Zenith och mer mening med att köra motorcykel

 

thumbnail__s8q9111

 

Utan nya möten växer vi inte och att sluta växa, bortsett midjemåttet då, är nog för mig den största rädslan jag alltid har haft. I ärlighetens namn mycket större än rädslan för döden. Att bara fastna i en loop och kanske till och med inte ens vara medveten om det är ju värre än allt. Med nya platser och nya möten laddar vi vårt intellekt med bränsle så mycket mer högoktanigt än det vi någonsin kan läsa oss till genom en bok med andras upplevelser eller flukta oss till på TV.

Jag har nog levt ett tämligen annorlunda liv, inget som jag rekommenderar andra eller på något sätt vill förespråka. Inget jag är stolt över men ej heller ångrar, jovisst delar skulle jag vilja ha ogjorda men sett sisådär till helheten är det nog rätt ok. Även om jag sannerligen sett till att få enorma volymer högoktanigt bränsle, till och med så mycket att det blir alldeles för mycket ibland, måste jag också erkänna att literpriset vid vissa tillfällen varit oerhört högt, inte bara för mig utan kanske framförallt för min omgivning. Ibland har jag registrerat och ifrågasatt om den höga räkningen verkligen är värt det men ibland, skäms jag att säga, har det gått så fort att jag liksom bara skrivit på kortkvittensen utan att ens läsa priset. Ibland för att jag helt enkelt haft för bråttom och ibland för att jag känt på mig i förväg att jag inte riktigt skulle gilla vad jag läste så bättre då att inte registrera och bara skriva på.  Här tänker jag emellertid försöka fokusera på de som är positivt och relevant för Pops & Frog.

Ett av dessa viktiga, utvecklande möten jag haft var på en fest hemma hos en god vän i Köpenhamn med  Carina, en av grundarna till organisationen Maternity Worldwide i Danmark. Hon var nyss hemkommen, för första gången tror jag, ifrån Etiopien där huvudmålet för deras hjälpverksamhet var beläget, ett BB på ett sjukhus. Hon berättade om sin resa och sina intryck, uppenbart inte riktigt komfortabel att så nära inpå hemkomsten vara på en fest med stiliga människor (bortsett undertecknad) glittriga långklänningar, eleganta kostymer och grymt gourmet käk. Konstrasterna var lite för stora. Hon berättade att de saknade utrustning för sterilisering av operationsutrustning (autoklaver) och att engångsartiklar såsom operationshandskar etc. handtvättades och återanvändes. Självklart blev jag lite chockad, inte så att jag inte kunde räkna ut att förhållandena var usla. Självklart, säger jag som om jag levt under en sten hela mitt liv och missat det eviga nyhetsflödet men det blir så mycket mer påtagligt när man får informationen på ett annat sätt. TVns nyhetsutsändningar måste sända information kring händelser så groteska och extrema för att man skall ta notis. Det behövs tsunamis, 9/11s eller jordbävningar för att vi överhudtaget skall reagera. Möjligen någon enstaka gång kan en enkel bild fångad vid rätt tidpunkt på rätt plats med ett drunknat barn uppspolat på en strand få oss att verkligen känna. Annars försvinner nyheternas tragiska rapportering direkt ifrån näthinnan tillsammans med utröstningen i hela Sverige bakar.

Hursomhelst, jag frågade nyfiket vad en autklav kostar, hon berättade då att dom fått ett pris på en begagnad ifrån Rikshospitalet i Köpenhamn (Riket, ni vet stället där Ernst Hugo jobbade) på 7.500 kronor, danska såklart men ändå. Jag tittade då på min fina gråa, gåbortkostym och min glansiga käcka lila slips med polohästar på som jag tagit på mig dagen till ära och konstaterade att priset på min utstyrsel var mer eller mindre detsamma som autoklaven. Så jag berättade då för Carina att jag betalar den där autoklaven. Det ledde till ett litet samarbete som varade i flera år. Varje gång vi sågs för att prata om hur pengarna anställda, kollegor och jag själv skrapat ihop hade använts försökte dom få mig att åka dit, till sjukhuset i Etiopien, och se med egna ögon. Men jag vågade inte, hade inte modet att möta alla dessa mammor och blivande mammor i akut behov av den bristfälliga hjälp som fanns att tillgå. Rädd att jag skull känna mig fullständigt maktlös. Vad fan skulle jag kunna hjälpa till med. Rädd att som lök på laxen klampa in i dessa utsatta kvinnors mest privata ögonblick och bara vara maktlös och bortkommen. Så jag åkte aldrig. Förresten, rädslan för maktlöshet är nog en ännu större skräck för mig än att inte växa.

Efter att ha flyttat till Hong Kong var det inte längre en bra lösning att stödja Maternity Worldwide. Men av den där kvällen, på födelsedagsfesten i Köpenhamn, lärde jag mig den grymt viktiga läxan att vi alla kan göra livet lättare för dem som inte haft samma tur som oss själva i livets lotteri. Jag kände att jag gjorde nåt bra på riktigt på nåt vis.

För Pops & Frog har vi valt att försöka samla in pengar till SOS Barnbyar i Siem Reap, Kambodja. 350 föräldralösa barn behöver ett handtag, en slant, en bra slant faktiskt, så att verksamheten att ge dem ett hem, trygghet, skolgång etc., det som vi och våra barn kan ta för givet, säkerställs (För mer information läs på Pops & Frogs hemsida popsandfrog.co.uk  under’’ The Cause’’). Vi kommer självklart att besöka barnbyn under vår resa ifrån Hong Kong till Sverige men jag kommer också att flyga dit i Januari för att försöka sätta ihop ett eget litet reportage kring specifika behov, mål och drömmar!

Får vi nu bara er support till Pops & Frog så kan vi hjälpa dessa barn till en betydligt ljusare framtid.

Euro 50.000 är vårt mål att samla in till barnbyn.

Gott nytt 2017 förresten!

Pops & Frog

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *