An unforgettable nibble



There is really no doubt in my mind that the trip we are about to embark on will be not only an adventure but also something that hopefully will make us more knowledgable and smarter, something that will benefit us for the rest of our lives.  Im not trying to say that we are completely out of it now, Gustaf has lived in London for almost 7 years now, ever since he graduated from High School, and me, myself, I have lived in Hong Kong since 2005. I guess Im saying it just because of that, because I know how much I have learned from living abroad and having had a travelling life. Not that you dont learn things from staying local, its just different things. The more we learn the more complex things tend to get, its like when we have just scratched the surface of a subject, we have a brief moment of feeling that we have knowledge. Its kind of being a teenager and having the feeling of knowing what life is about. Then we wait a few years and suddenly the world is not simple anymore.




Sorry, I just drifted away from the topic of this blog, I do that sometimes, sometimes deliberately and sometimes without even noticing it. A personality flaw that at times can be annoying.  What I was trying to get at when I started drifting away in my text was that we are very well aware of the fact that this trip is a huge ego thing, so big I honestly thought it would never happen except in my head. Maybe because of that feeling of one in a million did we actually realise what  an enormous (I was about to write tremendous but Mr D. Trump kind of tortured and executed that word so you have to settle for enormous) privilege it is.  Just getting the opportunity to do it and then to be able to accumulate the funds (which is not unsubstantial) is equal to winning a lottery, We therefore felt that we have to try to do something good at the same time To do something for some who havent had the same luck in the lottery of life as us.




We decided on a fundraiser for children who have had a really bad start in life – who had nothing. SOS Childrens Villages aims their focus on just that, creating a home environment, security, health care, schooling etc for kids with no parents or families with no means to take care of their children. SOS have a village in Siem Reap, Cambodia and we took the decision that that would be the target of our fundraiser. We will do all we can to raise Euro 50.000 for these Cambodian children.



However, if we are going to put in all the work required, we need to see the village and meet the kids. To meet the people who work there and hear their stories would be crucial to our success, at least thats what I tell myself. If we furthermore could get an idea of how the money will be used it would make it even easier to reach the goal.

After a bit of emailing back and forth I finally boarded a plane for the 2.5 hour long flight between Hong Kong and Siem Reap. The emailing was important since the villages are very protective of the children and every visitor must be fully aware of the rules that apply.

I arrived Friday afternoon at Siem Reap airport and must admit it was with a cocktail of emotions. I was really excited to be there and about going to the SOS Village but I was also a bit anxious since Im not really the best guy with kids. Im a bit awkward and its not me sitting at birthday parties with three kids on each lap singing kids songs. I dont have that ability.  I am much more comfortable holding a speech in front of a couple of hundred grown ups than keeping 10 kids entertained.




Anyways, what was left of the Friday I spent finding my hotel and get hold of a tuk tuk driver who couold take me to the very famous Angkhar Wat. It turned out you really need a couple of days to see it all and I had like 3 hours. But, what an amazing (again not saying tremendous) 3 hours! Fact is I dont particularly enjoy travelling alone, I have done that through work way too much already but here I completely lost the concept of time and space. Well, I wasnt completely alone, Mr Sayon, my eminent Tuk Tuk driver and guide made sure I would get to see as many goodies as humanly possible before the sun set. Churches, temples and cathedrals are normally not objects that I spend time on, I often find them intimidating, threatening and giving off a scent of power and money that is everything but pleasant. Angkar Wat however, is a magical place with beauty and mystique that cant be explained. It needs to be experienced. I am not of a religious nature, I am not a believer, but even though parts of Angkhar Wat was packed with tourists, there was a calm over the entire space which is very difficult to explain but it just made it extremely pleasant to be there.


A dinner on pubstreet with all the drunk backpackers served as the absolute contrast to what I had experienced earlier. I found a restaurant, ordered a pizza (i know I know but I was too tired and too hungry to go local food) and observed the drunk backpackers walking around in their shorts and flip flops challenging each other in either drinking more cheap shots or feasting from the food stands serving BBQ hairy spiders (hairy and big like hamsters) snakes or xl size bugs. Sometimes its great to blame vegetarianism.


Saturday morning 10.00, meeting at the Childrens Village. The hotel helped me find a tuktuk driver who new the location.

I sat and talked for quite some time with Soeut, the director of the village and Nhan his assistent. We talked about everything from how they came to work there as well as their challenges and rewards. We talked about the kids and how they came to live there as well as their future prospects. I also described our fundraiser, what we aimed to achieve for them as well as the challenges of the motorcycletrip and that we will be back to see them on the actual trip to Sweden. Soeut likes motorcycles so I of course offered him to borrow one of our bikes. Im sure we will have a great time.  Soeut said he feels a bit like the kids father. Many of them dont have one and kind of adopt Soeut. SOeut and his staff always stay in touch with the kids even after they have grown up and left the village and in some cases they have come back to have their wedding at the village. Its their family.


We sat on the patio of the main adminstrative building of the village. It was surrounded by the 14 houses where the kids are living. Up until now though it had been really quiet. Not a sound from the houses. But suddenly there movement and noice, not loud noice, more controled. funny.  A stream of kids in school uniforms walked past  by us and in the different houses. It was lunch and resting time. Rest for the smaller kids, chores and homework for the older ones. In each of the 14 houses there are 10 kids in ages from 3 to 15 who lives together with a ”mother”. I must admit I was a bit scared of what I would see when visiting the village. Scared it would be heartbreaking cus thats another thing I aint too good at. For these kids who have had a really shitty start of their life where the only thing looking worse is the prognosis of their future, SOS have come really far in creating th best possible environment.140 kids now have a place and a plan supported and aided by SOS all the way through university.

The school have approximately 400 students in all ages from kindergarden through High School. That means that approximately one third comes from the village and two thirds from villages in and around Siem Reap. Primary reason for going to this particular school is poverty.


100 percent of the costs for running the village and the school are covered by donations. The funding for the village is done by SOS Sweden.

Soeut and his team now have an idea of helping an additional 300 kids in the Siem Reap area who all live under extreme poverty and who because of that dont get a chance to go to school. They have parents but their situation at home is such that it becomes very difficult due to the parents being away from early morning to sometimes late at night which means that they usually needs to go with their parents during the day rather than go to school. Soeut beleives there are between 600-700 children in the area who are in this situation. The plan is to try to half of these children with health care, school uniforms, food and a bicycle (so they can drive to school).


Right now they dont have the money to execute the plans but with a successful Pops & Frog fundraiser these plans can be set to work and we, all of us, who in any way have helped with gear or money can be proud of ourselves doing something for someone who really really needs it.

So, of course you should be in on this! Send us an email and we will get back to you ASAP

Feeling The Fun

wp_20160928_21_49_01_proPops & Frogs adventure will be well documented and reported. There’ll be text to write, pictures to publicise and videos to edit. The bar has been set fairly high, hence we where in need of some new equipment. The following gear has been acquired:

Camera: SONY A7S
Lenses: SONY 18-70, 70-200
Recorder/Monitor: ATOMOS Ninja Blade
Stabilizer: ROXANT
Tripod: Manfrotto
Helmet Camera: GoPro Hero 4

Once upon a time, a long time ago, in a Northern Monarchy far, far away I had grand plans of becoming a photographer, to take pictures that would make an impression on history. I was incredible consumed by images from LIFE and National Geographic, and it was wanted to do with my life. Until I convinced myself that I didn’t have what it takes.
So I quit and sold my camera, the lenses, all the equipment for the darkroom and chose to never look back. Since then I’ve been photographing with a lack of patience and dedication. Doing it because taking pictures have on occasion been expected, rather then being motivated to take actual great pictures. The result of which has been on par with the dedication.
Sure, I felt the surge to go above and beyond on occasion  but they where far and few in-between. So when the digital revolution happened I was hoping to feel some kind of urge to get back into it, but nothing, and the pictures where getting even worse. I mean, now you could snap photographs nilly-willy, and I guess that’s exactly what I did.
But, I feel excited that I have the opportunity once more to capture some really cool images, and with the system camera I feel the call once again. I want to take good pictures again and also try doing some filming. It feels exciting but also not entirely uncomplicated. For even if the act of taking the actual pictures builds upon the same old foundation, the whole digital post-production is completely new to me. But I will do my utmost to master the tech and our new gear. A lot of practice and a handful of youtube tutorials will hopefully get me somewhat up to speed, I’ll leave it up to you  whether I’ve succeeded.


The true freedom machine



DSC00571 -1

Sitting on the airplane on my way back to Hong Kong after an extremely intense two day visit to Siem Reip, Cambodia to prepare for my fundraiser. But even though it was only two days it was still an unforgettable trip and honestly, I don’t even like to travel on my own. I don’t like having dinner by myself in a restaurant. How the trip was and the SOS Childrens Village and all that will be in a separate blog.

This little blog is about the motorcycle. The motorcycle we rarely talk about in our part of the world, the rich part. Here the motorcycle is a hobby, something we  bring out of the garage when the weather allows it and have fun with. Yes, of course, there are people who use their bikes a lot more than that like all the people driving their three wheeled Piaggios to work every day in Paris, but I do think you understand what I’m trying to say.

In Cambodia, Vietnam, Thailand, Bangladesh etc etc the motorbike is an absolute necessity and probably the single most important technical piece of equipment in order to obtain economic development, even more so than the cell phone or the computer. Public transportation is limited and people need to get themselves, on bad roads, to work, to school, to hospital when needed, to see relatives, shop for food, go find a partner or whatever. In this part of the world the motorcycle transports people not only from one place to another but even more importantly helps taking them from poverty to a more secure life with better work, food on the table and school for the kids.

Even though the roads in these countries outside the cities towards the villages a lot of the times more resembles chocolate mousse than tarmac, it is not enduro bikes they are driving. Usually it is 100 – 125cc scooters, often automatic or semi-automatic. Honda and Yamaha are quite frequent and can be bought locally for around USD 1.000-1.300 brand new. Not too bad with western eyes but of course huge for a family that makes USD 150-200 per month. I have owned a 100cc Honda Click myself for 8 years now. Cant say I ride it on a daily basis but that bike is extremely reliable and dirt cheap to repair. Honestly I dont think I have spent over USD 150 in repairs in all 8 years combined. The only thing that is a problem is the quality of the innertubes which brakes just looking at them. Only comfort is that they are ridiculously cheap around USD 1.5 a piece, including the job to switch. My Honda have also been badly tortured by all the members in my family who wants to learn how to drive a bike (which is basically everybody). The bike has gone through these painful sessions without any complaints, always ready to serve. Its like a dog which, when you dont really have time for it and it doesn’t get to go out as much as it should, it still loves you.

DSC00630 -1

So when the western image of freedom motorcycles, especially a Harley from Easy Rider becomes the symbol. I must protest and say that the real freedom machine is a Honda Click.

En oförglömlig försmak


CorrDSC00608-1-685x1024 (1)

Det råder ingen som helst tvivel om att den resa jag och Frog skall genomföra är för oss ett äventyr som förhoppningsvis kommer berika våra liv storligen. Inte bara under själva resan utan för all tid framöver. Med lite tur kommer det att få oss att se världen och människorna på ett lite klokare sätt. Alltså, inte så att vi är fullständigt insnöade nu. Gustaf (Frog) har bott i London i snart 7 år, sedan han gick ut gymnasiet och jag har hållit till i Hong Kong mer eller mindre sedan 2004 där jag lever med min fru som är av kinesiskt ursprung. Men vi kan alltid lära mer, ta mer intryck och bli lite klokare. I många stycken känner jag att världen inte blir lättare att begripa sig på utan snarare tvärt om.

Ja, just det, nu gled vi liksom ifrån ämnet som var att visst är detta motorcykeläventyr en egotripp i mer än en bemärkelse men när jag insåg att vi faktiskt kan göra det, att det är genomförbart då förstod jag också att fasen ett sånt privilegium det är.  En fundraiser blev därför en självklarhet, att göra något för några som är väldigt långt ifrån de förutsättningar vi har. Några som inte har någonting.


Men om jag skall slåss för att dra in pengar så vill jag också se målet för insamlingen med mina egna ögon. Jag behöver få träffa de som driver verksamheten, höra deras berättelser, träffa barnen (för mig var det nog rätt givet att det skulle handla om barn), se förutsättningarna, kanske få en uppfattning om hur pengarna som förhoppningsvis kommer in skall användas mm. Därför satte jag mig på flyget till Kambodja för att spendera en helg i Siem Reip, man kan göra det om man bor i Hong Kong eftersom flighten bara är ca. 2.5 timmar. Självklart hade vi gjort upp om mötet i förväg. SOS barnbyar är noggranna med säkerheten och integriteten på sina anläggningar och det är nog väldigt bra det.


Anlände fredag eftermiddag på Siem Reips flygplats och samtidigt som jag var glad och förväntansfull så måste jag erkänna att det också var lite pirrigt. Jag är inte alltid så bekväm runt en massa barn, ja jag menar att jag är ingen bra lekfarbror. Nåväl, den dagen gick till att installera sig på hotellet, få tag på en tuk tuk chaufför och fort som ögat bege mig till Ankhar Wat. Det behövs egentligen ett par dar för att se allt och jag hade en halv dag. Men ojojoj en sån dag, en sån lycka! Faktum är att jag är inte så glad i att resa ensam men i Ankhar Wat förlorade jag fullständigt tid och rum. Ja alltså helt ensam var jag ju inte, Mr Sayon, min ciceron och Tuk Tuk chaufför var ju med mig ända tills mörkret tvingade mig tillbaka till hotellet. Normalt är jag inget fan av kyrkor, katedraler och tempel, de ger ofta ett hotfullt intryck av makt och pengar, inte skönhet. Det finns någon slags domedagsstämning i kyrkor. Angkar Wat är en magisk plats med obeskrivlig skönhet. Jag är en fullständigt oreligiös individ men trots att det bitvis var fullt med turister fanns ett lugn över hela området som var oerhört behagligt och sannolikt var det därför jag blev så uppslukad. Rekommenderas så in i bomben sa Bill, rekommenderas gör det sa Yoda.


Middag på pubstreet med alla asberusade backpackers som hade vadslagning om vem som vågade äta den friterade, kandera håriga spindeln som var stor som ett marsvin eller ormarna eller de andra nygrillade delikatesskrypen. Själv kände jag mig inte lika vågad men däremot hungrig och tryckte i mig en pizza. Så mycket för det lokala köket men jag var för trött och för hungrig. Lördag morgon, möte på barnbyn klockan 10. Hotellet hjälpte mig med en TukTuk som visste var barnbyn låg.





Jag satt en lång stund och pratade med Soeut, Chefen för avdelningen och Nhan, hans assistent kring barnbyn, dess verksamhet och beskrev även vår fundraiser för dem. Till en början var det väl lite försiktigt, sådär som det är när man möter människor man inte känner men ganska snabbt slappnade vi alla av och hade en väldigt trevlig stund, När Soeut förstod att vi åkte motorcykel bredde sig ett stort leende ut sig på hans läppar då det visade sig vara ett gemensamt intresse. Jag lovade honom att när vi anlände till Kambodja i slutet på juli så skall han få låna en av våra cyklar.


Vi satt i byns mangårdsbyggnad omringade av de 14 hus barnen bor i men fram tills nu hade det varit tyst och stilla men plötsligt blev det liv och rörelse. En ström av barn i skoluniform gick förbi oss och in i de olika små bostadshusen. Det var lunch/siesta. Ledigt ett par timmar mitt på dan som användes till att äta, göra läxor eller lite sömn för de yngsta. Omkring 10 barn av blandade kön och ålder bor tillsammans med en ’’mamma’’ i ett hus. För dessa barn som fått en jäkla taskig start på livet med kanske en ännu sämre framtidsprognos har man kommit oerhört nära en trygg hemmiljö genom detta upplägget. Imponerande och väldigt välgenomtänkt.


140 barn i åldrarna 3 – 15 år hade nu en fristad och en framtidsplan stöttad och supportad av SOS ändå fram till avslutade unversitetsstudier. Medans de var i husen passade vi på att promenera runt, säga hej och ta lite bilder. Det genomgående temat från hus till hus var stora feta leenden. En sån upplevelse! Nåväl, rundvandringen avslutades och jag åkte tillbaka till hotellet för att få lite lunch och vila en timme för att sedan återvända och besöka den intilliggande skolan. Skolan består av omkring 400 elever, i alla åldrar från dagis till high school. Det betyder att ca en tredjedel kommer ifrån barnbyn och två tredjedelar utifrån. Urvalskriterie för antagande till skolan är framförallt fattigdom.


En sak som berörde var när Soeut berättade att de har kontakt även med de barn som slutfört sina unversitetsstudier och är ute och jobbar. Då de saknar föräldrar så blir jag på ett sätt deras pappa sa Seout och nör de skall gifta sig har vi därför haft flera bröllop här i byn. Det syntes på honom att han var väldigt stolt över det. Det har han all anledning till.


100 procent av driftskostnaderna för barnbyn och skolan kommer ifrån donationer. Utan donationer stannar verksamheten och barnbyn är idag i huvudsak finaniserad via SOS Sverige.


Nu har Soeut och hans team en ide om att kunna hjälpa ytterligare 300 barn. Barnbyn har inte mer plats men det finns barn vars hemförhållanden är sådana att de idag inte kan gå i skolan. Föräldrarna är myckt fattiga och arbetar långa dagar långt ifrån hemmet och barnen måste därför följa med vilket betyder att de inte får någon skolgång. I området bedömmer Soeut att det finns ca 600 till 700 barn som är i den situationen. Han har en ide om att försöka börja hjälp omkring 300. Det betyder att dessa tre hundra barnen skall få hjälp med skolkläder, hälsovård, en cykel att ta sig till skolan med och det viktigaste av allt – lagad mat i form av lunch i  skolan och middagsmat på kvällen.


Alla pengar vi samlar in kommer att gå oavkortat till barnbyn i Siem Reip. De är öronmörkta för dem.


Vi kommer arbeta så hårt det bara går för att få in SEK 500.000 till Barnbyn och motivationen gick sannerligen inte ner efter mitt besök, snarare tvärt om, nu är vi taggade. Jag hoppas ni förstår varför när ni ser på en del utav bilderna.


Klart ni skall vara med. Skicka en liten text till så hör vi av oss. Tag en titt på vår hemsida och läs om sponsring och skicka en mail till så hittar vi ett bra upplägg.


Pops & Frog

Den sanna Frihetsmaskinen




DSC00571 -1


Sitter på flyget tillbaka till Hong Kong efter en två dagar kort och oerhört intensiv trip till Siem Reap Kambodja. Men trots den korta tiden och det pressade tidsschemat var det en av de bästa resor jag någonsin gjort, vilket inte betyder lite då jag måste erkänna att jag inte är jätteförtjust i att resa själv utan familjen. Mer om resan, varför, hur, vad jag gjorde mm följer inom kort. Denna lilla bloggen handlar om motorcyklar, den viktigaste hojjen, den vi sällan pratar om i den rika världen där hojjåkandet i stor utsträckning är en hobby, ett fritidsintresse. Ett fordon vi njuter av att plocka fram när vädret tillåter.

Då tänker vi inte på att motorcykeln i stora delar av världen är fullständigt avgörande för den ekonomiska utvecklingen. Ett förhållandevis  billigt färdmedel som året runt, i ur och skur, tar människor ifrån sina hembyar till arbetet, barnen till skolan, hela familjer till släktträffar, sjuka till sjukhuset, mödrar till marknaden. De fungerar till och med ofta som taxi. Jag skulle nog vilja påstå att motorcykeln inte bara är ett fordon som förflyttar människor från en fysisk plats till en annan utan kanske ännu mer utgör det i särklass viktigaste redskapet för att transportera människor från ett liv i fattigdom till ett liv med stadigt arbete, mat varje dag, skolgång för barnen, bättre bostäder och en ljusare framtid.

Trots att vägarna många gånger i dessa länder mer kan påminna om en blandning av novemberkåsan och chokladpudding än något som faller under begreppet infrastruktur är det knappast enduromaskiner man åker runt på. Alltsom oftast handlar det om 100 – 125cc företrädesvis automatväxlade scooters, i huvudsak japanska såsom Honda och Yamaha Lokalt tillverkade finns de att köpa nya för i runda slängar SEK 9.000 – 10.000. Dessa hojjar är oerhört lättkörda, driftssäkra och billiga att reparera. Jag har själv ägt en 100cc Honda Click, vätskekyld i snart 8 år och vid sidan av punktering tror jag knappast att jag spenderat totalt över tusenlappen i reprarationer och service sammantaget. Trots svår misshandel i form bristande respekt, vanvård och inte minst den plågsamma uppgiften av att vara körskolefordon åt hustru och barn gnäller den inte utan tuffar bara på. Dessutom har de en förhållandevis bra åkkomfort. Det återspeglas om inte annat genom att man ofta kan se upp till 4 pax på en cykel. Knappast svenskt säkerhetstänkande, men fullt förståeligt sett till de lokala förhållanden.

DSC00630 -1


Så, när vår västerländska bild av motorcykeln  som symbol för frihet utgörs av en HD, en Ninja eller en Tiger har vi nog fel allihopa. Den sanna frihetsmaskinen är en 100-125cc lätt motorcykel.



Nedkomst! Vi är med båge! Det blev tvillingar!



Dessa skall ta oss ifrån Hong Kong till Svedala är det tänkt
Denna är Frogs, tror jag


Mycket har hänt sedan jag sist rapporterade om utvecklingen för Pops & Frog. Två steg fram och ett tillbaks, som livet i allmänhet. Projektet går framåt och vi har nu börjat få in sponsorer, vilket också enligt Pops & Frog upplägget betyder att pengar börjar flyta in till The Cause, SOS Barnbyar (inom kort kommer vi att börja rapportera om statusen löpande på vår hemsida). Hittills har vi bara sökt sponsorer som kan hjälpa oss med utrustning vi behöver till resan. Det är inte helt lätt. Vissa företag svarar inte alls vilket jag kan förstå. Jag har själv varit företagare i snart 25 år och vet hur uppvaktad man kan bli. Det är svårt och det går inte att stödja allt även om man skulle vilja.

Men men, I Pops & Frogs fall har vi haft tur. Ett antal företag har sagt att dom vill vara med och stödja projektet och därmed också SOS Barnbyar i Kambodja. Vi är så stolta att nu kunna börja presentera några av dessa.

Den kanske viktigaste komponenten i vårt projekt vid sidan om oss själva, vars betydelse inte nog kan kan överdrivas, är självklart motorcyklar. Att ha bågar som funkar för vår trip, som är komfortabla, tillförlitliga och som kan hjälpa oss hantera de utmaningar vi står inför är helt avgörande.  Jag har kört många olika typer av cyklar genom åren och även om jag inte haft några speciella preferenser egentligen kan man väl säga att min förkärlek alltid varit kåplösa cyklar. Sportcyklar har snarare varit lite skrämmande och inte varit min grej även om jag som de flesta andra tycker det är kul  att åka fort ibland. De senaste fem åren har jag haft väldigt roligt med min Harley FortyEight. Den passar perfekt för mina behov i Hong Kong, möjligen bortsett ifrån två problem, dels är komforten för den ibland medföljande hustrun förfärlig. En hål i golvet toalett på en tågstation i inre Mongoliet erbjuder ett överflöd av komfort jämfört med passagerarlösningen på min FortyEight. För det andra så är chrome arbetet på HD ingen höjdare vilket blir väldigt tydligt när man bor i Hong Kong med den höga luftfuktigheten som finns här. Fälgar, lamphus, fjädrar mm. angrips hela tiden av rost och måste ses efter. Men som sagt, jag har väldigt roligt med min cykel och den passar perfekt i Hong Kong som är litet (ungefär som Gotland) men vars klimat lämpar sig för körning året runt.

Att däremot ta Harleyn på Pops & Frog äventyret är helt uteslutet. Om cykeln mot förmodan hade hållit hela vägen (jag är ingen vidare mekaniker), hade jag vid framkomsten varit omöjlig att särskilja ifrån en babian. Mycket beroende på, justerad armlängd, en nyvunnen kroppshållning men också den söndermasserade, stoppljusfärgade ändalykten. Det är klart att man kan köra jorden runt på en Harley FortyEight eller vilken cykel som helst, det är bevisat mer än en gång, men då får man ha betydligt mer tid på sig än vad vi har. Var och en får nog hitta en lösning som passar de egna förutsättningarna och de är nog viktiga att känna till.

När jag skall göra något eller köpa något (investera tror jag vi män gärna vill kalla det) vill jag vara påläst, löjligt påläst. Jag dammsuger marknaden på information i månader. Tidskrifter och inte minst nätet lusläses från ’’pärm till pärm’’ för att lära mig utbud, priser, pros and cons och sedan hitta min egen lösning.

Efter noggranna, nåväl, studier har jag kommit fram till att det finns tre kategorier av äventyrsresenärer på motorcykel;

  1. BMW GS gänget som definitivt är den dominerande gruppen. Medelåldern på de här gubbarna är också (och gummor?, ja dessvärre är de än så länge relativt få) lite högre. En stor grupp visar det sig vid mina små efterforskningar. BMW GS 1200 eller eventuellt 800 är nästan ett måste i denna gruppen. Gärna specialutrustad av Touratech. BMW dominerar helt klart segmentet adventure bike riding och nyhetsflödet kring Adventure riding på Youtube. Intressant till och med ur ett socialantropologiskt perspektiv där t.ex Youtube domineras av den yngre generationen som växt upp med social media, men inte här…………….
  1. Sen har vi raka motsatsen, de som plötsligt en dag packar väskan och sätter sig på sin hoj, oavsett vad det är för typ av cykel och vilken kondition den är i och bara ger sig iväg. Hit hör också de som åker halvvägs runt klotet, köper en motorcykel billigt och ger sig ut. Denna gruppen är betydligt yngre, har en mindre plånbok men obegränsat med tid och kollar kanske inte så mycket på Youtube kring vilken sovsäck som funkar bäst i Vietnam.
  1. Den tredje gruppen är hardcore resenären, de som varit ute, till och ifrån de senaste 25 åren och gett ut en näve böcker i ämnet. De gillar enstånkor i alltifrån 125 – 650 cc, oftast skräddarsydda men inte med utrustning ifrån Touratech utan snarare hemmagjorda lösningar sprugna ur år av motorcykelturnerande. De är eliten, de som gjort motorcykelåkning till både yrke och livsstil. De är motorcykelåkningens Sven Yrvind Lundin. Smarta individer som kan tillverka sina temporära tändstift av kottar och gem eller tillaga söndagssteken i ett par tubsockor. MC Hajk på steroider.

Vi, Pops & Frog, tilhör nog snarast kategori 1 eller om jag skall vara ärlig så är kanske Frog, min son, snarare en kategori 2 och jag är i gubbgruppen. Motvilligt får jag väl erkänna att om ålder var enda urvalskriterie så hade jag redan haft ett guldmedlemsskap. Jag måste däremot erkänna att Kategori 2 rent filosofiskt är väldigt tilltalande men jag är rädd att mitt tidsfönster inte fixar upplägget. Hardcore har jag nog inte kapacitet att bli. Däremot bestämde jag mig tidigt att någon BMW skall det fasen inte bli. 25-öres rebellen i mig sa att det får finnas gränser i konformismen.

Mycket tack vare Johans MC i Göteborg (störst i Sverige på Triumph) är Gustaf och jag dvs. Pops & Frog  nu stolta ägare till två stycken flång nya, Olivgröna, 2017, Triumph 800 XCA motorcyklar. Johans är väldigt hjälpsamma och deras sponsring blir en bra slant till SOS Barnbyar. Triumphen passar våra behov jäkligt bra. Hög komfortnivå med en riktigt bekväm sadel, ABS och farthållare. Bra motorstyrka men den är ändå inte alltför tung. mycket extrautrustning som standard gör den konkurrenskraftig i pris. Dessutom är åkkomforten för en passagerare riktigt anständig. Mer info om cyklarna följer. De är ännu inte helt färdigutrustade……….å så har vi inte kört dem en meter ännu


Pops redo för DMR, första turen efter avsliten hälsena

Pops redo för DMR, första turen efter avsliten hälsena


Zenith och mer mening med att köra motorcykel




Utan nya möten växer vi inte och att sluta växa, bortsett midjemåttet då, är nog för mig den största rädslan jag alltid har haft. I ärlighetens namn mycket större än rädslan för döden. Att bara fastna i en loop och kanske till och med inte ens vara medveten om det är ju värre än allt. Med nya platser och nya möten laddar vi vårt intellekt med bränsle så mycket mer högoktanigt än det vi någonsin kan läsa oss till genom en bok med andras upplevelser eller flukta oss till på TV.

Jag har nog levt ett tämligen annorlunda liv, inget som jag rekommenderar andra eller på något sätt vill förespråka. Inget jag är stolt över men ej heller ångrar, jovisst delar skulle jag vilja ha ogjorda men sett sisådär till helheten är det nog rätt ok. Även om jag sannerligen sett till att få enorma volymer högoktanigt bränsle, till och med så mycket att det blir alldeles för mycket ibland, måste jag också erkänna att literpriset vid vissa tillfällen varit oerhört högt, inte bara för mig utan kanske framförallt för min omgivning. Ibland har jag registrerat och ifrågasatt om den höga räkningen verkligen är värt det men ibland, skäms jag att säga, har det gått så fort att jag liksom bara skrivit på kortkvittensen utan att ens läsa priset. Ibland för att jag helt enkelt haft för bråttom och ibland för att jag känt på mig i förväg att jag inte riktigt skulle gilla vad jag läste så bättre då att inte registrera och bara skriva på.  Här tänker jag emellertid försöka fokusera på de som är positivt och relevant för Pops & Frog.

Ett av dessa viktiga, utvecklande möten jag haft var på en fest hemma hos en god vän i Köpenhamn med  Carina, en av grundarna till organisationen Maternity Worldwide i Danmark. Hon var nyss hemkommen, för första gången tror jag, ifrån Etiopien där huvudmålet för deras hjälpverksamhet var beläget, ett BB på ett sjukhus. Hon berättade om sin resa och sina intryck, uppenbart inte riktigt komfortabel att så nära inpå hemkomsten vara på en fest med stiliga människor (bortsett undertecknad) glittriga långklänningar, eleganta kostymer och grymt gourmet käk. Konstrasterna var lite för stora. Hon berättade att de saknade utrustning för sterilisering av operationsutrustning (autoklaver) och att engångsartiklar såsom operationshandskar etc. handtvättades och återanvändes. Självklart blev jag lite chockad, inte så att jag inte kunde räkna ut att förhållandena var usla. Självklart, säger jag som om jag levt under en sten hela mitt liv och missat det eviga nyhetsflödet men det blir så mycket mer påtagligt när man får informationen på ett annat sätt. TVns nyhetsutsändningar måste sända information kring händelser så groteska och extrema för att man skall ta notis. Det behövs tsunamis, 9/11s eller jordbävningar för att vi överhudtaget skall reagera. Möjligen någon enstaka gång kan en enkel bild fångad vid rätt tidpunkt på rätt plats med ett drunknat barn uppspolat på en strand få oss att verkligen känna. Annars försvinner nyheternas tragiska rapportering direkt ifrån näthinnan tillsammans med utröstningen i hela Sverige bakar.

Hursomhelst, jag frågade nyfiket vad en autklav kostar, hon berättade då att dom fått ett pris på en begagnad ifrån Rikshospitalet i Köpenhamn (Riket, ni vet stället där Ernst Hugo jobbade) på 7.500 kronor, danska såklart men ändå. Jag tittade då på min fina gråa, gåbortkostym och min glansiga käcka lila slips med polohästar på som jag tagit på mig dagen till ära och konstaterade att priset på min utstyrsel var mer eller mindre detsamma som autoklaven. Så jag berättade då för Carina att jag betalar den där autoklaven. Det ledde till ett litet samarbete som varade i flera år. Varje gång vi sågs för att prata om hur pengarna anställda, kollegor och jag själv skrapat ihop hade använts försökte dom få mig att åka dit, till sjukhuset i Etiopien, och se med egna ögon. Men jag vågade inte, hade inte modet att möta alla dessa mammor och blivande mammor i akut behov av den bristfälliga hjälp som fanns att tillgå. Rädd att jag skull känna mig fullständigt maktlös. Vad fan skulle jag kunna hjälpa till med. Rädd att som lök på laxen klampa in i dessa utsatta kvinnors mest privata ögonblick och bara vara maktlös och bortkommen. Så jag åkte aldrig. Förresten, rädslan för maktlöshet är nog en ännu större skräck för mig än att inte växa.

Efter att ha flyttat till Hong Kong var det inte längre en bra lösning att stödja Maternity Worldwide. Men av den där kvällen, på födelsedagsfesten i Köpenhamn, lärde jag mig den grymt viktiga läxan att vi alla kan göra livet lättare för dem som inte haft samma tur som oss själva i livets lotteri. Jag kände att jag gjorde nåt bra på riktigt på nåt vis.

För Pops & Frog har vi valt att försöka samla in pengar till SOS Barnbyar i Siem Reap, Kambodja. 350 föräldralösa barn behöver ett handtag, en slant, en bra slant faktiskt, så att verksamheten att ge dem ett hem, trygghet, skolgång etc., det som vi och våra barn kan ta för givet, säkerställs (För mer information läs på Pops & Frogs hemsida  under’’ The Cause’’). Vi kommer självklart att besöka barnbyn under vår resa ifrån Hong Kong till Sverige men jag kommer också att flyga dit i Januari för att försöka sätta ihop ett eget litet reportage kring specifika behov, mål och drömmar!

Får vi nu bara er support till Pops & Frog så kan vi hjälpa dessa barn till en betydligt ljusare framtid.

Euro 50.000 är vårt mål att samla in till barnbyn.

Gott nytt 2017 förresten!

Pops & Frog

Age determination is not that hard


Reading column after column in the Swedish press regarding the difficulty of determining age. And I feel it can hardly be as complicated as they are proposing. Medicine has placed me within the group i belong to and that didn’t seem too hard.

1. Whenever I’ve been out running for the last 6 months I’ve experienced pain in my calf irregularly. It came and went until finally it was time to make a visit to the doctor and get a diagnosis. He quickly diagnosed a ruptured calf as an award for my running. Yeah that’s what one wants, tough to argue you’re a youngster with a diagnosed ruptured calf. I remember when I was young and my mother and her friends where bemoaning calluses, where did they go? The ones that where cured with special plasters that looked like tiny donuts. Oh well this is the old man’s age, the time of the old mans ruptured calf.

2. As if that wasn’t enough I managed to damage my achilles tendon during thaiboxing training in Thailand while sparring. Of course the first comment was that this was a dam middle age issue.

So my age is not something you have any issue determining. Old man is tattooed on my forehead and can be scientifically proven by more than one symptom.

The achilles heel was so damaged that i can now proudly display two screws in the heel bone and two clamps in the calf. I guess that’s what happens to old men… The rehab will take time but my goal is to be back on my bike to drive distinguished gentlemens ride the 25th of September and it looks as if that will be possible, but I’m not telling my doctor. He doesn’t like the idea and would much rather I take it easy because of my age.

In any case, no matter heel tendons or ruptured calfs I don’t see any difficulties in going forward with our trip next year. The rehab should be long done, my Robocop boot thrown away and the crutches a mere memory. Maybe I can even start thaiboxing again, because you’re only as young as you feel, right ?

Det Handlar inte om Motorcyklar

Not only viking biking!
Not only viking biking!

Dom flesta motorcykeläventyr, bloggar och hemsidor tenderar at fokusera på motorcyklar, konsten att köra, tekniska detaljer och utrustning.

Men ärligt talat, vem bryr sig.

Självfallet, i viss mån måste vi. Det finns mycket att vi behöver lära oss, men det är inte vad Pops & Frogs handlar om. Utrustningen är bara ett verktyg för att föra oss närmare målet. Att ta oss från Hong kong till Göteborg. Det finns knappast något bättre transportmedel som tillåter dig att komma så nära som en motorcykel. Precis som att det inte finns någonting som tar dig så långt bort som ett flygplan. Med nära så menar jag närmare vägarna, närmare till naturen, människor, lukt, väder, mat, musik, kulturen, ja, jag tror du förstår.

Det  är vad Pops & Frog handlar om. Självfallet kommer det vara lite snack kring motorcyklar också, primärt under förberedelserna. Att få tag på rätt utrustning är en viktig del om du vill kunna fokusera på dom andra delarna, speciellt för oss som inte har någonting. Just nu fokuserar vi på dom små sakerna, saker vi behöver men som vi inte behöver sponsorer för. Vi har dock gjort några stora investeringar som jag kommer dela med mig utav snart, saker jag försöker bemästra. Okej, bemästra är en lögn, försöka kontrollera med 25% kapacitet är närmare sanningen.

I vart fall låt inte allt det här snacket om utrustning lura dig. Historierna vi vill berätta handlar om människor, utsikter, lukt, mat, väder, kultur etc…(jag vet att jag upprepar mig, ber om ursäkt) från delar av världen vi inte hör så mycket värst mycket från och förhoppningsvis från ett annorlunda perspektiv. Det är nog till och med så att om du bara är intresserad av motorcyklar så kommer nog Pops & Frog vara lite tråkigt för dig. Vi är inga fantastiska mcknuttar, värdelösa offroad och Frog håller på att ta sitt körkort. Det här är något vi behöver förbättra innan resan, så fortsätt läsa bloggen för att se våran utveckling. Vi är värdelösa mekaniker och kan inte ens fixa ett trasigt däck. Vi har många punkter att bättra oss på då vi har 70 dagar på oss att göra resan, inte 3 år.

När dom 70 dagarna är över så kommer jag knappast vilja titta på motorcykeln längre. Kommer nog hellre spränga den i luften med dynamit än att åka på den, men när jag tänker tillbaka på resan så kommer kommer det int vara hojjarna eller alla tälten vi slog upp utan det snarare upplevelserna vi delade och hur det påverkade oss som människor. Människor vi mött kommer påverka oss mer än cylindrarna på våra motorcyklar. Och vi är grymt stolta över vårat sammarbete med SOS barnbyar.

Hörs snart, jag har massa att skriva om nu när saker börjar röra på sig!


Det e nog det som är kärlek

Det kostar på att ta MC kort
Some kind of love bite

Har precis spenderat några dagar i Sverige, jobbat och varit med mina barn. Nu är jag på väg hem. Hem till Hong Kong. Dt finns mycket med Hong Kong jag har svårt för men också mycket jag tagit till mig, platser och gränder jag på något sätt känner samma tillhörighet till som Brunnsparken och Kopparmärra i Göteborg. Samtidigt är Hong Kong en plats där mycket just nu liksom hänger och dinglar, än hit och än dit tvekande inför vart samhället skall ta vägen. Ett samhälle som drabbats av någon form av akut schizofreni där man har svårt att stå ut med någon av sina personligheter. Det Brittiska koloniala arvet håller sakta på att tyna bort till förmån för en mer tydlig kinesisk identitet. På många sätt är det synd om Hong Kong, lite terapi hade nog varit på sin plats. Att få sträcka ut på soffan och prata ut en stund och kanske finna ett embryo till en egen identitet. Missförstå mig inte nu, Hong Kong har definitivt karaktär, massor av karaktär. Kontrasterna är stenhårda, svart och vitt, Kinesiskt jämte västerländsk, gammalt jämte nytt, Feng Shui jämte Mammon, fattigdom jämte överväldigande rikedom men det är ingen melting pot, det har liksom aldrig smält samman. Det är aldrig grått, det är svart och vitt, skarpa kanter likt ett schackbräde – schizofrent. Det råder ingen tvekan om att det är en av de saker som gör Hong Kong så spännande men också från tid till annan ansträngande. Ibland måste man bara lämna, komma ifrån. Hong Kong blir helt enkelt ibland för mycket. Det finns ingen mellanmjölk i Hong Kong.
Asien hade haft en stark dragningskraft på mig sannolikt beroende på min far som bodde många år i Vietnam. Där tappade vi kontakten med varandra och min far som redan innan var väldigt svår för mig att förstå blev efter 6 år i Vietnam fullständigt omöjlig att begripa sig på. Sannolikt var han psykiskt sjuk men det fattar inte en 12 åring. Det var nog då jag fattade beslutet att jag måste till Asien. Av någon anledning trodde jag kanske att det skulle besvara alla mina frågor. Svar fick jag inga men det hindrade inte att jag väldigt snabbt fick en stark relation till regionen.
Det lustiga var att redan 1986, redan innan min första Asien turne hade jag formulerat mitt drömäventyr, att köra genom Kina på motorcykel. Jag har faktiskt ingen aning varifrån den iden kom om jag skall vara ärlig men den fanns där och kanske var det den iden jag skall tacka för min första fru. Vi möttes på krogen, genom gemensamma vänner och pratade om allt mellan himmel och jord, sonderade varandras intressen och ståndpunkter för att se om vi var en match antar jag.  Gick nog hem för det blev både date två och tre och barn ett och två också för den delen.
Drömmar om äventyr suddas ofta sakta men säkert ut av vardagens vedermödor och glädjeämnen. Studielån, villa, barn, dagis, karriär, uterum, charterresor med knatteklubbar, skilsmässa, fotbollsträning, sommarstuga, ännu mera arbete. trasig tvättmaskin, begravning av föräldrar och farföräldrar och så klart ett nytt surroundsystem flyttar effektivt fokus. Om man som jag sedan väljer att bli egen företagare så hamnar snart andra drömmar i bergrumsförvar tillräckligt instängda och isolerade för att kunna tjänstgöra som slutförvaring av radioaktivt avfall. MEN, är sedan drömmarna tillräckligt starka så poppar dom lik förbannat upp lite senare i livet. De gör sig först påminda lite försiktigt och om motståndet inte är alltför stort så växer de sig allt starkare tills dess att något måste göras. Vilket sannolikt är att besluta att antingen en gång för alla förkasta det som idioti och ouppnåeligt eller att bestämma sig för att genomföra det. Nu blir MC resan av, 2017 är året. Jag skall inte överdriva, det blir ett fullständigt ointressant litet steg för mänskligheten men självklart ett älgkliv för mig och min son.
Sedan 2004 har jag nu mer eller mindre bott i Hong Kong, staden jag älskar att hata men också älskar att älska. Ett komplicerat förhållande, svart och vitt. Men det är hemma. Sverige är något annat nu. I Hong Kong finns min fru. Kvinnan som förbarmade sig över mig och såg någonting hos mig värt att satsa på. Kvinnan som i skrivande stund håller på att kämpa med att ta sitt motorcykelkörkort, en omständig process på ett år i Hong Kong. Egentligen har hon inte tid, men hon gör det ändå. Hon kämpar på en stor asfalterad plan i 30 graders värme med att lära sig behärska motorcykeln. Efter varje lektion som varar åtskilliga timmar kommer hon hem helt utmattad med benen fulla av blåmärken. ’’Det gick åt helvete idag’’ eller ’’idag gick det lite bättre’’ är de vanliga kommentarer. Se det är kärlek det och därför är Hong Kong hemma.


Feeling the fun of film and photo


Pops & Frogs äventyr skall självklart dokumenteras och rapporteras. Textskall skrivas, Bilder skall publiceras och film visas.
Ribban har vi satt rättså högt, därför behövde vi ny utrustning. Följande gear är nu införskaffad;

Kamera: SONY A7s
Linser: SONY 18 – 70, 70 – 200
Recorder/Monitor: ATOMOS Ninja Blade
Stabiliser: ROXANT
Tripod: Manfrotto
Hjälmkamera: GoPro Hero 4

Det var en gång för länge länge sen då jag hade stora planer på att en dag bli fotograf, att ta bilder som satte avtryck i historien. Jag var oerhört uppslukad av bilder ifrån LIFE och National Geographic. Det var vad jag ville göra med mitt liv tills jag fick för mig att jag inte hade vad som krävdes.
Så jag la av helt, sålde kamerahus, objektiv och min mörkrumsutrustning och valde att aldrig mer se tillbaka. Jag har sedan dess plåtat med bristande engagemang och tålamod. Tagit bilder för att det förväntas snarare än att försöka få till något anständigt. Resultatet av det har sannerligen varit helt i linje med engagemanget. Visst, någon enstaka gång har jag väl tänt till och lyckats lyfta mina bilder ett par snäpp men det gick vanligtvis lång tid emellan.
När så hela digitalfoto revolutionen kom hoppades jag på en nytändning men, iskallt och ännu kassare bilder. Nu kunde man ju skjuta iväg bilder hur som helst utan någon som helst baktanke och det var väl precis vad jag gjorde.
Men nu jävlar! I och med Pops & Frog och möjligheten att ta riktigt bra film med systemkameror känner jag åter suget. Nu vill jag försöka ta bra bilder igen och börja filma dessutom. Det känns otroligt kul men samtidigt är det inte helt enkelt. Tekniken är i stora stycken ny för även om själva plåtandet bygger på samma gamla principer så tillkommer hela efterbearbetningen i dator som är nytt för mig, men men, nu skall jag göra mitt bästa för att försöka bli en jäkel på den nya tekniken och vår nya utrustning. Mycket övning och en packe Youtube tutorials borde väl göra sitt. Första riktiga bilderna kommer efter mitt besök hos vår fundraiser SOS i Siem Riep, Kambodja i Januari 2017.
Så om resutlatet blir anständigt eller inte får väl ni som följer Pops & Frog själva avgöra.


Åldersbestämning är inte alls svårt


Läser i den svenska pressen spaltmeter efter spaltmeter kring svårigheterna att fastställa ålder. Det kan näppeligen vara så komplicerat som dom påstår. Läkarvetenskapen har med tämligen fast hand placerat in mig i vilket fack jag tillhör och det verkade inte vara särskilt svårt alls.

1. För sisådär ett och ett halvt år sedan fick jag när jag var ute och sprang, inte varje gång tack och lov men lite då och då, ont i en av mina vader. Det kom och det gick och till slut var det dags att gå till farbror doktorn och få en diagnos. Med tvärsäker stämma fastställde han att jag pga min löpträning belönats med gubbvad. Jaja, det var ju det man ville ha. Svårt att hävda en yngre ålder när man nyligen fått papper på en gubbvad.  Minns att min mamma i min ungdom och hennes bekanta klagade på liktornar, vart tog dom vägen? dom som kurerades med Scholl plåster som såg ut som små donuts. Nädå, nu är det gubbarnas tidevarv, nu e det gubbvad.

2. Som om det inte räckte med det så lyckades jag med konststycket under sommarens thaiboxningsträning i Thailand att under ett sparringpass slita av hälsenan. Första kommentaren var naturligtvis en jäkla gubbåkomma.

Jaha, min åldersbestämning har ni jävlar inga problem med. Gubbe är tatuerad i pannan och nu fastställd genom korsvis tabulering av fler än en åkomma.

Hälsenan var så pass trasig att jag nu kan stoltsera med två skruvar i hälbenet och två klammer i vaden. Blir väl så på gubbar kan jag tro. Rehaben tar tid men mitt mål har varit att vara tillbaka på min motorcykel i tid att köra Distinguished Gentlemens Ride (en gubbkortege) den 25e september och det ser ut som det skall kunna gå vägen men jag säger inget till min läkare, han gillar inte den iden. Han tycker jag skall ta det lite försiktigt, tänka på min ålder……

Hursomhelst, oavsett avsliten hälsena och gubbvader så ser jag inga som helst hinder för att Pops & Frog inte skall kunna genomföra sin långa resa nästa år. Rehaben skall sedan länge vara avklarad, min robocopstövel uppeldad och kryckorna ett minne blott. Kanske, kanske kan gubben tom börja thaiboxas igen för det e väl hur man känner sig, eller?

Its not about the bikes, its about getting closer


Lots of adventure travellers, bloggers and websites are very much focused on the bikes, about the art of motorcycling, about technical stuff, equipment.

Honestly, do we care?

Yes, to some extent we have to. Its important to learn a bit. However, Pops & Frog is not about that, the bikes are a tool to get closer. There is hardly any better means of transportation that allows you to get as close as a motorcycle will. Just as there is nothing which gets u as far away as an airplane. By closer I mean closer to the roads, closer to the nature, closer to the people, closer to the smell, the weather, the food, the music, the air, the culture, each other, need I go on?

Pops & Frog is primarily about all that. Sure, there will most likely be bike talk as well, especially during the preparations. Getting the right gear together is an important part if you want to be able to focus on the other stuff, especially for us who have absolutely nothing. Currently we focus on getting the small stuff, stuff we need but for which it doesn’t make any sense to look for sponsors. We have done some major investments though which I will tell you about soon, stuff I am now trying to master. Well master is really far from the truth actually, trying to handle at 25% of its capacity is closer to the truth.

Anyhow, don’t let all this gear talk fool you, the stories we want to tell are about people, sceneries, smell, food, each other, weather, culture, our fundraiser, music etc. (I’m repeating myself again, sorry about that) from parts of the world we don’t hear much and hopefully from a different perspective. If you are only interested in motorcycles Pops & Frog might actually be a bit boring. We are not great at riding bikes – useless offroad and Frog is getting his license as we speak! This needs to be improved before the trip, stay tuned for our level upgrade on that one. We are useless mechanics and cant even fix a flat tire. We really need to fix that. We have to improve on many points really – after all, we don’t have 3 years do this trip – WE HAVE 70 DAYS!

When those 70 days are over, I probably wont want to look at the bike let alone ride it. Maybe I want to blow it up with dynamite and when I later on think back of the trip it wont be bikes I think about or the great tents, it will be the experiences we shared and how that affected us. People we meet will have a much greater impact on us than the cylinders of our bikes even though its the bikes that make it possible.

Talk soon, I have lots to write about now when things start moving. Next text will be about my recently ruptured tendon………………………………..





En sån jäkla lyx


Att kunna genomföra den här motorcykelresan runt en stor del av  jorden är en dröm som går i uppfyllelse, ett äventyr och definitivt en en gång i livet händelse.

Många av oss, gör från tid till annan saker som i sig utgör tecken eller bevis på hur utomordentligt priviligierade vi är. Många gånger ser vi inte det, kanske för att vi är så vana vid det eller för att vi inte förstår. Inte sällan är vi för upptagna av att titta på de som av olika anledningar har förutsättningar att genomföra än mer iögonfallande aktiviteter. Det är ett effektivt sätt att slippa känna tacksamhet, en känsla så oerhört behaglig men dessvärre tveeggad med en bitter men nyttig eftersmak. På något sätt kräver känslan av tacksamhet att vi är införstådda med att vi befinner oss i en priviligierad situation dvs att andra inte har samma möjlighet. Ty om alla hade tillgång till samma privilegium så hade vi snarare sett det som en rättighet än något att vara tacksam för.

När man då skall ge sig ut på en sån här lång och speciell resa står det utom all rimlig tvivel att det finns all anledning att känna en enorm tacksamhet över att möjligheten faktiskt finns att göra det på riktigt, att inte bara drömma, läsa böcker och surfa Youtube klipp. Vi kan faktiskt genomföra det här, sonen och jag. Herrejävlar säger jag bara!

Därför måste vi också nu på allvar titta på tacksamhetsmyntets baksida och konstatera att det finns människor (och djur också för den delen) vars tillvaro är så oerhört mycket svårare än vår egen. Känner därför att vi inte kan genomföra en sådan här grej med gott samvete om vi inte samtidigt gör något för några av dem som just nu sliter hårt med sin egen överlevnad.

Min uppfattning är att det spelar ingen roll vad vi gör, var vi hjälper till. Vi kan rädda valar eller noshörningar, stödja cancerforskning, ge katastrofhjälp, kämpa emot politiskt förtryck och tortyr eller hjälpa svältande. Det spelar inte så stor roll vad vi gör bara vi gör nåt. Många väljer att handgripligen hjälpa till. Att lägga ner sin egen tid, energi, blod, svett och tårar. De är för mig de verkliga hjältarna. Men för de flesta av oss, inklusive undertecknad så handlar det om att skänka pengar vilket i och för sig är en nog så viktig del. Kanske skänker vi bara inte tillräckligt. Kanske har vi i Sverige blivit förlamade av välfärdsstaten där vi köper oss fria ifrån ansvar med hänvisning till det höga skattetrycket. Men kanske borde vi, varje gång vi gör något som så tydligt visar hur jäkla bra vi har det också stoppa en slant på ett konto för något som ligger oss varmt om hjärtat.

Jag och Gustaf har beslutat oss för att göra en insamling till SOS Barnbyar och mer specifikt deras verksamhet i Siem Rep, Kambodja. Kambodja är alltjämt ett fattigt land där en tredjedel av befolkningen lever på mindre än USD 1,25 per dag och 6 av 10 saknar tillgång till rent vatten. Jag är fembarnsfar och kan se på mina barn och konstatera att de har det bra. Jodå, de har sina motgångar de också men på det stora hela har de ett gott liv med en ljus bild av sin egen framtid. Den största fasa som förälder måste vara att inte kunna sörja för deras uppväxt, skydda dem, hjälpa dem, ge dem trygghet, tak över huvudet, mat, skola och framtidstro.

För det andra så har jag efter många års arbete i Asien funnit luckor i de Code of Conducts i princip alla västerländska företag med lite självaktning nyttjar sig av när man handlar med utvecklingsländer. Vanligtvis innehåller dessa Code of Conducts förbud kring barnarbete, många gånger så högt upp som till 16 år och det kan ju på pappret kännas som en bra lösning. Problemet är bara att anledningen till att barnarbete förekommer är att barnens familjer är så pass fattiga att man behöver barnens inkomster. Att då helt stänga ute dessa barn ifrån arbetsplatserna löser egentligen inte problemen. Det riskerar istället att göra situationen värre med risk för barnen hamnar i prostitution eller hos mindre nogräknade arbetsgivare. Ansvaret bör därför rimligen utökas för att Code of Conduct skall bli riktigt bra och som västerländsk företagare i regionen får jag ju börja med mig själv.

SOS Barnbyar arbetar med föräldralösa barn i fattigdom som saknar föräldrar och ger dem en bra start i livet med skola, trygghet och i bästa fall en ny familj.  Vi kommer under vår resa att ta oss till Kambodja, Siem Rep och besöka SOS Barnbyar och projektet vi valt att stödja. Förhoppningsvis blir det både film och podcast från platsen och för sponsorer föredrag efter genomförd resa.

Vårt mål är högt ställt! Vi vill samla in SEK 500.000. Där delar kommer ifrån oss själva och delar ifrån näringslivet. I kommande Blog kommer vi att beskriva SOS Barnbyar projekt såväl som fundraiser och sponsorupplägget.

Talk soon,

On me

picMy name is Gustaf and while I’m most certainly a Svenungsson from Sweden I’ve lived in London for the last 5-6 years where I’m studying programming and do music.

In my ignorance I believe most people go on an adventure because they want to see fantastical vistas, eat exotic food, meet people or escape the day-to-day routine. However, what is truly exciting about an undertaking such as this for me are the music possibilities – well that and a little of the “the great outdoors”…

There is a brilliant opportunity with this journey to record the sounds and music of places one wouldn’t have access to normally and create a virtual library, I mean how often do you read about the music of Bhutan or actually hear it? By quite some distance that’s why I decided to join in on the trip. As a passionate fan of music it’s an amazingly exciting opportunity to hear music you wouldn’t have otherwise heard of and learn. As a programmer and hobbyist mixing/recording engineer it’s a way to show off sounds and music most people would’ve probably never heard of otherwise.

Now granted before we get to that part of the trip I actually have to learn how to ride a motorbike. Which for various reasons I’m technically not allowed to do in Sweden right now. Instead I must apply for a license in the UK where I’ve lived for the last 5 years. I find it be quite bizarre. How every country on the planet appears to think they have the most dynamic, sensible and well put together bureaucracy it’s obvious that there’s still a lot left to do

Of course none of this will be very easy, or go exactly as planned. It will be arduous and complicated but with enough planning it just might work. Now since my experience with a motorcycle consists of riding scooters and watching the Great Escape I must admit to being ever so slightly nervous.


Paris April 4, 2016


When planning a route from Hong Kong to Sweden there is one major choice that needs to be done – north or south of the Himalayas. In all honesty it didn’t take too much dwelling to decide that the south was the way to go. The following countries will be visited by Pops & Frog on the way to Sweden:

Hong Kong, China, Vietnam, Laos, Thailand, Myanmar, Bangladesh, India, Bhutan, Nepal, Tibet, Kazaktstan, Azerbadjan, Georgia, Armenia, Turkey, Greece, Italy, Austria, Switzerland, France, Belgium, Holland, Germany, Denmark, Sweden, Göteborg – FINISH.

Alternative route:
A. Kazaktstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Iran, Azerbadjan
B. Greece, Albania, Bosnia, Croatia, Slovenia, Hungary, Slovakia, Poland, Sweden

For some of these countries we do not expect too much hassle but for a few, acquiring  the necessary paperwork will be a challenge. That and a few other matters are the reason we have to start our project more than a year ahead. Bhutan (the country who doesn’t care about GDP but follows a happiness index instead) is very tricky since they have a cap on the number of visitors they allow to enter each year. Furthermore, they do require a guide to go with you all the way until you leave the country . . .
Tibet is similar but the worst case is mainland China. In order to handle the administrative work we will hire a part time assistant. An add will be placed in Jobs DB Hong Kong next week. (We will of course post it for you to follow). Fact is, no matter how good the assistant is there’s a risk the route will have to be altered due to permits, the political situation (warzones not being our forte) as well as which fundraiser will be chosen since we definitely will visit the project on our way. Currently we are rather focused on finding a project in either Bangladesh or Nepal.

During the trip we expect to find nightquarter in everything from the tents we will bring along (one tent each) to basic places where you really need the sign on the facade to identify it as an hotel. We also hope to every now and then find a nice place with clean sheets, hot showers, TV news in English, yummie food, a glass of wine and a couple of craft beers. We do not plan to be a survival show trying to diet on eatable roots and tea boiled from sewage waters that’s been filtered through a pair of used underwear. We will be travelling on a relatively tight schedule which forces us to plan carefully and a menu of freeze dried food and protein bars will definitely  be preferred to hunting shrubberies for eatable (horribly tasting) vitamin packed berries.

What we are really trying to say is that we want to enjoy our adventure, not just survive it. We want to enjoy the nature, the people, cultures, each others company and the bikes . . .

Every week until we reach our goal in Sweden we will write about successes and setbacks in our project. Partly because we enjoy it and partly because we are narcissistic enough to believe there is someone out there who would like to read it without getting paid for it. That is except grandma who doesn’t count. Hopefully it can be a little bit fun reading and also inspire others to set out on adventures of their own. Most likely there will be an equal distribution of dos and don’ts.

Please remember, we are not experts, we did not win Paris Dhakar, we are not trained Navy Seals, actually Frog can’t even drive a motorcycle . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . yet