. Trevlig prick i alla fall. Han gav mig en växlingskurs och frågade sedan hur mycket jag tyckte var lämpligt att han fick tjäna på affären. Vi enades omgående, inte så konstigt kanske då jag inte hade någon som helst koll på de oficiella växelkurserna. Mötet med denne genomtrevliga sköning tog i viss mån omedelbart udden av alla mina Pakistanfördomar. Jag var nästan lite renad när jag lämnade hans kontor. Så fort jag kommit igenom stod mina två guider och väntade, Lizzie och Shah ifrån Karakoram Bikers.

corrDSC02092

I Pakistan måste man inte ha guide men jag med min lilla osäkerhet innanför västen inför resan kände att det var ett säkrare alternativ. Man är ju svensk, där man gör Volvo ni vet. Även om jag innan varit en aning störd av guidandet kände jag nu att det skulle bli kul. Jag hade varit väldigt solo under en rätt lång tid och började bli innerligt trött på min egen röst.
Vi sa ett snabbt hej till varandra och drog genast in emot Lahore där vi skulle spendera resten av dagen och natten. Lahore är en stor stad och är faktiskt svår att skilja på ifrån flera Indiska städer. De är väldigt lika varandra vilket är lite lustigt med tanke på att Indien och Pakistan inte är de bästa polarna. Lahore är en stor, rättså sliten stad med mycket låga enkla byggnader. Vi checkade in på hotellet som för övrigt var prima och drog iväg för att käka lite biryani, en slags curry. Jädrans gott var det, faktiskt bättre än den curry jag fick i Indien.

corrDSC02055

Dagen därpå bar det iväg till Islamabad. Islamabad är en betydligt mindre stad, ca 2 miljoner människor, men också huvudstad och därför också en helt modern storstad med modern infrastruktur och åtskilliga moderna byggnader. Det var inte utan att jag fick en känsla av deja vu ifrån Myanmar även om Islamabad är en betydligt äldre huvudstad. Vi stannade två nätter i ett litet familjedrivet hotell. Jag ägnade min åkfria dag till att skriva blog och fixa med mina bilder. Ni förstår, det tar lång tid att skriva, i vart fall för mig som är lite trög och har man kört en hel dag, 8 – 12 timmar så orkar man helt enkelt inte dra igång skrivandet. Man är för trött. Oftast varje kväll tar jag en dusch, byter kläder, äter något och därefter inträder jag ett stadie av medvetslöshet. Efter 22.00 har jag inte lyckats hålla mig vaken många kvällar och jag som normalt är en kvällsmänniska. Därför behöver man ibland en körfri dag, dels för att vila baken och dels för att komma ikapp med bilder och skrivande. Dessutom behövs ju tid för lite siteseeing.

corrDSC02063
Nåväl, efter två nätter i Islamabad som kunde varit en stad i vilket land som helst, nåväl nästan, så bar det äntligen av mot Karakoram Highway ett av mina stora mål på resan. Böneutropare och avsaknaden av alla former av alkoholhaltiga drycker gjorde att man blev ständigt påmind om att det visst var lite skillnad. De islamska bönetroparnas sång måste jag nog ändå säga att jag kommit att gilla. Det är något rättså attraktivt med det på något sätt. Kan inte riktigt sätta fingret på det men jag gillar det. Att dricka Coca Cola varje måltid blir däremot över tiden lite påfrestande (mineralvatten finns inte). Alternativet är naturligtvis inhemsk citronlemonad men det är en utmaning för smaklökarna vill jag lova. Den är nämligen rejält saltad! Jävlar, det är inte gott! Nu kan man ju kanske tro a Pakistanierna är renlevnadsmänniskor men det vore nog en lätt överdrift. Summan av alla laster är konstant som bekant och istället rökas det en hel del hasch, nåväl. Cannabis växer vilt som ogräs överallt.

corrDSC02075

Karakoram Highway är fantastisk. Alltså vägen är väl inte fantastisk i sig, bortsett ifrån att den till skillnad ifrån vad UD försöker intala den svenska befolkningen är i gott skick. Det som är fantastiskt är det sceneri man bjuds på. Jag vet inte hur många gånger jag högt och ljudligt sagt WOW! Når jag kommer runt en krök och ser landskapet breda ut sig. Dag ut och dag in är man ständigt förundrad och kan knappt tro att det man ser är planeten jorden. 10 timmar i sadeln går fort sådana dagar.

corrDSC02097
Sakta men säkert skruvar sig Karakoram Highway eller friendship highway (ett ovärdigt skitnamn förresten som jag kommer tillbaka till senare i min Kinablog II) uppåt allt högre och högre, genom Abottabad, ni vet staden där Bin Laden höll sig gömd men där han enligt uppgift blev skjuten till döds. Om det nu var så, det fanns ju ingen kropp att visa upp. Abottabad är för övrigt en ganska trist, sliten väldigt muslimsk ortodox stad med en stor militärförläggning mitt i stan. Är inte det konstigt med tanke på Bin Laden huh? Men Abottabad kör man igenom. Där stannar man inte.

corrDSC02084
Det är när man når bergen, de kala bergen som landskapet övergår i total förundran. Än en gång får jag känslan av att vara på en helt annan planet. Denna gången inte av människorna och karaktärerna runt omkring mig utan av miljön, naturen. Det är vidunderligt att köra omkring i 35 gradig värme och titta upp på de snöbeklädda 7.000 och 8.000 meters topparna. Varje bergstopp ser ut som klippblock fast uppförstorat tusentals gånger. Inga mjuka fina kullar utan skarpt avhuggna sluttningar med vassa toppar. Det är något alldeles alldeles unikt. Jag har rest mycket och har väl med åren blivit tämligen svårflörtad. Det skall mycket till för att wow faktorn skall göra sig påmind men med Karakoram highway är den där, ständigt, mil efter mil efter mil efter mil och som sällskap har man den mäktiga Indusfloden som ser till att byarna i detta i övrigt extremt karga landskapet är gröna och frodiga. Väldigt märkligt faktiskt med så oerhört starka kontraster.

corrDSC02100

 

corrDSC02141

corrDSC02130

corrDSC02183

corrDSC02140
Kom förresten just att tänka på ändå hur olika länder är och hur man relativt enkelt kan identifiera skillnader mellan kulturerna. I indien när man stannat utefter vägen med motorcykel så flockas genast människor runt cykeln och lustigt nog ställer alla exakt samma frågor. Fråga nummer 1, hur mycket kostar motorcykeln, 2. Hur stor motor är det. Alla, utan undantag ställer samma fråga.
I Pakistan händer samma sak, folk flockas runt cykel och alla i Pakistan ställer samma frågor, 1. Vad tycker du om Pakistan? Fråga 2. Vad tycker du om människorna i Pakistan? I inget land jag rest i under min tripp har jag sett så många flaggor. Flaggor på hustak, på bilar och inte minst vimplar på motorcyklar. Det pakistanska folket är oerhört stolta över sitt land men de är också oerhört angelägna om att få tillbaka turismen som var tämligen omfattande, fram till 9/11.

corrDSC02194

Vi stannade ett par dar i Karimabad, en rättså charmig liten bergsby som inte så lite påminner om en liten alpby. Enda problemet när vi anlände var att den Pakistanska presidenten hade fått samma ide och lagt beslag på bästa hotellet såväl som våra bokade rum, på det angränsande hotellet, till sina kompisar. Inte nog med det, han spärrade av hela byn så vi fick vara väldigt noga med att hålla koll på tider för att veta när vi kunde komma in och ut ur byn. Pakistan har i allmänhet tämligen instabil tillgång till el. Alltså alla i Pakistan utom presidenten. Men men, presidenten, hur fixar han el då? Jo, när han tex åker till karimabad så stänger man av alla el till alla andra fastigheter och ser till att den plats han bor på har ett gott inflöde. Jodå, utan snus och el försmäktade vi i dagarna två i rätt kassa hotelrum. Pakistan och städa går inte ihop så himla bra heller. Det gick dock ingen nöd på oss och vi hade en fantastisk tid i Karimabad.

corrDSC02160

Sedan bar det iväg emot det sista lägret, Sost, den sista byn innan gränslandet emot Kina. Pakistans gränskontroll är faktiskt två timmars körning ifrån den faktiska gränsen och likadant på den kinesiska sidan. Men som sagt, det skall jag berätta mer om i nästa blog. Sosts enda och bästa hotel var väl ingenting man skriver spaltmeter om i Tripadvisor direkt men mätt blev jag på ett fat pommes och en förpackning av min frystorkade mat. Denna frystorkade mat som Blå Band bidragit med har verkligen varit en välsignelse när det varit lite besvärligt med mat. Dessutom är det faktiskt rättså gott.

corrDSC02213
Dagen efter, uppe med tuppen för att vara först i kön till passkontroll och tullen. Mina vänner ifrån Karakoram, Lizzie och Shah var med och efter genomförd pappersexercis tog vi farväl. Det hade varit några fantastiska dagar i Pakistan och dom var definitivt en bidragande orsak. Jag är inte den som söker kontakt med människor jag inte känner så att få sitta och prata om Pakistan med dem var otroligt givande. Sen hade vi kul på vägen också.

corrDSC02238

corrDSC02114
Jag hade blivit förvarnad att det skulle sannolikt bli bökigt på den kinesiska sidan så jag ville gärna vara först. Klockan 11.00 stod jag som första människa och fordon (för dagen) uppe på Khunjerab pass, världens högst belägna gränsövergång 16.700 ft över vattenytan och kunde snabbt konstatera att där fanns hyfsat med snö men inte särskilt gott om syre. Nu var problemet, fick jag vet av anländande fordon nummer två, att det var lunch på den kinesiska sidan. Klart att dom måste ha lunch dom också. Gränsen skulle inte öppna förrän 12.30, sen började helvetet…………………………………………………………….

corrDSC02137

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *